Aj, aj, kapten sjön är slut?
   
nr 46 1976 
    Med 24.000 öar och lika många kobbar, skär och försåtliga undervattensgrund är Stockholms skärgård ett av världens mest svårnavigerade vatten. Vartenda år stöter fartyg på grund och springer läck och sjunker som gråsten. Det hände redan på 1600-talet, Riksäpplet, Lubska Swan, Gröna Jägaren... för att inte tala om Wasa. Det händer i dag, Saxaren, Aallotar, Rödlöga, Viggen och nu sist Johnsonlinjens "Brasilia". Det har alltid varit så.
•   Var gång det händer, berättar vi i tidningarna och andra massmedia om dessa tilldragelser som om del gällde att berätta roliga historier. Det är tjo och tjim i rubrikerna och sarkastiska bildtexter under vraken. Fartygskaptenerna och rederierna har därvid blivit sårade, för att inte säja förbannade, och beklagat sej i bittra insändare. Det har alltid varit så. 
•   Varför tycker då både redaktörer och läsare, att det är så himla skojigt när ett fartyg går på grund? Sannolikt därför att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Personer, som själva har ett helvete att en solklar dag i industri- semestern navigera sin eka, djupgående 40 centimeter, från Vaxholm till Linanäs, är färdiga att skratta på sej när en 4.000-tonnare, djupgående 4.8 meter, ränner upp på ett okänt grund i Saxarfjärden en dimmig natt i november. Det har alltid varit så.
•   Det måste vara otacksamt att jobba som kapten i skärgårn. Inget beröm för att man klarar sin passagerarångare i ur och skur, i snöstorm och tjocka i 40 år. Först när man något år före pensionen, en vinternatt så vidrig att ingen skärgårdsbo vågar sej ut, fastnar på en grynna som inget sjökort hittills registrerat, först då kommer man på första sidan och löpsedeln med namn och porträtt och försåtliga antydningar om att man varit på snusen.
•   Förvisso fanns det förr i världen fulla kaptener. Det fanns fulla amanuenser också, fulla generaldirektörer och kanonfulla överstar. Men det var de fulla ångbåtskaptenerna man skrev om. En av di gamle anförtrodde mej en gång på en kommandobrygga, att före radarn, ekolodet och ukw-radion, hade man bara strålkastarn och kompassen att lita till. Var och en som tänt en strålkastare i snötjocka vet, att det är som att hänga en frottéhandduk för fönsterna. Och kompassers förmåga att i järnbåtar peka på allt utom på norr är känd.
    — Man kände traden sen gammalt, man stod bredvid rorgängaren, räknade propellerslagen och stampade takten med foten: "Femtien, ferntitvå, femtitre, femtifyra... gira två streck babord ... femtifem, femtisex, femtisju, femtiåtta .. . gira två streck till..." Så där höll man på genom vikar och sund som man passerade utan att se en skymt av stränderna. "Hundraåtta, hundranie, hundrade, hundraelva, hundratolv ... tänd strålkastarn, gosse, nu ska vi va vid Betsö brygga!" Ja. strålkastarn kom på och visst fan var vi vid Betsö brygga. Två frussna skärgardsbönder och så mjölken som skulle till stan. Den där navigeringsmetoden, sa den salte farbrorn, fungerade fint så länge man var nykter och inte tappade räkningen.
•   Waxholmsbolaget, som genom sammanslagningar och fusioner nästan fick monopol på trafiken i skärgården, blev pricktavla för allmänhetens skadeglada kritik. Och kaptenerna svalde och teg, ofta av pur solidaritet med bolaget. Ska sanningen fram, så var väl tonnaget inte alltid så kurant under storhetsaren på 30- och 40-talen. När "Saxaren" gick i kvav vid Storkrån i Saxarfjärden, sa den pensionerade kaptenen som fört henne i tidigare år: "Dä där har jag väntat på länge, för se hon var lite egen på rodret... ville hon inte gira, så var dä inte lönt att försöka tvinga na."
    Det är ett uttalande som skulle få håret att resa sej på dagens moderna Sjöfartsverk.
•   Skärgårdskaptenerna och skärgårdsfolket gjorde det bästa av situationen i vintriga nätter. När inga strålkastare eller golvstampningar hjälpte, stannade kapten och lyssnade. Skärgårdsbönderna hade lärt sej att trumma på mjölkflaskorna med skiftnycklar så att kapten skulle höra var bryggan fanns. På Edö hade man dresserat en hund till att lufsa ner på bryggan och skälla när det var dimma. Detta fungerade fint, fast det blev knas när man ändrade turerna och hunden skällde efter gamla tidtabellen.
•   350 bryggor angjordes regelbundet i skärgården när ångbåtstrafiken var som störst till omfånget. En och annan av bryggorna strök med, för de gamla båtarna var inte bara "egna på rodret" utan det hakade opp sej i maskin också. Kapten, som stod på bryggan och ryckte i maskintelegrafen, blev inte alltid åtlydd på sekunden. 
    En gammal loggbok från "Gustafsberg III", daterad augusti 1933 berättar: "Ramponerar Eknäs brygga på
2-turen till Gustafsberg. Styr till bryggan och saktar, stoppar i mycket god tid och begär back, men får inget! Maskinen bara rycker, ångan står som en sky ur kondensavloppet på styrbordssidan - Brak! På fråga kl. 5 em svarar maskinisten först med en motfråga: "Va då?" Sedan säger han, att han fick inte ut sprinten så maskinen ville inte gå. Nu får han gå upp till kontoret själv och tala med hovjägmästarn - detta är 4:e gången på en seglation som jag inte får back. Båda eldarna säger, att han glömmer kallvattnet ..."
•   Men nu för tiden, nu finns det ju radar, ekolod och ultrakortvågsradio på kommandobryggan, moderna elektroniska idiotsäkra hjälpmedel... och ändå går man på? Hur kommer det sej?
    Jo, med de moderna navigeringsmedlen ökade inte bara säkerheten, med dem ökade också kraven. Förr kunde man ankra och avvakta bättre väder, när situationen blev för svår. I dag lyder ordern: Fullt skaft genom dimma och tjocka, och håll tiderna!
    Fartyg går på grund i skärgårn. Det har alltid varit så. Och kommer att så förbli.