BÅTMÄSSAN 1969! 
                                        
 
 nr 13 1969        
■■
Två medelålders herrar stannade framför en Smuggler, ett svenskbyggt lyxraceråk skapat för marina fartorgier. De sa till båtfirmans representant:
    — Va kostar den här?
    — Så gott som 30.000, tjugenie å nie.
    — Och motorn?
    — Den hör till.
    — Va, ingår den i priset? Kan man få skriva en order?
    Visst, det blev affär på stubben.
    Av denna lilla dialog kan man dra tre slutsatser:
1.  Det är vår.
2.  Det är båtmässa i stan, den tiden på året alltså då svenska män förköper sej med öppna ögon glömmandes allt vad revisorn sa åt dem när de deklarerade i februari.
3. Folk har gott om pengar.
    Det senare bekräftades av ett flertal båtförsäljare som redan invigningsdagen hade kappsäckarna fulla av påtecknade avbetalningskontrakt. Båtar under 50.000 kronor säljs alltjämt på avbetalning, 10—20 procent av köpesumman kontant och resten på 36 månader. Ett mycket stort antal båtfirmor lever på dessa avbetalningskontrakt, de som har sådant rörelsekapital att de kan ligga ute med pengarna och själva tillgodogöra sej de saftiga avbetalningsräntorna. Båtar över 50.000 säljs kontant i en omfattning som är rätt överraskande. Som en av de stora agenturernas representant sa:
    — Pråmarna på 150 lappar och oppåt säljs bara cash. Det är gubbar med svarta pengar som dyker upp. . .
    Förmodligen är det dessa gubbar med svarta pengar som folkrörelseföretaget BPA (f d Riksbyggen och Fackföreningarnas byggnadsproduktion) siktar på när de för tredje året i rad behåller en av branschens dyraste båtar på tillverkningsprogrammet. Man har låtit den kände yachtkonstruktören Harry Becker rita en 33 fots aluminiumkryssare, ett skräddarsytt skrytbygge för miljonärer. Det på mässan utställda exemplaret är utrustat med två Perkinsdieslar och kostar 158.000 kronor. När prins Bertil gick runt på en invigningstitt, såg han ut att vilja stiga på i åbäket, men förre Riksbyggenchefen Erik Severin lotsade honom raskt vidare.
    Men vem vet, det är kanske just i folkets djupa led som de hetaste drömmarna välvs om sådana här sexsiffriga båtar? BPA bygger också en Tunakryssare som man kan få antingen skrovfärdig eller också helt inredd. En medelålders jobbare frågade SE :s utsända på mässan:
    — Vad tar dom för den här?
    — 65.000.
    — Jaså inte värre i alla fall, sa killen som knappt verkade ha en spänn över till morronpilsnern.
    Allmänt kan väl säjas om årets båtmässa, att man får mera båt för pengarna i dag än för fyra-fem år sen. De små sportbåtarna i 4-5-metersklassen kostar nästan på tian lika mycket som för fem år sen, men under de fem åren som gått har man förkovrat inredningen avsevärt. De säljs i dag med bättre finish och förbättrade säkerhetsdetaljer.
    Även i år visar det sig att de som väljer segelbåt i 23.000-kronorsklassen får fruktansvärt mycket mera båt för slantarna än de som köper snabbgående racerbåt för 23.000. Och skillnaden ligger inte bara i att de snabbgående motorbåtarna är utrustade med motorer för ca 10.000. . . Kryp ner i ruffen på en Ohlson 22, en Vindö 22, en Shark 24, en IV 23 eller någon annan av segelbåtarna i den klassen. Ni ska i samtliga finna en kvalitet i arbetet och en uppslagsrikedom när det gäller att tillvarata utrymmena som inte bara verkar förtroendeingivande utan också är smått fantastisk. Kryp sen in i kabinerna på motorbåtarna i samma prisklass, det känns ungefär som att gå från en förnäm salong till en pisskur. Anmärkningsvärt dyra kabinbåtar har brister i finishen som inte går att dölja, hur mycket galonväv man än försöker klistra över. En tröst i eländet är att de värsta gräsligheterna i form av silverglänsande säten och paljetterade instrumentbrädor har försvunnit, för ett par år sen såg varannan båtinredning ut som en amerikansk gynekologmottagning.
    Farten är inte så avgörande i år som tidigare, viskades det från man till man i den armé av nyponröda försäljare som under denna båtmässa lägger grunden till sin årsinkomst. Folk tycks ha lekt den värsta fortåkarrommen av sej. Efterfrågan på t ex sniporna med Albinmotorer, som inte gärna hetsar sig till mera svindlande bedrifter än 7-8 knop, har stigit brant. Och det är med sniporna, Myra, Blekan, Herwa. Sjöbjörn och allt vad de heter, ungefär likadant som med segelbåtarna, de erbjuder i allmänhet snyggare och gedignare inredningsdetaljer än kabinkioskerna.
    Rent gripande har det varit att under åren se hur Fjordling 17, denna båtfolkets motsvarighet till PV 444, fått den ena efterföljaren efter den andra. Varje plastbåtsbagare med självaktning har satsat på sin egen lilla Fjordling och på årets mässa kan man hitta åtminstone ett dussin Fjordlingsefterapningar. Som ett tips till deras upphovsmän kan nämnas att tillverkningen av originalet, Fjordling 17, läggs ner i år. Man säljer 225 Fjordlingar på den svenska marknaden denna sommar, sen avbryter man och ersätter Fjordling 17 med en 18-fotare.
    Ännu mera gripande har det varit att bevittna träbåtarnas allt snabbare återtåg. På den här mässan står det en (1) gubbe och försöker sälja träbåtar. Av mässans 559 båtar är 558 av plast eller plåt. Mannen är representant för Gamleby varv, den berömde konstruktören Tore Holms gamla varv. Man bygger fortfarande på ren tjurighet en kabinbåt i trä som heter Capri Cabin och kostar 12.900. Det är en båt med påfallande vackra linjer, afrikansk mahogny och vackert handarbete rakt igenom. Mannen sa till SE:
    — Vi sålde 15 i fjol, vi säljer väl 10 i år. Hade vi byggt båten i plast, så hade vi dels kommit ner tretusen i tillverkningskostnad, dels hade vi kunnat öka priset från 12.900 till 16.000 kronor.
    — Är det sista året ni ställer opp?
    — Nja, det finns dom som tror på renässans för träbåtar, men jag begriper inte hur det ska gå till, de gamla båtbyggarna dör ut och det är ingen som bryr sej om att lära sej konsten. Det bakas plastbåtar för hela slanten, det behöver man ju inga yrkesmän till. Det kan ju ett barn göra och dom gör det.
    Nyheter är det annars ont om i båtbranschen i vår. Det fanns en och annan som suckade, att de enda nyheterna är prislapparna.
    Sven Tumba, en man som sysslar med lite av varje, hyrde bås på mässan för att lansera en världsnyhet, som han försäkrade är helt hans egen uppfinning. Det rör sej om en ganska fiffig anordning att länsa båten med. Man binder en flottör vid båten i ett snöre, flottören guppar på vågorna och rörelserna driver i sin tur en pump som via en slang suger vattnet ut båten. Man kan alltså lämna båten, åka till stan under veckan och inte behöva vara orolig för att regn väder ska vattenfylla båten så att den sjunker.
    — Jag har patent på'n, sa Tumba och flinade stolt. Men flinet dog när det dan före invigningen kom en gubbe för att montera upp sina prylar i montern mitt emot Tumba. Gubben lanserade en världsnyhet, en länspump som drivs av en flottör som guppar på vågorna. Två spänn billigare!
    Tänk vad uppfinnarens liv kan vara svårt ibland.
    Piraterna, gubbarna som utan att ha en aning om hur det kommer sej att en båt flyter men tillverkade båtar ändå, de som var ganska många i plastålderns gryning när de gjorde runda klöver på båtköparnas aningslöshet, dom är borta i dag. Man kan förmoda att de följde sina båtar i djupet. Man tycker sej märka att branschen har sanerats i samma takt som köparnas kvalitetsmedvetande har stigit. De där gubbarna som köpte en 30.000 kronors Smuggler på stubben utan att ens ta en titt i båten, hör faktiskt till sällsyntheterna i dag. En betydligt vanligare figur är han som går runt sin drömbåt och håller på att slå sönder den med knytnäven i avsikt att kolla skrovets kvalitet. Efter fem varv av dunkande, klämmande, sniffande, skrapande med pekfingernageln och kikande i skrovens längdriktning, slår han till och skriver sitt namn på avbetalningskontraktets prickade rad.
    Man måste vara lite sakkunnig själv på den här mässan. De som demonstrerar båtarna har inte särskilt väl reda på sej. Fråga en svensk plastbåtsförsäljare hur tjock plast det är i botten, respektive friborden på båten han säljer, och han ser ut som om man snytit till honom.
    En TV-kändis som engagerat sej för att sälja kanoter i plast och plötsligt blivit en mycket ivrig förespråkare för kanotismens renässans, sa till SE:
    — Man kan göra allt i en kanot, dricka, äta, sova. . . ja, den är t o m pippriktig!
    Det är konsumentupplysning det.