BEREDSKAPSPLUMPEN, 1943
              
 

 
nr 12 1964        
■■■
Lekvattenaffären var den fulaste plumpen på den svenska beredskapen. Den inträffade 1943. Samtidigt som beredskaps-Sverige rasade över svenska officerares flathet, hyllade man en 18-årig hemvärnsman som nationens hjälte.
    Vi har hälsat på honom i dag, 39-årige skogsarbetaren Nicolaus Andersson som en gång för 21 år sen ensam mitt i skogen höll 19 tyska officerare i schack med ett gammalt mausergevär.
■   Säj Lekvattnet, och gamla militärer rodnar skamset och medger att det var en ful plump i de blad i svensk historia som handlar om den svenska beredskapen.
    Säj Lekvattnet, och alla svenskar under 25 år frågar: Vad är det?
    Säj Lekvattnet, och alla svenskar som låg inkallade under kriget säjer:
    — Man blir fortfarande arg när man tänker påt.
■   Det var det här som var Lekvattenaffären:
    Den 1 februari 1943 nödlandade ett tyskt kurirplan med 19 nazistofficerare och en civil tysk kvinna ombord i Lekvattnet i Värmland, tre kilometer från gränsen till det tyskockuperade Norge. En 18-årig hemvärnspojke kastade på sej linneuniformen som hängde hemma i garderoben, laddade mausern med skarpa skott och rusade till platsen för nödlandningen. Han kom lagom för att bevittna hur de 20 lämnade planet. Han skrek "Upp med händerna!" I en timmes tid höll pojken de 19 tyska officerarna på kornet tills militär hjälp hann anlända. Han visste mycket väl att det här sällskapet skulle interneras och planet konfiskeras.
■   Efter en timmes tid anlände en militär patrull på tio man, de tyska officerarna fördes till turisthotellet i Lekvattnet där de undfägnades med kaffekask av svenska officerare, och sedan bjöds de på dansafton i den svenska förläggningen. Efter två dygns angenäm samvaro kördes de tyska officerarna till norska gränsen i svenska privatbilar. Färden gick genom de tre svenska försvarslinjerna som frikostigt demonstrerades. Vid tullstationen gjorde de svenska officerarna en artig avskedshonnör och lät de tyska officerarna löpa över gränsen.
    Denna sorgliga uppvisning i svensk militär flathet tystades nej, det ansågs inte rådligt att rubba svenska folkets beredskapsmoral med den här historien. Affären utspelade sej i februari. Men i mitten av mars hade historien läckt ut och hela Sverige rasade. Tidningarna krävde omedelbar krigsrätt mot ansvariga svenska officerare, försvarsministern avkrävdes förklaringar i riksdagen. Insändarstormen höll på att spränga tidningarna och revydirektörerna förklarade att händelsen var så sorglig, att man inte ens nändes skämta om den i revyerna. Den svenska beredskapsäran var fläckad.
■   Och samtidigt som landet rasade, hyllade man som landets hjälte den 18-årige hemmansägaresonen Nicolaus Andersson i Lekvattnet, hemvärnspojken som med ett gammalt mauser ensam höll 20 tyskar i schack mitt i skogen, han som uppträdde så som svenska officerare inte förstod att uppträda.
    Den 39-årige skogsarbetaren Nicolaus Andersson i Lekvattnet sitter i spisvärmen i stugan på sluttningen av Rönnberget och småler när han betraktar de två medaljerna han fick av hemvärnschefen och konungen som tack för sin insats den där gången för 21 år sedan.
   Jo, han medger att unga människor aldrig har hört talas om Lekvattenaffären och att det kanske inte skadar att historien berättas om igen. Så nog kan han väl berätta alltid.
    — Jag skulle gå ner till affärn och handla, den ligger i byn några kilometer härifrån, Pappa och mamma var inte hemma, dom var i Karlstad och opererade pappas öga, så jag var ensam. Jag hade inte gått många meter utanför stugknuten förrän jag fick höra kurirplanet. Det var inget ovanligt ljud på den tiden, för planet, en Junker med svarta tyska kors under vingarna, passerade varje dag från Helsingfors på väg till Oslo med permittenter. Men den här dan gick det lägre än det brukade göra och så hackade det så märkligt i motorerna. Jag ställde mej att glo på planet och jag tänkte att det här går aldrig väl, han kommer att köra nosen i Rönnberget. Och jag hann väl knappt tänka tanken ut, förrän det small bland grantopparna däruppe på berget. Och jag in som ett skott och slängde på mej hemvärnsuniformen, det var en sån där av linne, en sorts överdragskläder. Och så tog jag mausern och 50 skarpa skott och la i väg opp i berget.
■   Det var märkligt så bra dam hade klarat sej. Planet hade satt sej på själva bergskalotten och mejat ner några trän. Underredet var bortslitet och motorerna och propellrarna var stukade. Först såg jag inte till ett liv, men så var det en, troligen piloten, som kika de ut genom rutan vid förarplatsen. Så jag osäkrade mausergeväret och riktade det mot planet och skrek på svenska!
    — Kom ut!
    Jag vet inte om dom förstod det, men ut kom dom hela raddan. Jag fick det till tjugo stycken och en var fruntimmer. Jag stod på en kulle ett par meter högre än nedslagsplatsen. Jag tyckte att det var mest strategiskt på det viset.
    — Upp med händerna, skrek jag sen. Och det begrep dom också, för dom stack tassarna i vädret allihopa. Jag tog mej en titt på dom. Fem av dom hade oberleutnants grad, dom andra var någon grad lägre. Han som var pilot hojtade något om telefon och konsulat, det heter ju ungefär likadant på tyska som på värmländska, men jag bara ruskade på skallen, Hade jag kunnat svara dom på tyska, så hade jag väl knappt vågat. För det är klart att man var skraj. Dom var ju beväpnade med pistoler hela bunten, Fast till all lycka så hade dom vapenkapporna över uniformerna och kom inte åt puffrorna.
    — Gräns? Kilometer? frågade en av oberleutnanterna.
    Det var inte mer än tre kilometer från nedslagsplatsen till gränsen, men det tyckte jag inte att jag behövde tala om för dom.
   Så var det en som plötsligt börja de bränna upp några papper, och det tog lite tid att stoppa dumheterna. Och sen ville dom ideligen ta ner armarna, så jag hade fullt sjå med att få dom att låta bli med det. Lars Larsson, hemmansägaren i granngården, kom sättande genom skogen just som  jag stod där och höll tyskarna på kornet. Jag sa åt Larsson att ta piloten med sej ner till militärförläggningen i Attisnäs och lämna killen där och samtidigt hämta lite förstärkning. För det här började dra ut på tiden, och stup i kvarten var det nån av tyskarna som försökte stoppa händerna i fickorna.
    — Upp med händerna, skrek jag och tyskarna småskällde på mej på tyska. Efteråt förklarade de för de svenska officerarna att när de tog ner händerna så var det bara för att plocka upp cigarretter och bjuda mej på.
■   Efter en dryg timme kom så militären, det var en patrull på tio man som marscherade i perfekt rättning och så en fänrik som blåste i visselpipa och kommenderade och exercerade och gick an. Och efter militären kom det en massa civila.
    Fänriken gick fram till mej och sa högt:
    — Ni där, har ni några skarpa skott att låna ut? Vi glömde att ta med oss några.
    Men då vart jag förbannad, så jag röt tillbaka:
    — Är du så förbannat dum att du står här bland alla människor och gapar högt om att ni glömmer ammunition när ni rycker ut, så ska du inte få några skott heller!
    Tyskarna begrep lyckligtvis inte vad vi stod där och dividerade om. Dom lät sej avväpnas, och det var bradiga högen av skjutjärn som dom hade på sej. Och så visade det sej att planet var beväpnat med två stycken lätta kulsprutor. Dom som minns hur det var med den hår kurirplanstrafiken, vet att det var förbjudet i de internationella reglerna för kurirplan att föra vapen liksom det var förbjudet för kurirplanspassagerare att bära vapen.
   Jaha, så satte man ut en vakt vid planet och tyskarna fick trava ner till Turisthotellet i byn, där militären var inkvarterad. På kvällen ställde de svenska officerarna till med dans för tyskarna och i tidningarna berättades det, att dom undfägnats med kaffekask i all gemytlighet. Jag var inte inbjuden till dansen, men dan därpå träffade jag på en av tyskarna igen.  De svenska officerarna lät de tyska officerarna promenera fritt omkring i byn, och det förvånade mej. När jag var på hemväg dan efter nödlandningen, fick jag se en ensam tysk officer som klättrade upp för Rönnberget. Han skulle upp till planet och hämta nåt kantänka. Men då blev jag förbannad igen, satte gubben på sparken och körde ner'en till förläggningen. Det är bradiga backen ner till byn och oj vad det gick undan!
    Men det var inte nog med att de tyska officerarna fick lalla omkring så här nära gränsen lite hipp som happ, på tredje dagen fick vi bybor bevittna en bilkortege som kom oss att gnugga ögonen. I svenska privatbilar med utmärkt sikt omkring fördes de tyska officerarna till gränsen för att släppas där under hjärtliga former. Någon internering var det tydligen aldrig tal om! Och om dom åtminstone hade fört dom över gränsen vid Vittjärv! Nej fint skulle de va, tyskarna skulle släppas just där gränsen var som allra starkast befäst. Bilkortegen rullade sakta igenom både första och andra och tredje försvarslinjen mot det tyskockuperade Norge, topphemliga anläggningar, som inte en civil svensk fick komma ens i närheten av visades öppet för dessa tyska officerare.
■   Undra på att man gick hem och svor en ramsa, säjer Nicolaus Andersson, undra på att man log lite snett när det kom en överste och hängde på en medalj. Och undra på att hela Sverige rasade när folk fick reda på hur taffligt de svenska officerarna hade skött sej här uppe.
    Nu är allt det där glömt. Man pratar inte längre om kurirplansaffären i Lekvattnet. Men i somras fick byborna en påminnelse om det som hände för 21 år sen. En medelålders tysk turist stannade sin Mercedes och frågade efter Rönnberg, en av de tjugo som vallfärdade till platsen. Med hustru och barn klättrade han upp på kalotten, visade på rispor i granarnas bark och berättade kanske historien om 18-åringen som ensam mitt i skogen höll 19 officerare i schack med ett gammalt mausergevär.