DAMERNAS KAJ!
   nr 26 1968
    
SUCKAR, MOTORSTOPP, KOMMANDON, KNUTNA NÄVAR OCH JÄVLARANAMMA... DET ÄR DAMERNAS KAJ! Den
trånga slussen i Stockholm förvandlar motorbåtsägare Johansson till ett rytande lejon. Hans vrede går ut över besättningen dvs. fru Johansson. Se kollade platsen i midsommarhelgen och har en känsla av att
många som seglat in i den äktenskapliga hamnen har seglat ut ur den via Slussen i Stockholm.
    Hur timid och vänlig kommunalarbetare Johansson än är i vardagslag så förlorar han på något sätt kontrollen över sej själv i denna slussbassäng mellan Mälaren och Saltsjön. När frun tappar taget med båtshaken så att den nyfernissade Pettersonbåten dansar in i stenkajen och får en repa i bordläggningen, då reser sej Johansson vid ratten och vrålar så att det hörs över hela Slussen och en bra bit upp på Södermalm:
    — Förbannade klantaschel!
    Sen blir midsommarhelgen ute i skärgården inte vad herrskapet Johansson hade drömt om. Visserligen har man dukat på kobbens flataste häll med sill, färskpotatis, pilsner och lilla kölsvinskalla nubben, visserligen är det färska batterier i transistorn och visserligen sjunger Gunnar Wiklund att vi ska gå hand i hand hela livet du och jag, och visserligen tittar Johansson sin hustru djupt i ögonen när han höjer nubben till en skål, men lilla gumman är inte som förr. Efter åtta års äktenskap har det plötsligt kommit någonting mellan Johansson och henne ... Han har kallat henne klantaschel!
    Och alltihopa är Slussens fel, detta knappt 75 meter långa och 15 meter breda stendike som knäckt så många båtägares äktenskapliga lycka.
    I båtägarkretsar kallas platsen icke utan en viss rätt för Damernas kaj. Gubbarna står till rors i vegamössor med båtklubbens emblem. Dom har det ganska enkelt, dom har bara att sköta ratt och backslag. Det är fruarna som har värsta jobbet. Somliga blir så nervösa redan på Riddarfjärden att dom mjukar upp sej med lite båtshakeexercis på fördäck. Mera rutinerade båtfruar, som slussat några hundra gånger, håller till på akterdäck. Dom vet av erfarenhet att det är medströms i Slussen om man går från Mälaren mot Saltsjön, får man bara aktern mot kaj, så lägger sej båten långsides med kajen rent automatiskt. De oerfarna fattar posto på fördäck, hugger ett förtvivlat tag i stenkajens krämpor varvid strömmen för ut akterskeppet så att båten snart ligger tvärs bassängen.
I sådana ögonblick reagerar skepparen på tre olika sätt:• En del skriker "klantaschel" så det ekar och kommenderar sakta fram i maskin för att försöka göra om tilläggningsmanövern.
    En del lägger in backen för att backa in akterskeppet mot kajen. Den båtägarehustru, som då inte släpper taget med båtshaken, brukar öka 30 centimeter i längd. Det har hänt att dom dragits över bord och blivit hängande i båtshaken sparkande med benen i det grumliga vattnet. Det är inte hälsosamt. En kallsup av slussbassängens vatten och man får sitta på pottan i fyra dar. Eller som en av slussvakterna uttryckte saken: 
    — Det är gott om strömming i bassängen men man får koka den i tre timmar om inte katten ska kräkas av den.
    En del skeppare vars akterskepp börjar lämna kajen, överger beslutsamt manöverorganen för att ingripa med en egen båtshake. När man och hustru med gemensamma ansträngningar lyckats få skorven långsides brukar de utbyta en belåten blick av samförstånd och le triumferande mot slussvakten. Kanske kostar maken också på sej en käck honnör.
    — Tjena!
    Midsommarhelgen 1968. Hela den stockholmska motorbåtsarmadan är på väg ut mot fröjderna i skärgården.
Det ligger båtar i tre täta led i bassängen och skaver mot varandra i varenda slussningsomgång.
•   Det är Petterssonbåtar så långa och smala att man fruktar att de ska slå runt när skepparen ställer ifrån sej en pilsner.
•   Det är ombyggda fiskebåtar med råoljemotorer som spyr ut en sådan kvävande avgasrök att killar i småsnurrorna bakom blir gröna i nosen, det känns förmodligen som att gå över till arton Prince på en gång.
•   Det är plasthejare i 110 000-kronorsklassen. Skepparen i vit skjorta och vita nypressade brallor. Besättning som knatar omkring som förgiftade råttor med fendertar och bilringar för att avstyra repor i skrovet. 
I en vilstol sitter en trött gammal man i vitt skägg och vit keps, förmodligen skepparens gamla stenrika farsa som har betalat kalaset. Den gamle läppjar på en iskyld drink och undrar vad det är för jädrans strapatser han är ute på.
•   Det är små öppna snurror med blåsupna gubbar och en soffa pilsner ombord. Dom har gjort sträckan Bällstaån — Slussen på åtta bira och har ytterligare nitton pilsners resa fram för sej innan dom är framme vid Ljusterö.
•   Det är utpräglade plastraggare med 110 hästar där bak och solgrillade utvikningsflickor där fram.
•   Det är vackra båtar med utsökta linjer, det är plastkiosker som formgivits på en måndag, det är hemmabyggen som liknar flytande brädgårdar och det är farkoster som varken är av plast eller trä utan tycks bestå mest av plastic padding och Farm 80, detta så populära tätningsmedel.
•   Motorer hackar och spottar när dom får sot på stiften under lång tomgångsväntan, avgasröken ligger som en slöja över bilden och timmen är lika blå som i Paris. Genom smattret och röken tränger kommandoord.
•   En skeppare tog cigarrcigarretten ur gapet och skrek: 
    — För helvete Ulla, har du aldrig vatt på sjön förr?
Hon som hette Ulla, en medelålders dam som klart missräknat sej på hur mycket ända som ryms i ett par jeans, mixtrade som en tamburmajor med båtshaken och skrek tillbaka:
    — Gapa lagom, jag tappa tage!
•   En plastskeppare i shorts och en vit tyghatt, vilken klädde honom som en oppochnedvänd potatispåse, sa:
    — Tamp för fan! Tamp... inte snöre! Trä den genom krampan och håll fast! 
•   En rundnätt man i overall och båtmössa råkade lägga in växeln just som hans lika rundnätta tant hade hansingen mellan båten och kajen. Hon kved stilla och båtmössan sa: 
    — Hoppsan!
Det är en ganska typisk kommentar från fritidsskeppare som klantar sej. När världen en gång går under 
och läggs i ruiner, då kommer en svensk motorbåtsskeppare att resa sej ur askan och säja: Hoppsan!
•   Ska de vara på det här viset, sa en kritblek tant i svarta shorts och randig pirattröja, så hoppar jag av och tar bussen till Maja och Olle!
    — Lugna ner'e för fan, sa skepparen, nu öppnar'om. Kryp hit så'ru inte ramlar i spat.
•   Vanligaste skepparrepliken:
    — Håll inte i så ini helvite, släpp efter på tampen!
•   Vanligaste hustrurepliken från fördäck:
    — Håll själv, karlfan!
•   Förtvivlat skrik från fördäck:
    — Olle, jag glömde gasolen!
    — Va?
    — Vi glömde gasolen!
    — Jag hör inte ... va e're du gapar om?
    — Jo jag sa det att VI GLÖMDE GASOLEN!
    — Ja se fruntimmer! Sitta där och gapa i det här motorbullret. VA E'RE DU SKRIKER?
    — G-A-S-0-L-E-N! Hustrun formade händerna till en tratt för munnen.
    — Gasolen? sa skepparen. Va fan ska du med gasolen till! Du ska väl inte sitta där framme och koka potatis heller?
•   Drama ombord på plastbåt, ett kabinbygge å 30 000 kalla:
    — Langa hit båtshaken! ropade karln vid ratten.
Hustrun langade båtshaken. Karln fick den mitt i roten så att han trattade på ändan i båten. Det small ganska otäckt i durken men han slog sej visst inte så farligt, för han var oppe på fyra, log urskuldande mot oss på kajkanten och sa:
    — Jag ska dränka'na när vi kommer förbi Blockhusudden!
    En sak förefaller vara rätt klar: Ska det någon gång resas ett monument över svensk fritidssjöfart, då ska det vara en staty över den tappra svenska kommunalarbetarhustrun på fördäck, en trotsig gestalt med bägge gummi- skorna fast planterade på däck och båtshaken lyftad, redo till stöt.