DE BILDERNA GLÖMMER VI ALDRIG...
              
nr 18 1980 
     SE visar några av kameraskotten som skrev historia. Pressfotografernas Klubb 50 år med jubileumsbok och utställning och här har ni några av de bilder vi sett på löpsedlar och förstasidor. Alla fick på sin tid utmärkelsen "Årets bild".
   Gits Olsson skriver om Peddy Moberg, den glade gamängen som blev vår förste modernt arbetande pressfotograf och lärde dagens fotografer att "ögonblicket kommer som en snigel men försvinner som en blixt". Och när landets pressfotograf kår fyller år, gör man det också under mottot "ögonblicket åt framtiden".
   Komik, dramatik, segrar och fall, bläddra i bildkavalkaden och minns!

    Peddy Moberg, den gänglige söderkisen med keps och cheviotkostym, bälgkamera och stativ, var den förste pressfotografen som krävde rörelse i bilden. Han dök upp i en epok när alla idrottsmän stod i givakt framför kamerorna, när alla regeringar grupperade sig som fotbollslag framför Slottet och alla intellektuella skulle stirra in i kameran med huvudet lutat i handen.
    Peddy slog lovar kring sina offer, tog dem inte förrän de rörde sig, en åtbörd, ett skratt, ett nyp i näsan och Peddy var nöjd. "Ögonblicket kommer som en snigel men försvinner som en blixt", var det lärdomsord han alltid spred omkring sig.
*   Ett annat var: "En bild säjer mer än tusen ord".
*   Ett tredje var: "En fotograf är vad han ser!"
    Peddy fick beställning på en bild Zarah Leander med brudgum privat, alldeles efter bröllopet. Brudparet sa nej, men Peddy låg ihoprullad i bagageluckan på deras bil när de for på bröllopsresa, så visst blev det bild.
    Peddy fick beställning på en publikbild från Stockholms stadion, tagen uppifrån klocktornet. Det var TT på Idrottsbladet som skulle ha den. Peddy iddes inte gå uppför alla trapporna, så det blev ingen bild. TT rasade.
Peddy köpte två kilo köttfärs, bredde ut den på ett bakbord, kammade köttfärsen med en grov kam och tog bilden med försättslins.
    — Lite oskarp, sa TT, men Lindhagen tar den på ettan i alla fall.
    Peddy var full av historier från yrket. Han berättade för mej en gång om hur han lade Nöjesfältet för sina fötter. En apa uppträdde och roade publiken genom att sätta sig på en emaljpotta. Peddy skulle fotografera med  magnesium- blixt, men apans husse varnade honom. Apan var arg på magnesiumblixtar. Peddy plåtade ändå. Apan reste sig från pottan och kastade densamma i skallen på Peddy Moberg så det sjöng och klang om ett. Publiken på Nöjesfältet vrålade av förtjusning och ville se mera. 
    — Det var nästan värre med lejona på Grönan, sa Peddy. Jag laddade på med för mycket magnesiumpulver där. Det small så att båda lejona sket på sig.
    Och så var det en krokodil som skulle föreevigas i en bassäng på Djurgårdscirkus. Tämjaren ville först värma upp vattnet med en doppvärmare på det att krokodilen skulle bli på bättre humör. Medan vattnet värmdes gick tämjaren på Lindgården och tog sig en jamare. Dessvärre glömde han krokodilen som blev kokt.
    — I skydd av mörkret var tämjarn ute och tippade krokodilen i spat utanför Kvarnholmen, berättade Peddy. Dan därpå fick en håvfiskare upp den och trodde förstås inte sina ögon. Men han var inte dummare än att han tog en taxi till Riksmuseet med krokodilen och fick 200 spänn för den.
    På Peddys tid var pressfotografen ingen aktad yrkesman. Han fick 5 kronor bilden i honorar och var ständigt fattig. En dag när tarmen skrek och inte ett öre fanns inom räckhåll, lämnade Peddy in ett skriftlig ansökan till  Överståthållarämbetet om tillstånd att sälja varm korv och brännvin vid Haga södra grindar. Det blev naturligtvis avslag, men Peddy fotograferade av ÖÄ:s avslagsskrivelse och fick 5 kr för den på tolv tidningar och dagen var räddad.
    Men det där är naturligtvis lite krumelurer i marginalen.
    Visst var han en obotlig klarabohem men seriös som yrkesman och värd att hedras av efterkommande generationer. Han hade mycket att lära ut, inte bara om framåtanda utan också om yrkeskunnande och yrkesetik.
    Man kan bläddra länge i hans bilder och förfalla till handfast nostalgi... Edvin Wide spurtande in genom Roslagstull i Svenska Dagbladets stafett 1930 med pressen hängande efter i öppna automobiler med sufflett... Hasse Ekman springande 60 m på Skolungdomens 1932 med pappa Gösta Ekman och familjens Grand Danois som hejaklack ... Och 1931 den rasande striden fram till målsnöret mellan svensken Jean-Gunnar Lindgren och finnen Toivo Loukola. Lindgren, kallad "Gunghästen", vann med en bröstvårta. Peddy s bild gav belägg, idrottshistoriens första målfoto ... 1929 är Peggy med Arne Borg i lumpen när han i trekantig landstormshatt fullgör värnplikten som styckmästare i fältköket... Samma år står Sveriges hopp till en ung skrinnare med humrarna på ryggen. Visst, det var prins Bertil och Peddy plåtade. Det var ingen som sa nej till Peddy. Var det någon statsman som inte önskade posera, sköt Peddy kepsen i nacken, tog cigarren ur mungipan och röt som han brukade:
    — Upp med mungiporna och svälj förtreten så ska du få en bild som du kan visa ungarna en gång när helskägget släpar i grötfatet!
    Noga räknat blev Peddy bara ställd en enda gång. Det var på Stadion 1942. Gunder Hägg löper mot målsnöret och det är nytt världsrekord i faggorna. Men blixtlamporna är slut! Vad gör? Jo, Peddy backar femton steg bakom de andra fotograferna, öppnar slutaren och åker snålskjuts på kollegernas blixtar. Den bilden fick han pris för.
    Ungefär sån var han, han som lärde grabbarna i pressen hur det skulle gå till när man räddar ögonblick åt framtiden.