Demokratin i systemkön!
 SE-special: Gits Olsson     
nr 23 1965         
••• Minns ni Albert Engströms smålandsbuse som hade ett rekommenderat brev att hämta på posten? När damen i kassan begärde legitimation halade han upp brännvinslitern ur bakfickan och sa: Det här bevisar att det är jag som är jag för ni tror väl för jävelen inte att jag låter nån annan gå omkring med min liter? 
•   Vi har skrattat gott åt den historien många gånger trots att vi inser att dess bakgrund är dyster. Den är från en tid då en stor del av folket levde i armod, ett fattig-Sverige där en liter brännvin kunde vara en människas enda kapital i livet, det enda kapitalet och den enda legitimationen.
    I dagens välutvecklade folkhem är förhållandena annorlunda. I dag måste man ha legitimationen för att få ut legitimationen. Hade Engströms smålandsbuse levat i dag, hade han sannolikt inte ägt en liter ens.
•   Sen den fattiga men fria tid då smålandsbusar kunde drälla omkring  med egna litrar lite hur som helst i samhället, har myndigheternas sätt att distribuera sprit till folket skiftat många gånger. Praktiskt taget varje decennium har medfört nya metoder för spritförsäljning, den ena besynnerligare än den andra.
    När Brattsystemets motbok avskaffades i oktober 1955, trodde vi att nu skulle spritköerna verkligen bli demokratiska. Motbokssystemet, där ens årslön och sociala ställning avgjorde hur stor månadsranson man tilläts handla, var så förhatlig att det vållade ideliga demonstrationer.
    Så här efteråt finns det folk som tycker att spritdistributionen inte blev så värst mycket mera demokratisk i och med att motboken försvann.
    Expediter i systembutiker måste ju ha något att gå efter. Då ligger det nära till hands att man dömer kunden efter håren.
•   Det blev en liten chock för både systembolaget och kunderna när en herr Nilsson häromdagen gav tidningarna ett drastiskt exempel på det odemokratiska i nuvarande utskänkningsformer. Han hade gått till systembutiken arbetsklädd för att köpa ut ett antal flaskor sprit men vägrats handla mer än en viss mängd. När herr Nilsson lite senare återvände till systembutiken finklädd gick det bra att handla hur mycket som helst!
    Hoppsan sa folk. Så var det med den demokratin!
•   Nu försvarade sej systembutikernas folk genast med att Nilsson, då han anlände arbetsklädd, hade bett att få köpa ett flertal flaskor renat brännvin. Eftersom langarverksamheten håller på att svälla ut, så anstränger man sej på systemet att begränsa försäljningen av just Renat som är hårdvaluta på langarbörsen.
    Hade Nilsson begärt lika många flaskor whisky så hade han fått det! Kläderna hade ingen betydelse. När Nilsson återvände finklädd blev han expedierad så mycket han ville ha därför att den gången begärde han andra sorter än Renat.
•   Gubbarna i systemköerna läste förklaringen i tidningarna och sa: Ajajajaj vad det högg... Kan dom inte dra den där om björnen också? Den tror vi inte heller på!
    Eller som en brusig kamrat anförtrodde mej i kön på systemet intill Götgatsbacken: Någon demokrati har det inte varit när det gäller sprit här i landet sen spritstrejken 1962.
•   Den brusige menade de sällsamma vårveckorna då byrådirektörerna sprang gata upp och gata ner för att få tag i en hela Skeppet medan busarna stod i portarna och drack Courveisier med lökströmming som tilltugg.
•   Jag har roat mej att stå i systemkö de sista fjorton dagarna. Är spritköerna i händerna på systenpersonalens nyckfulla godtycke?
    Är man, så fort man gjort entré i en systembutik, en misstänkt figur?
•   Det är riktigt underhållande att stå i systemkö och studera folk Jag vet inte om det är sviterna efter Brattsystemet eller vad det är, hur som helst så kan man spåra ett rätt utpräglat systemkomplex hos många människor.
    Liksom man har besvär med att uppträda lugnt och naturligt inför en hovmästare på restaurang har man också svårt att samla sej inför expediten på Bolaget. Många blir röda i ansiktet, andra stammar och får tuppar i halsen när de ska fram med sin beställning. Och det finns de som försöker dölja sitt komplex med en onaturlig käckhet:
    — Hejsan lilla gumman, har du spart en flaska åt mej, va, he he ?
•   Den tuffa typen finns också. Han slänger upp jämna pengar på disken, samtidigt som han försöker att se ut som Eddie Constantine och väser ur ena mungipan: En halv! 
•   En rätt vanlig typ är han som tänkt köpa en hela Standard men väljer Ballantine i sista sekunden för att göra ett bättre intryck och bli bättre bemött.
•   Sen finns det dom som håller på att dö av skam över att de köper sprit, snälla tanter som försiktigt sticker fram huvudet vid sidan av kassaapparaten
och viskar fram sina beställningar.
•   Förvisso är det skillnad på expediterna. Jag tyckte mej kunna urskilja fyra huvudgrupper.
    A). Den kallsinniga typen, den som fungerar som en stum robot och inte reagerar vad man än beställer. Håller blicken riktad mot någon punkt bakom en samtidigt som dom mekaniskt griper efter de sorter man vill ha. Ibland har jag känt mej frestad att beställa en flaska blåbärssoppa för att få vederbörande att tappa masken.
    B). Den servicesinnade typen, han som vill lägga upp hela ens party, föreslår vinsort till varmrätten och blir glad som ett barn om man till kaffet väljer just den konjak som han rekommenderar. Han är så intresserad och deltagande att man lämnar butiken smått skamsen över att man inte bjöd med honom till kalaset.
    C). Ekvilibristen, han som tagit jobb på systemet bara därför att han inte vet nåt skojigare i denna världen än att bolla med flaskor. Han rullar in litrarna i papper med en sådan vårdslös elegans att man blir alldeles nervsjuk Jag har sett mången äldre gentleman blekna om nosen inför detta halsbrytande drama med gudslånet. Med darrande hinder och kallsvett på pannan har de tryckt paketet intill sitt bröst och upprört mumlande lämnat lokalen.
    D). Den kritiska typen, den som tittar på en som Clay tittade på Liston före VM-fighten, ställer påsen framför en med en smäll och fortsätter att blänga. Man känner sej klart förtappad, nyper åt sej påsen och tumlar ut med svansen mellan benen.
•   Det är inte mot systemet, Sträng och andra myndighetspersoner, som knotet i första hand riktar sej. De som vållar den största irritationen är köfördärvarna. Man har observerat olika typer:
•   Han som betalar med check och dels saknar penna, dels måste ha undervisning i hur checken ska ifyllas och sedan skriver fel ändå och får börja om från början, kan reta gallfeber på systemkunder baki kön. 
•   Konnässören, han som uppehåller expediten i en kvart med vindiskussioner. Medan köerna växer ordar han obekymrat om årgångar, boqueter och sydsluttningar. Han får ett sus av misslynne i ryggen för varje gång han beställer en sort som måste hämtas bakom kulisserna.
•   Den osäkre, han (eller, som det oftast tycks vara, hon) som inte har en aning om vad hon ska köpa utom att det ska bara vin. Vederbörande frågar och frågar, minuterna går och bergsprängarna som ska ha sin sjuttiofemma Renat till lördags TV:n håller på att hoppa ur kängorna av ilska. Det finns ett par anekdoter om denna irriterande typ av systemkund. Det är ju så, att att det folk tycker riktigt illa om, det gör man anekdoter om.
•   Sålunda har vi den där om den struntförnäma damen på systemet i Göteborg. Genom lornjetten granskade hon högdraget hyllornas rader av putäller och frågade om nästan allihopa. Går det där bra till fisk? Går det där bra till frukt? Går det där bra till ost? Går det där bra till rådjurssadel? O.s.v. ända tills Kålle bakom henne tappade tålamodet, stack fram en tia och sa: Ge mej en halva Renat, om det är säkert att det går bra till bräckkorv!
•   Och så den där om den snälla lilla damen som förläget leende bekände att hon inte visste vilken sorts vin hon skulle ha.
    — Ska det vara till fisk? undrade expediten.
    — Nej, sa den lilla damen och rodnade djupt det ska vara till en kommunalarbetare.