Dom räddade miljonärernas lyxflotta!
 
nr 38 1974         
    När 30-talsmiljonärerna , Duhs, Wicander, Kreuger och dom, vände näsan i vädret, lämnade dom efter sej en hel armada av lyxiga motorlustjakter. Alla skulle ha varit vrak i dag om inte ett gäng unga män köpt båtarna i tid. De har lagt ner tusentals arbetstimmar på att rädda båtarna åt eftervärlden.
    Nippe Järte på “Siesta” är en av räddarna. Och Jean Malmgren ångande i “Capella” från 1915 är en annan.
    
Synen är fantastisk!
    Mullrande med sina mäktiga dieslar kommer tretton lustjakter forsande på kolonn genom mellanskärgårns trånga sund. Det ser ut som den historiska evakueringen av Dunkerque våren 1940 när allt vad Sydengland hade av småbåtar pep i en brokig armada över Engelska kanalen för att rädda hem de kringrända från Dunkerque undan de tyska ockupationstrupperna.
    Bistra män i kaptensmössor med guldstickade märken spanar över vindrutorna efter prickar och fyrar, det är bara Noel Coward som fattas.
•   Vad är detta för flotta? Jo, det är 20- och 30-talens svenska lustjakter som kommer, generalkonsulernas, industrikungarnas och bankfurstarnas flytande sommarnöjen från en svunnen epok, när skärgård och båtsommar endast hörde dem till som toppade taxeringskalendern.
•   Konsulerna och tändstickskungarna har för länge sen vänt näsan i vädret, men deras mässingsblänkande mahognyskepp flyter än, ömt ompysslade av unga entusiaster som köpte dem billigt, la ner tusentals arbetstimmar på att restaurera dem och gav dem tillbaka deras forna elegans och värdighet. Och alla är dom medlemmar i MYS — Motor Yacht Society — vars målsättning är att bevara gamla fina lyxbåtar åt eftervärlden. Eller som Nippe Järte, som lutar sej mot förstaget på sitt fartyg “Siesta”, brukar säja:
    — Vi ska väl inte bara lämna efter oss plast till våra barn?
•   Här mellan valsbesjungna kobbar och bryggor stävar nu MYS på kolonn mot Lökaö i havsbandet, där man ska ha årsträff och krama den sista sucken av sommaren.
•   Det är Vitesse, med vilken Douglas Fairbanks och Mary Pickford kryssade i skärgårn sommaren 1929.
•   Det är Siesta Bachokungen Hugo Duhs byggde åt sej 1915.
•   Det är Match II som seglades av Ivar Kreuger, det är Moana som byggdes åt Ernst Rolf 1930, det är Rummy som byggdes 1939 och var flaggskepp åt August Wicander som annars höll sej flytande på kork.
•   Ombord i dessa marina Rolls Roycer finns album och uppslagsverk som berättar deras historia. De ritades av män som Knut Ljungberg, C. G Pettersson och Hugo Schubert. De byggdes på varv som Gustafsson & Andersson. Hästholmsvarvet och Saltsjöbadens Yachtvarv. De ägdes och seglades av miljonärer i vita kaptensjackor med svarta guldrändade axelklaffar samt kaptensmössor med blanka skärmar och gnistrande vita kapell. I solnedgångarna satt miljonärerna i sina korgstolar på akterdäck, drack grogg på trestjärnig konjak och Vichyvatten ur grön patentflaska med vit porslinskork samt nickade nådigt åt besättningsmännen och erbjöd dem att taga sig en extra pilsner i skansen.
•   Idyllen varade tills kriget kom. Somliga av lustjakterna utrustades med gengasaggregat i aktern, men det visade sej att när generalkonsulerna hade slaggat kol i motvind på Kanholmen så hade dom svinat ner sina vita kaptensjackor så illa att dom knappt blev insläppta på krogen i Sandhamn. Plötsligt var yachting inte lika tjusigt längre. De steg i land, hyrde ut sina fartyg till marinen och satte sej i Djursholmsvillorna för att vänta på bättre tider. Somliga väntar än.
•   I dag, trettio år senare, är ett fåtal av de gamla lustjakterna kvar. De kostar tre, fyra gånger så mycket som när dom var nya och för männen som äger dem är de en mycket stor del av deras liv. Richard Bergström t ex, som äger Vitesse, köpte henne på Mälarens botten för 2 500 spänn för han räknade med att det skulle finnas mässings- och kopparskrot ombord för det dubbla. Men han hade inte hjärta att hugga upp henne när hon väl bärgats. Han lade ner 4 800 arbetstimmar och ett par årslöner på henne i stället. Nu är hon åter skärgårdens vackraste båt och försäkrad för 170 000 kronor!
•   MYS gör vad som göras kan för att rädda de gamla lyxkryssarna. Somliga har sålts till USA för svindlande belopp, andra har blivit vrak. I ett par fall kom man för sent. Miljonärer, som kände att deras stund var inne for till sjöss, sänkte sina lustjakter på det att ingen måtte äga fartygen efter dem. De drog ur bottenpluggarna, steg i jollen med blottat huvud och for i land för att dö. Man känner till åtminstone två sådana patetiska fall. En ligger i Saxarfjärden, en annan på djupaste stället av Kanholmsfjärden. Båda var ritade av Hugo Schubert, verkliga skönheter i skärgårdsflottan. Men dom vilar så djupt att det inte lönar sej att bärga dem.
•   Lite galna är väl pojkarna i MYS, dess fantastiska män med sina flytande maskiner. För att bli medlem i MYS måste man äga en båt som är minst 12 meter lång och byggd förre 1939. Ett par gubbar med i 11-metersbåtar har sökt inträde men fått nobben. Det blir till att sätta bogspröt på skorvarna och försöka igen. Men det räcker inte med att äga en 12-meters båt från förkrigstiden, man måste vara lite galen också. Man måste älska epoken som båtarna representerar, man måste kunna falla i den rätta hänryckningen inför ett buckligt nakterhus i mässing och finna en storhet i att få sitta på samma fartygsmugg där fordom Ivar Kreuger satt.
    En sann MYS:are kan pantsätta sin villa för att kunna förvärva den konservöppnare med vilken Gustaf V bröt upp en burk ansjovis sommaren 1921.