En kväll i Enköping: Den siste handelsresanden!
     
nr 15 1971        
    En kväll i Enköping när kylan knäppte i det gamla stadshotellets knutar, mötte jag än en gång den siste handelsresanden. Det var femte gången jag mötte den siste handelsresanden.
•   De svenska stadshotellens historia är de svenska handelsresandenas historia. Barbro Alving skrev en gång om ett besök på ett stadshotell: "Jag bodde i ett rum med tusen handelsresandes hemlängtan i tapeterna."
    Visst... kunde tapeterna tala i Enköping, Piteå, Sala och Alingsås. skulle de berätta om de gamla provryttarna med kårens nestor, den stammande Carlbaum, i spetsen, de legendariska agenterna som for land och rike runt med sina väskor och hade runda representationsanslag.  Carlbaum var den kvicke. Stor var han och väldig, stammade gjorde han, men en legend blev han. Ännu i dag berättar man historien om hur han fick jobbet som handelsresande för Lessebo papper.
    Personalchefen var betänksam:
    — Ni har onekligen meriter, herr Carlbaum, men ni har också, som jag kan bedöma det, ett väsentligt fel. Ni stammar!
    — Mmmmen ssse, dddirektörn, det är mmmmmin ppppersonliga lilla eeeegenhet. Vi har aaaaalla vvvvår pppersonliga lilla egenhet. Och jag ger mej fffffan på att ddddirektörn också har sin!
    — Vad skulle det vara?
    — Till eeeexempel, vvvvilken hand använder direktörn när han ska torka sej i ändan efter tttttoalettbbbbesök?
    — Höger hand förstås.
    — Se dddddär, där har vi dddddirektörns ppppersonliga lilla egenhet. Pppppersonligen annvänder jag alltid Lllllesssebo papper!
    Och Carlbaum fick jobbet.
•   Jag mötte den siste handelsresanden redan 1953. Han satt på Statt i Piteå med en kaffe och en Strega och menade att det var mycket roligare förr. I dag, sa han 1953, har marknadsföringen tagit andra vägar. Vi resande behövs inte längre. Annat var det förr, när svärmar av resande i alla branscher korsade riket. Och han berättade den kära historien om nattportieren i Nora, han som yrvaken och med hängslena släpande efter sej, stod på hotelltrappan i Nora när första morgontåget hade kommit och en resande knogade över torget med sina tunga väskor.
    — Goddag, direktörn, sa nattportiern. Välkommen till Nora, direktörn. Såg direktörn om det var några andra provryttare med tåget?
•   Nästa gång jag träffade den siste handelsresanden var 1960 i Värnamo. Han sålde undervisningsmateriel till landets skolor och hade uppackningsrummet fullt av benrangel, kranier och mjältar i plast.
    — Hittills har det svimmat fem hotellstäderskor på åtta städer, sa han med viss tillfredsställelse.
•   1964 träffade jag den siste handelsresanden på Standard i Kiruna. Över ett glas Lakka sa han, att det inte längre lönade sej att resa till Kiruna. På gamla Grängesbergsbolagets tid kunde man bjuda på en grogg för 4 kronor och sälja 500 lådor spik. I dag är notan på 500 spänn innan man får sälja fyra lådor spik.
•   I våras mötte jag den siste handelsresanden i Hudiksvall. Han reste i desinfektionsmedel och antiseptiska handskar för kirurger. Han sa, att svenska folket skulle baxna om det visste vad han visste. “Det dör flera människor på operationsbordet på grund av att läkarna slarvar med gummihandskarna och det antiseptiska än det dör människor i trafiken.” Han uppgav sej vara den siste handelsresanden och att han hade det ganska tråkigt. För ska man stå inför lasarettsdirektioner i gryningen och övertyga dem om de nya antiseptiska preparatens välsignelse, dög det inte att dricka grogg på hotellet till sena natten. Man får lägga sej klockan sju på kvällen, kanske vara uppe och slarva nån kväll för att se Rapport, sa han. Den siste handelsresanden måste vara skärpt till tusen.
•   I Enköping mötte vi Stig Dahlander, den siste handelsresanden. Han reser i lekartiklar för lekskolor och förskolor. Han sa beträffande detta resande som han hållit på med i 40 år:
    — Förr stod det herrar i livré och gjorde honnör utanför stadshotellen. Pigga piccolos hjälpte en ur bilen med väskorna. Man behövde själv inte röra ett finger. Man var kung. I alla städer stod stadshotellen öppna för en med jättelika uppackningsrum. I dag är livrégubbarna borta och en piccolo har man inte sett sen 1950. Uppackningsrummen försvinner, krögarna lärde sej att det går att göra tre lönsamma enkelrum av ett olönsamt uppackningsrum. I Eskilstuna fanns det till för bara några år sen 18 uppackningsrum. I dag är det två kvar. Och den forne kungen, handelsresanden, får vara tacksam om han i nåder får logi för sej själv och sina prylar.
    Beträffande detta med lekartiklar för lekskolor, sa den siste handelsresanden, att han inte förstod ett smack. Han hade tusen pedagogiskt finurliga saker med sej, elektrotest, siffervågar och anlagsspeglande pussel, men en artikel sålde lika mycket som hela sortimentet i övrigt, en docksäng så stor att förskolebarnen kan bädda ner varandra i den. Forskning och vetenskap har verkligen lagt på ett kol för att få fram pedagogiska finesser, men en docksäng i trä på fyra ben är det som gör succé.
    Enköpings stadshotell, vad minns man från det stället?
    Jag minns en kväll på 40-talet när Lennart Hyland var ute på luffen i en programserie i radio. Vi jagade den hemlige Hyland en hel dag för att få en bild på honom, men han stod inte att finna i hela Uppland. Vi var inne i en gård i Härkeberga och frågade om man sett redaktör Hyland från Radiotjänst. En kanonilsken pensionär skrek, att fick han se nån från Radiotjänst här en gång till, skulle han ha ihjäl honom. Någon hade sålt en trerörs högtalare till pensionären 1938. Apparaten hade pajat 1944 och den gamle hade aldrig kunnat förlåta Radiotjänst för detta. Suckande gav vi upp spaningsförsöken och for i sena kvällen till stadshotellet i Enköping. Där låg luffaren Hyland och sov på en soffa i vestibulen. Vi tog en mycket vacker bild på honom. Det var synd att det inte var ljudfilm, för Hyland var en baddare att snarka.
•   I början av 50-talet var man utsänd till Enköping för att intervjua en älg som hölls tam i ett hushåll i staden. Som stockholmsreporter var man förtvivlad över att ha blivit snuvad av en lokalreporter, Enköpings-Postens utsände Lars Eric Örtegren. Men vid en grogg på Statt framkom det att Örtegren inte fått så värst mycket mer ur älgen än vi.
•   Sen följde år då man reste Enköping förbi. Inte förrän i början av 70-talet återsåg man det kära gamla stadshotellet igen.
    Gunnar Svärd, petad från ledningen av Statsföretag AB, hade etablerat sej som chef för Enköpings-Posten. Den 192 cm långe Svärd bjöd på lunch på Statt och efter tre timmars samvaro räckte han fram labben och sa:     
    — Jag tror jag är äldst! Gunnar... 
    Han tillade: 
    — Jag tillhör en äldre generation som anser att titelbortläggningar ska ta sin tid. Jag blev förbannad när vikarierande rockvaktmästaren här ute i entrén duade mej första gången han såg mej.
    — Men, sa vi, duad blir du väl lite varstans numera? Varje gång du fyller bensin i bilen t ex. På mackarna duar man allmänt numera.
    — Nej, sa Svärd, jag kör Mercedes. Du-gränsen går vid Volvo och Volkswagen.
•   I afton ligger stadshotellet i Enköping ganska öde. Fyra bord är besatta. Samtliga gäster är personal vid Bahco, det dominerande företaget i stan vid sidan om Hettemarks, Haga tegel och Nordströms linbanor. Matsalen är sober efter en renovering. Nu är det bara rummen kvar att renovera. Fyra av de 29 är färdiga, när alla är genomgångna ska hotellet satsa hårt som konferenshotell, för Enköping är ju enligt turistmyndigheternas slogan “Sveriges närmaste stad”.
•   Det är i Enköping som annorstädes, den gamle runde krögaren har lagt av och efterträtts av unga människor med strängt ekonomisk blick på branschen. Källarmästaren Nisse Wikner, är gammal i gamet trots sina unga år. Han började som nisse på Appelberg i hemstaden Sollefteå och har varit hovmästare här, köksmästare där och senast källarmästare på Skokloster tills han och hans hustru Berit, som är ekonom, tog över Statt i Enköping den 1 januari.
    — Det är sånt man gör när man inte är riktigt klok, säjer Nisse. Att överta en stadshotellrörelse i dag fordrar inte pengar, det gäller bara att överta skulderna.
    Det som krävs är i stället en nästan sjuk optimism och förmågan att arbeta som en häst. En barnslig glädje i att vara sin egen är heller ingen dum drivfjäder.
•   Och så gäller det att vårda traditionerna. Traditionerna i Enköping heter Schött och är rådman. Han har haft stambord på stadshotellet så länge någon kan minnas och betalar sin förtäring månadsvis. Den är man rädd om.
•   Gunnar Svärd har anslutit sej till stamgästerna liksom poeten och klarabohemen Harald Forss, vilken på gamla dar låtit sig utlokaliseras till Enköping, där han stundom håller hov i matsalen och strör omkring sej små sarkasmer i såväl bunden som versifierad form. Som den “nyansernas älskare” han är, beställer han gärna en mixture på Parfait d’amour och Ginger ale och låter det glåmiga decemberljuset över småstaden brytas i glasets syren färgade vätska till ett sällsamt spektrum mot fönsterbordets veckade tyll.
    Det heter dock inte glas, när skalden beställer en sup. Det heter: 
    — Syster, fly mig en silvertrumpet!
    Enköping är Enköping, men är man poet, så är man!