Får dom ingen torsk gör dom myteri!
nr 45 1975          
    Över den absoluta tystnaden i havsbandet så här års, härskar kapten Bengtsson och 56 galningar i luva och termos. Varje helg går dom ut med m/s Tranan och jagar torsken med en skog av spön.
    Svenska folket älskar kokt torsk med äggsås och kan drivas till oanade prestationer för att få denna kärlek besvarad.
    Det finns två sätt att stilla sin trånad efter torsk. Det ena är att köpa den djupfryst i snabbköpet. Det andra är att följa med kapten Bengtsson ut i havsbandet utanför Stockholm för att ta opp torsken själv med lina och pirk. Det förra sättet är billigast, det senare är roligast.
•   På Dalarö brygga i skärgårn, dit värmlänningen Carlsson anlände som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem kring halsen för att hjälpa Strindbergs Hemsöborna med jordbruket, stod därför i söndags femtiosex stycken torsktokiga Carlsson och huttrade i oktoberkylan.
•   De bar inga Höganäskrus i svångrem kring halsen, de bar spinnspön och termosar, stickade luvor och gummistövlar. Det var det nya fritidsfolket, utspökat för att möta havets strapatser. Egentligen såg dom ut som en flyktingström från Polen och inte alls så tjusiga som i fritidsbranschens annonser.     Var är du Melka, var är du Adidas? I varje fall inte på Dalarö brygga.
•   Carlsson från Värmland möttes av Clara och Lotten i skötekan och fördes till Hemsö, där madam Flod bjöd på kaffe och en halv.
    De femtiosex från Eskilstuna, Västerås, Uppsala och Stockholm möttes av kapten Bengtsson och fartyget “Tranan” och fördes till havet utanför Utö, där kapten Bengtsson bjöd på torsk.
    På fyra timmar fick femtiosex fisketokiga gubbar med termos och luva upp 155 torskar. Alla var glada, men gladast och tacksammast var kapten Bengtsson, för en gång när han gick till fiskebankarna utanför Huvudskär med fartyget kryllande av fisketokiga, blev den gemensamma fångsten bara en simpa och en strömming och kapten Bengtsson låste in sej på hemvägen för att inte åka på stryk.
•   Kapten Bengtsson är från gammal skepparsläkt i Skillinge i Skåne. Han ångrar väl inte precis att han slutade segla på värmen för att i stället gå på kylan med fiskegalna disponenter från huvudstaden. Det har gått bra för Bengtsson och hans lilla rederi omfattande fartygen “Svan” (gamla “Strömstad”) och “Tranan” (tidigare “Kongedy bet”, 50 % av den danska marinen.) Det vilar numera bara en skugga över hans tillvaro, man ska inte bara vara Bengtsson, man ska vara gambler också. Får passagerarna ingen fisk, är myteriet nära.
•   Det var 1954 som han började kuska till havs med termosfolket. Då var det kärva bud. Publiken ställde upp, men inte torsken. De senaste åren har emellertid torsken kommit på bättre tankar. Eller också är det kapten Bengtsson som med tiden lärt sej var de stora torskarna går. Hur som helst så blir det torsk.
•   Hans ordinarie destination är fiskebankarna utanför Huvudskär, just där Strindberg spökar igen. För det var ju kring fisket på dessa bankar som schismen stod i Strindbergs TV-drama “I havsbandet”. Övermänniskan från stan, den vetenskapliga fiskeexperten, råkade i konflikt med fiskarbefolk- ningen på Huvudskär om metoder för fisket. Kapten Bengtsson är föralldel ingen Järegård, men han vet på vilken sida av bankarna som torskarna står.
•   Denna söndag i oktober blir det inte Huvudskär, för det blåser något alldeles förbannat där ute. Kapten går i stället till Gåsstensfjärden utanför Långbäling nordost på Utö. Här är det 64 meter djupt, bra torskbotten och lä för västanvinden. Visserligen är fisket här inte fritt som utanför Huvudskär, det tillhör greve Stenbock på Ornö, men kapten Bengtsson har gjort opp med greven och pröjsar en slant för varje fiskeutflykt. Greven är inte dyr, försäkrar Bengtsson.
•   “Tranan” av Stockholm ser ut som en galär från historiebokens medeltida planscher när hon kommer ångande med 28 spinnspön stickande ut från varje sida. Eller kanske som “Riksäpplet” när hon på Gustav II Adolfs tid gick till batalj med skarpladdade musketörer skuldra vid skuldra utmed relingen. Kapten Bengtsson är mallig över “Tranan”. Hon gör 12 knop i marschfart och han kan få opp’ na i 14 om det kniper. Häromsistens stack Waxholmsbolagets “Västan” upp på Mysingen. Det skulle hon inte ha gjort. Kapten Bengtsson gav “Tranan” mera gas och pep förbi som ingenting.
•   Knappt har kapten hunnit slå stopp i maskin förrän 56 pirkar plaskar ut i plurret. Det är bussiga don, varje pirk är tung nog att dräpa en dansbane- dräng från Delsbo. Strömmarna och trycket på dessa havsdjup kräver tunga pirkar. De lätta når aldrig ner till botten, säjer termosgubbarna.
    En minut efter fiskestart halas den första torsken ombord, en liten luring på bara kilot, men i alla fall.
•   Vad är det då för dårar som kapten Bengtsson kör omkring med? Vilken sorts människor döljer sej under dessa luvor och schalar? Vilka är det som trotsar höstens köld och stormar för att få torsk till äggsåsen?
    Ja, se det vet man aldrig. Kapten Bengtsson har funderat mycket på det här. Många känner han igen, luvor som återkommer helg efter helg. Alla är dock lika anonyma som luvorna. Alla talar samma språk. Dom skriker “jävlar”, när dom trasslar ihop sin lina med grannens. Luvor som säjer “donnerwetter” misstänks vara från Tyskland. Det är surr om linornas dimensioner, om pirkarnas vikt och torskens kvalitet. Det är gräl och knuff mellan gubbar som inte får armbågsrum nog att veva. Men lyfter man på en luva, kan man därunder påträffa allt från västmanländska jordbrukare till holländska arkitekter och revolversvarvare från Atlas Copco.
•   Kapten Bengtsson knatar omkring som ett torrt skinn med skafthåv och huggkrok för att säkra fångsterna. Ideligen halar han fram sitt besman för att kolla vikterna. Detta är en allvarlig sak, för många ombord har pyntat tre spänn till tävlingskassan. I dag är det 175 kronor i potten. Den som får största torsken vinner 80 kronor, andre och tredje man delar resten. Lennart på fördäck tog hem priset redan efter en timme, han fick opp en drummel på 2 1/2 kilo och den höll ställningen ända till solnedgången.
•   En gång i kvarten är det någon luva som skriker AJ därför att han fått en krok i tummen. Då får kapten Bengtsson ta fram pennkniven och operera. Det är han van vid. Som fartygets kirurg har han lagt tjusiga snitt i otaliga dispor, men först härom helgen kom han att tänka på en sak och hejdade sej just som han måttat ett hugg mot en tumme. Han såg sej omkring på däck och ropade:
    — Finns det nån läkare ombord?
    — Jomenvisst, sa en luva som visade sej vara kirurg från Umeå och en riktig hejare på att karva krokar ur tummar.
    Efter ingreppet kröp han in i luvan och var lika anonym igen.
•   Dyningen gungar m/s “Tranan” så att hon vaggar som en stor anka i silhuett mot havets horisont. Skärgården ligger tyst, kobbarnas sista buskar lyser i guld. Därute börjar Huvudskär att blinka med fyren. Över tystnaden och havet härskar kapten Bengtsson och 56 galningar i luva och termos. Det enda som stör idyllen är en luva som skriker:
    — Ska du knuffas din jävel just som jag har en luring på?
    Frågan ekar över fjärden. Det är så svenskt att man får torsk med äggsås i halsen.