FESTEN ÄR ÖVER, BOLLEN ÄR DÖD! 
 
              (klicka på bilden)            
nr 18 1981   
■■■ Festen är över, SE är stendöd.
    Förläggaren Lukas Bonnier har alltid velat bli kvitt den här tidningen. Den har varit hans personliga Kartago i många år. Det insåg vi redan en kväll på 50-talet när han sa:
    — Det jävligaste jag vet är det där divagänget på SE. Det är som en dåligt pumpad fotboll. Man kan sparka på den hur hårt man vill, men den flyttar inte på sig många meter och när man drar foten ur den, blir bollen alltid lika rund igen.
    Journalisterna på SE var främmande fåglar för honom, de hade kunnandet och yrkesstoltheten, man satte sig inte på dem. Det var inte så gott om yrkesjournalister på Åhlén & Åkerlunds redaktioner under 50-talet. Damtidningarna hade fantastiska experter på mode, mat och fiction och dessutom fenomenala krukväxtexperter som kunde driva hortensior till vansinne. Men allmänreportrar saknades. De fanns på SE, till 98 procent skolade i dagspressen innan de hamnade i veckopress.
  SE:s redaktion blev därför ett "ångkök" för förlaget. Förutom att redaktionen varje vecka gjorde SE till något unikt i svensk veckopress, extraknäckte man vilt i förlagets övriga produktioner.
    Jag minns att man var Olle Gränd i Filmjournalen, Stig Gränd i Vecko-Revyn och Karin Brynge i Damernas Värld. Kerj Jonsson, den festliga sportreportern, var Gunnar Green i diverse tidningar, Rolf Blomquist var Mora-Nisse och Kalle Hillgren var Tant Lotten i Husmodern, En vinter var Kerj redaktör för Fotbollsboken, för någon skulle ju göra den också. Förlagets ekonomiska samvete, kamrer Olle Mattsson, ringde honom och sa:
    — Jag har en del anmärkningar beträffande honorarens storlek. 500 kronor till R;t Eklöw, det är väl i alla fall att ta till? Jag menar att 500 kronor . . . det får ju inte ens Sigfrid Siwertz här på förlaget!
    — Hörru du, sa Kerj, varje bransch har sina storheter. Sigfrid Siwertz , . . den jäkeln får inte in en rad i Fotbollsboken!
    Divor, sa Lukas Bonnier. Nej vars, men vi kunde jobbet och ansåg oss ha rätt att vara stolta över det. SE skrevs på den tiden av folk som behärskade det mesta. Somliga av oss skrev i både Julstämning och Bland tomtar och troll. Folk trodde kanske att sagorna i julböckerna var författade av idel sagotanter, ofta nog var de emellertid ihopsnickrade under någon lunchtimme av en skäggig fan på SE som behövde 300 till en växelomsättning. Eftersom vi kunde det mesta, blev vi kanske lite säkra i korken. Förläggarna kunde samla damtidningsredaktionerna omkring sig och sprida direktiv och bara få förtjusta applåder. Grabbarna på SE sa till dem ibland att de pratade skit, och det kunde de aldrig riktigt tåla. Den sabla bollen rullade vidare.
  Gamla SE-redaktörer spar än i dag närmast sina hjärtan en PM från förlagsledningen, skriven och spridd när TV kom till byn. I USA hade bildtidningen SEE trillat av pinn och Look började få bekymmer, i London dog både Picture Post och Illustrated, det ansågs tyda på att i TV-åldern var bildtidningarnas saga all. I sin PM rådde förlagsledningen därför SE:s redaktion att klippa runda hörn på bilderna så att de skulle likna TV-rutor!
    Jag trodde tidningens chefredaktör vid tillfället, Gunnar Västberg (även känd som Yngve Öberg i Året Runt och Nils Fredriksson i Allt i fickformat) skulle få hjärtslag när han läste budskapet.
  Det skulle ju tvärtom visa sig att TV blev till välsignelse. Mediet skapade en rad tjänstemannaidoler som gav somliga reportage, lO.000-kronorsfrågans idoler sålde lösnummer och ibland trissade vi upp försäljningen genom att publicera bilder ur program som fallit för censuren. "SE denna vecka: Bilderna som TV inte vågade visa!" hette det på löpet. Ack ja, trogna läsare minns det där.
    Jobbet på SE var en utmaning och en glädje. Vi arbetade på den tiden med aktuell bildjournalistik. Skrivare och fotografer från SE stod skuldra vid skuldra med dagstidningskollegerna på fältet. Dagspressfolket kunde gå hem och helt sonika referera vad som hänt. För SE gällde det att vinkla, skriva, fotografera och layouta så fullt i fan att folk tyckte det var en fest att på torsdagen ännu en gång läsa den grej de läste i dagstidningen på söndagen.
    Det var det som var utmaningen.
  Att vara på SE innebar att jobba i ett gäng som tog tillvaron med en klackspark och hade fått det stänk av evigheten som gjorde att de mäktade överträffa sig själva i kreativitet och formuleringskonst. Det var det som var glädjen.
    SE var en bildtidning. Fick man order att skriva sex rader med 122 nedslag, så var det sex rader och inte sju, 122 nedslag och inte 123.
    Lennart Nilsson hade porträtterat de 80 svenskar som var "Sveriges ansikte". Mons Mossner fick uppdraget att på just sex rader med 122 nedslag skildra begreppet Evert Taube.
    Det blev så här:
    "Havssältan i stroferna, rytmen som rullar som böljor i brottning fick Evert Taube i födslogåva en marsdag 1890 på Vinga fyr. Han blev havets, solens och sommarens sångare. Livsglädjens störste apostel i vår tid. Han kom med fullriggarvind från Australien, med blodhet dans från Pampas, med soldirrande sommar från skärgården, med rusande visor från vinkällarvalven. Nationalmuseum har hans finaste måleri. Vi har hans sång och spel. Generationer skall sjunga och dansa till visorna av Evert Taube, teatermålaren, sjömannen från de sju haven, nybyggaren och gauchon från Pampas som blev nationalskald."
    854 skrivmaskinsnedslag som beställt var. En mästare vid tangenterna!
  Många stod i kö för att få in en fot i det förhållandevis lilla redaktionsgänget. Normalt tog vi oss inte an några volontärer, men jag minns ett par undantag.
    Ett hette Oscar Hedlund, riksdagsmannason från Östersund. Året var 1956 och chefredaktör Västbergs första order var:
    — Gå på Systemet och köp åtta starköl!
    — Pengar då? sa Oscar.
    — Får du väl hålla med själv, sa Västberg. Tror du att du ska lära dej yrket alldeles gratis?
    — Har inga stålar, sa Oscar.
    Chefredaktör Västberg vände upp och ned på karln, tog tag i vristerna och skakade, varvid det trillade ur 27 kr och 50 öre ur fickorna. Chefredaktören sa:
    — Ljuger du också pojkjävel?
    Oscar Hedlund har sedermera avancerat till Dagens Nyheter där han gjort karriär och förmodligen skickar unga kolleger efter öl.
    En annan kom från Halland och talade en sådan vidrig dialekt att vi betvivlade att han var utvecklingsbar. Men han hängde på låset hösten 1956 och var i revoltens Ungern innan vi andra ännu letade efter tandborsten. Han grät när han satt vid maskinen och skrev, men du milde ett sånt storslaget reportage det blev. Ulf Nilson var namnet, numera "världsreporter" i Expressen.
  En tredje yngling kom från Lönsboda i Göingebygden och betraktades med skepsis eftersom han inte drack annat än sockerdricka. Dessutom ansåg han att Lönsboda var världens centrum. Första gången han fick resa till New York gick han raka vägen till Rockefeller Center och klappade grundsockeln. Den består nämligen av granit från Lönsboda. Han heter Edgar Antonsson och är chef på Expressen. Han var under några magnifika år chefredaktör på SE. När Bonnier kom lubbande och klagade över att de redaktionella kostnaderna blivit för höga, satte Lönsboda upp ett par förvånade ögon och sa:
    — Skolle vi ha en boddget? Vem har hittat på nåt så dömt?
    Bonnier suckade. Redaktionen var en boll som bara rullade vidare. 
    Visst hände det att vi gjorde våra övertramp i yverboren ambition att skapa en glad, alert och spännande veckopublikation för folket.
    Det är klart att vi ler i dag när vi tänker på Leo Lönnbrinks stora reportage om det röda Norrbotten. Ung och hetsad ville han prompt ha bilden av den röda Sovjetfanan vajande i förgrunden med Kirunavaara—Luossavaara i bakgrunden. Men Sovjetkommunisterna i området ville inte låna ut någon fana till SE. Lönnbrink gick på Epa och köpte åtta kvadratmeter röd bomull och en kvadrat gul flanell, satte sig på hotellrummet och sydde Sovjetfanan själv.
    Bilden kom aldrig in i SE. Dels ansågs den väl provokativ, dels var fanan fyra meter lång och en meter bred. För Lönnbrink hade sjabblat med nagelsaxen på hotellrummet och fått vidtaga vissa omdispositioner. Dessutom såg hammaren och skäran lite egendomliga ut, hammaren gick an men skäran såg ut som ett pimpelspö.
  Och visst var det ganska dumt av oss att sända Pelle Kevin till Malmö för att göra Clinprovet. Ni minns kanske annonskampanjen för diskmedlet Clin? "Har ni gjort Clin-provet?" hette det i rubriken och i texten försäkrades det att om man släppte en gås i badkaret och hällde en enda matsked Clin i vattnet, skulle gåsen, som flyter i kraft av fettskiktet i fjäderskruden, sjunka som en sten.
    I ett helt år pågick denna tjatiga annonskampanj och då sändes Kevin iväg. Badkar förhyrdes i Malmö som ägde en omgivande landsbygd med tillgång på gäss. En flaska Clin köptes, en gås leasades. Karet fylldes med vatten, gåsen sjösattes. Något förvirrad gjorde gåsen några svängar runt karet men sa kva-kva flera gånger och bedömdes mogen för Clinprovet. En matsked bekom honom dock inte det minsta, inte två, tre eller fyra heller. När hela Clinflaskan var tom, kvackade gåsen omkring muntrare än någonsin. Ha, usla falska reklam!
  Medan vår utsände hämtade mera Clin, fick gåsen vila sig i ringhörnan, ömsint torkad av sekonder med frottéhandduk samt matad med feta daggmaskar som anskaffats från Kulla Gunnarstorp. Mera Clin anlände och det blev ny sjösättning. Men i det ögonblicket avled gåsen. Kva, sa han bara och slutade sina dagar. Diagnosen var hjärtslag. Om det var uppståndelsen eller Clinet blev aldrig utrett, många menade att han inte tålde daggmaskarna. Det enda vi vet med visshet är att reportaget aldrig kom in i SE, ty det finns gränser.
    Jag minns personligen min vecka med Uppblåsbara Barbara. Robban Broberg hade diktat en glad melodrutt som hette så. Sverige hade just trängt igenom den s k sexvallen, de mest häpnadsväckande prylar började saluföras i butikerna på Klara norra kyrkogata. I mindre nogräknade tidningar förekom annonser om uppblåsbara madammer man kunde ta fram ur garderoben om man kände sig ensam.
    Vi fick henne på postorder från USA som ju är ett föregångsland.
    — Ta ut'na på stan och kolla folks reaktioner! sa en iskall redaktionschef. Uppdragen var ganska skiftande den här tiden.
    Vi åkte spårvagn med Barbara och fick prejudikat på att såna som hon åker gratis på SL. Men nattportiern sade absolut nej när vi kom dragande till Grand Hotel och ville ha ett dubbelrum. Jag ska aldrig glömma hans blick.
                                        

  Ändå var jag luttrad när det gäller jippon. Jag minns Volkswagenförsäljaren som i mitten av 50-talet skulle värdera min VW 1200 inför köpet av en ny.
    — Va konstigt det luktar i bilen, sa han.
    — Ja, ett lejon har bajsat i baksätet, sa jag.
    Han trodde mig inte, likväl var det sant. Naturvetaren Jan Högberg hade ett lejon inhyst i lägenheten i Hägersten, vilket hade rest grannarna till protest. Ändå var det ett ganska bussigt lejon, vilket SE ämnade bevisa genom att låta Högberg promenera omkring med detsamma i centrala Stockholm som med vilken pudel som helst. 
   På vägen in till stan satt Högberg med lejon framme hos mej som körde. Plötsligt kände jag mig icke längre behärska mitt eget fordon, foten satt nitad vid gaspedalen och en mycket bestämd lejontass pressade den allt hårdare i botten. I trafiksäkerhetens namn fick Högberg ta sitt lejon och bänka sig i baksätet. Sen fortsatte vi.
    I Hornstullsbrons krök ner mot gamla biografen Flamman kastade jag in tvåans växel för att motorbromsa. Alla som kört en VW 1200 med motorn där bak vet vilket motorbrum det därvid uppstår bakom aktre ryggstödet. Det blev för mycket för lejonet, det sket på sig.
  Man fick ta mycket med en klackspark om man ville jobba på SE.
    Man fick vara neger på stan som Janne Muhr för att kolla svenskens främlingshat, man fick gå naken på nakenmusical som Acke Fröberg för att kolla om den plötsliga frigjordheten var beroende av en ramp, man fick strypa sig i garotteringsmaskin som Gunnar Friberg för att sätta en aningslös allmänhet in i vad det innebär, det som hände och händer spanska medborgare, man fick sälja svenska flaggan på syttende maj i självaste Oslo för att ta pulsen på den nordiska gemensamhetskänslan . . . Man fick kort sagt bära sig åt för att roa en läsekrets och samtidigt smyga på densamma en och annan sanning.
  Man reste många mil i många norrländska nätter och sökte bilden av sanningen och äventyret, man tokades för att roa, man tältade i dygn utanför bilfabriken för att vara först med utseendet på den nya Saaben, man smugglade fång av rosor in till världens stora för att beveka dem om bild och intervju. Ibland gick det hem, ibland sprack det med ett bleklagt nej och kung Farouk bad en fara ända in i helvete i Cannes.
Nu är bara minnena kvar, den där natten med Palme i Västerbotten, det där mötet med Eleanor Roosevelt på flygplatsen i London, kvällen i Örebro med Sonny Liston, ögonblicket när dom sköt Lee Harvey Oswald i fängelsekällaren i Dallas, motorbåtsresan längs Norrlandskusten den där dimmiga majmånaden -72.
    Vad liten man kände sig i , tjockan mitt i natten i Gävlebukten, nästan lika liten som tre månader senare i München när dom sköt ner Israels trupp i olympiska byn . . .
    Det var en förmån att jobba för SE, det innebar en journalistik som var ett dignande smörgåsbord av uppdrag. Allt kunde hända, ty bollen var rund och redaktionen full av glada klacksparkare.
    Nu är festen över.
    Bollen är platt, punkterad av någon som efter många års bemödanden äntligen kom på var han skulle sätta in kniven.