Fisketävling...
nr 21 1973      
  
    “De största och längsta med grejor från Svängsta.” Den ganska självgoda skrytramsan är välbekant för alla sportfiskare. Är det verkligen så att man är tvungen att lägga ner 700—800 kronor på fiskeprylar för att vara bergis på att få fisk?
    För att utröna hur det ligger till med den saken så införskaffade SE fem olika utrustningar: Från ytterligheterna Epa Olympic för 11:95 till ABU :s guldrulle 5000 C de luxe till 590 bagis.
    Däremellan hade vi tre andra utrustningar: Epa Big Fish som är en japansk kapslad haspelrulle för 27:95 inklusive spö och drag.
    Något dyrare är Shakespeare Ball Bearing. Det är en öppen haspel som kostar 44:75. Shakespeare parades ihop med ett mjukt Arjonspö för 24:75.
    ABU:s vanliga Ambassadeur 5000 hade vi också med. Den är en av Sveriges mest sålda spinnrullar, kostar 200 jämnt.
•   August Strindberg hade sitt Kymmendö, ni vet där Karlsson kom som ett yrväder till madam Flod. Gits Olsson har sitt Fåglarö. Dit for vi för att prova våra grunkor med benäget bistånd av Söderlund i viken.
    Det var en jädrans fin vårdag och vi landsteg bredvid livbåten Agda och staplade upp våra fiskegrejor och andra medhavda varor bland martallarna på Olssons berg.
    Därefter vidtog lottning. Den gick så till att Olsson lyfte sin vegamössa mot skyn medan vi andra sträckte nävarna mot lapparna som låg i mössan.
•   På min lapp stod det Shakespeare. På Gunnar Fribergs lapp stod det Big Fish och Friberg grinade illa. Hasse Carlgren fick den japanska Olympic med Abu spö. Olssons grabb Mats var nöjd för han drog sin egen Ambassadeur 5000, Söderlund hade också tur: På hans lapp stod det Guldrullen, hans egen favorit.
    Det kan i detta sammanhang vara på sin plats att avslöja, att Söderlund inte är original i det civila utan kaffedirektör. Han heter Henry Löfgren och är passionerad sportfiskare sen snart femtio år. På Fåglarö ska nu inplanteras biffkor och Söderlund är nu orolig för att han ska få byta namn till Löfbergs komocka.
    Olsson hävdar, att Söderlund fiskar inte. Han bara hämtar fisk.
•   Så gav vi oss ut i Olssons Moby Dick med ny Aquamatic och Söderlunds gamla träbåt. Eftersom gäddan inte var helt färdiglekt var det lite ovisst hur det skulle bli med fångsten. Normalt är inte gäddan på hugget förrän den lekt färdigt. Nåja, i värsta fall fick vi väl nöja oss med att rapportera om hur olika prylar fungerar. Tänkte vi.
    Vi startade med att kasta från ett litet grund som tillhör Olssons tomt. Big Fish krånglade svårt redan från begynnelsen. Linan bara vägrade att löpa ut hur Friberg än trimmade och trimmade. Alla andra rullar funkade oklanderligt och med ett välriktat kast med Shakespeare satte jag krokarna från ett skeddrag rätt i näven på fotografen Ofelia Engman som plåtade från en båt på 50 meter ifrån oss. Ofelia var dagens första och fulaste fisk.
    Varje man hade samma dragsortiment: En låda med ABU:s “måstebeten” á 12:50. Den består av spinnaren Reflex. skeddraget Atom och vassdraget Flamingo Giller. Varje man hade dessutom en tvådelad vobbler som kostar 13:50.
•   I viken på Fåglarö sydvästsida drog Söderlund upp gädda nummer ett. En snygg och romstinn sak på ett och ett halvt kilo. Han slängde från båten mot ett litet grund. Förbannat, tänkte vi andra. Söderlund vet precis var dom står. Ingen annan kände ett enda liv.
    Sen gick vi iland hela bandet och kastade från stränderna. Hasse och Frippe gick tillsammans.
    — Jävlar, där hade jag en, sa Hasse. Men han släppte. 
    — Den tar jag, sa Frippe.
    Hasse körde med Flamingo, Frippe, som äntligen fått ordning på Olympic, med vobbler. Medan han skalade en krusbärskaramell lät han draget sjunka mot botten. När han började hala in så högg det. Han halade rakt in, det var inte tal om att komplicera saken med att dra åt slirbromsen. Med orden “jävlars blod” klättrade Hasse ner för berget och hjälpte till att landa gäddan som hade kroken i läppen.
•   I nästa utkast brast Frippes lina. Ansträngningen hade blitt för stor för den torra och spröda 0,20-linan som hör till Big Fish. Det var rena turen att den höll för sexhektosgäddan. Sens moral: Om du köper ett billigt fiskeset så byt lina det första du gör!
    Sen blev det tyst en timme. Vi kastade för glatta livet men inget hände mer än att en tvåkilos lojt simmade efter och glodde på mitt drag. Jag bytte men det hjälpte inte. Shakespeare var fin att kasta med. Den öppna haspeln är faktiskt utmärkt pålitlig och trevlig för sitt pris.
    De längsta kasten gjorde förstås Söderlund och Mats Olsson med sina Ambassadeurer. Hasse Carlgrens kapslade Olympic-haspel för 11:95 funkade också förvånansvärt hyggligt. Men slitstyrkan ställer vi oss tvivlande till.
•   Söderlunds Guld-Ambassadeur är rullarnas Rolls-Royce. Den har samma innanmäte som 200 kronors-Ambassadeuren. Skillnaden är guldlacken och livstidsgarantin. Varje höst sen fyra år skickar Söderlund sin rulle till Svängsta för kostnadsfri genomgång. Därför är den alltid i topptrim. Firrar på tio kilo är vardagsmat för Söderlund. Sin största gädda tog han i höstas. Vikt: 13,5 kilo.
    Vi andra fick inget mer. Men Söderlund återvände till viken och drog upp en till, till vår stora grämelse. Dessbättre vägde den bara åtta hekto.
    Vad kan man nu dra för slutsatser av vårt lilla experiment? Bara två man av fem fick fisk. Den som hade dyraste rullen och den som hade den billigaste.
•   Gudskelov är det väl inte så att man nödvändigtvis måste slänga ut 800 bagis för att vara bergis på att få fisk. Ingen guldrulle i världen ger några garantier för att fångsten ska bli lyckosam. Det hänger mera på gubben bakom spöet än på rullen som sitter på det.
    Men det är bra mycket trevligare att fiska med grejor som fungerar skönt. En öppen haspel är bästa rulle för lite pengar. En 200 kronors Ambassadeur är också en bra investering.