Folk ska ha roligt!
nr 7 1973                                  
    
    Några nya Åsa-Nisse-filmer blir det inte mer. John Elfström är sjuk och kommer aldrig mer att lubba runt på tjuvskytte i Smålandsskogarna.
    Det är likadant varenda gång som John Elfström visar sej ute på stan. Snälla gamla tanter niger och frågar:
    — När kommer nästa Åsa Nisse?
Förväntansfulla barn tindrar som om de mötte tomten:
    — Snälla farbror Åsa-Nisse, när blir det en ny film?
    Och vad ska han svara. John Elfström, där han sitter i sin rullstol, förlamad i vänster sida av en blodpropp och ännu plågad av sviterna efter en lungcanceroperation för några år sen? Han kan bara le lite bittert och meddela, att just nu är han inte i form för att lubba omkring på tjuvskytte i Smålandsskogarna med älgstudsare på ryggen och fjärdingsman Klöverhage i hasorna.
•   Och utan John blir det ingen ny Åsa-Nisse. Han gjorde nitton Åsa-Nissar på raken. I den tjugonde filmen dristade sej bolaget till att ersätta honom med en annan skådespelare. Försök inte, sa svenska folket och uteblev från biograferna. Folket godkänner ingen annan Åsa-Nisse än John Elfström.
    Tills Åssa-Nisse blir frisk, får folket nöja sej med repriserna i TV.
•   Det är kanal 2 som köpt in rätten att visa rubbet av gamla Åsa Nisse-filmer. Hittills har man bara visat en. Då anmälde Harry Schein kanalen för radionämnden och kritikerkåren gnisslade tänder. Men folket gnisslade inte. Fyra miljoner svenskar såg filmen!
•   Nu är det dags igen. Fyra miljoner svenskar vet precis vad de ska göra kl. 20 på tisdag i nästa vecka, när ännu en Åsa-Nisse går i repris.
•   Egentligen är det inte klokt. Så fort ett mossigt gammalt filmlustspel anmäler sej i rutan, så stannar Sverige. Det i 30 år utskällda spektaklet “Pensionat,Paradiset” samlade nästan 4 miljoner tittare även det. Thor Modéen har 3,8 miljoner tittare bara han visar sej. 
•   Är det någon som har en förklaring till varför gamla idylliska buskisfilmer engagerar folk så till den milda feber?
Har John någon förklaring, där han sitter i sin rullstol ute i Täby?
    — Spelglädjen, ambitionen, de färgstarka aktörerna. säjer John. Vår generation spelade för publiken. Vi gav oss fan på att publiken skulle ha roligt. Och eftersom vi hade förmånen att arbeta i en tid, då det inte ansågs ofint att vara rolig, så fick vi hållas.
•   Det var friluftsteatrarnas epok, Tanto, Klippan, Bellevue, Vita bergen, Vanadis och allt vad de hette, de var smultronställen för alla som gillade folklig underhållning. Samtidigt fungerade dom som underbara utbildningsanstalter för unga skådespelare. På Tanto fick man behandla rösten med omsorg för att kunna överrösta tågen på Årstabron. Och hördes man inte till sista bänk, så blev man utvisslad.
•   Friluftsteatrarna var folkets teater. Här fostrades en skådespelargeneration som vi senare aldrig fått någon motsvarighet till. Julia Caesar, Rut Holm, Dagmar Ebbesen, det var flickor som stod stadigt på de grusplaner som föreställde världen. Gideon Wahlberg, Edvard Persson, Hugo Jakobsson, Sigurd Wallén, Thor Modéen, det var pojkar som avfyrade replikerna med den rätta elevationen och gjorde frodiga karaktärer av de magraste roller.
    Det var en tid när den folkliga underhållningen betraktades med samma respekt som finteatern nere vid Nybroplan. Och eftersom sorten var godkänd såsom rumsren, var det landets bästa krafter som arbetade med den.
•   John spelade friluft varenda sommar mellan 1927 och 1940. På vintrarna var han i Finland och spelade finteater i Åbo och Vasa, allt från klassiska greker till operettens monokelbaroner.
    — Fast för det mesta var det fråga om dessa evinnerliga salongskomedier från London. Man gick år ut och år in i samma förbannade smoking, drack samma avslagna te och sa samma avslagna repliker. Det kändes som ett friskt bad att resa hem till Stockholm i maj och hugga itu med folklig friluft för 350 kronor i månaden.
    För oss som var unga inom teatern på 20-talet var det ett furstligt gage. Och vi, det var Nils Ferlin. Elof Ahrle, Harald Beijer och jag som började samtidigt på Elin Svenssons teaterskola på Kungsgatan.
•   Ferlin och Beijer var dom första som fick roller och fick resa på turné. Det var premiär i Örnsköldsvik och Örnsköldsviks Allehanda skrev, att “man led med primadonnan som måste kasta sej i armarna på en sådan utpräglad träbock till förste älskare som Harald Beijer”.
    Beijer var urförbannad på den recensionen. Ferlin också. För recensenten hade tagit miste, det var Ferlin som spelade älskaren. Så småningom övergav dom skådespeleriet och blev författare båda två.
•   Friluftsteatrarna är borta nu, och det är kanske lika bra det, menar John. I dag har vi varken skådespelare eller regissörer som kan sorten. Buskis har setts över axeln i 30 år. Nu, när den tycks vara föremål för en omvärdering, så finns det inte längre någon inom svensk teater som behärskar branschen. Ingen Gidde (Gideon Wahlberg) finns som skriver stycken som “Söderkåkar”. Sigge (Fischer) skriver inte längre stycken som “Violen från Flen”. Ingen skriver pjäser som “Halta Lena och Vindögda Per”, “Skärgårdsflirt” eller “När skomakare Jönsson gifte bort sin mågastump”. Det finns nog ingen som kan.
•   Men på ett sätt är det synd att friluften försvann. Den var en teater som angick Svensson därför att den talade direkt till Svensson och handlade om Svensson.
    Den hade behövts i dag som alternativ till den teater där unga skådespelare står på ett led i linje och deklamerar politiska budskap timme ut och timme in.
    — Samhällstillvrängd teater! säjer John och grimaserar som om han just missat på en älg bland de småländska enbuskarna vid sjön Ylens strand.