Han reste med kunskap i bagaget!
          
 
nr 19 1974  
       
    Jolo, en av de sista skrivande journalisterna, beläst som få, berest som ingen annan, speglade han efterkrigs- Europa för hundratusentals  svenskar. Med på resorna var Roland  Jansson, den runde  DN-fotografen, som brukar heta Fritz i Jolos äventyrsböcker. Han heter Klicken också , bland kollegerna.
    Jolo bestämde sej ganska sent för att bli journalist. Han kom från beredskapstälten i norr till tidningskvarteren i Klara när kriget var slut. Men han blev överraskande snabbt den främste i den generation som lärde sej journalistik som gratisvolontärer på Svenska Morgonbladets redaktion på Klara- bergsgatan. Nattredaktörerna Gösta Ollén och Eric Stapelberg svängde redaktionssaxarna över sådana unga sprakfålar som Lars Orup, Pär Rådström och Jolo. De fick lära sej att enspaltiga rubriker ska vara treradiga, saxade, ha lika många bokstäver i varje rad samt att “det ska vara feta stilar på sorgliga grejer”.
•   Det var ett gäng som brukade sitta kvar på tidningen om nätterna. Man satt i Erik Hjalmar Linders rum och väntade på att den gamla chikagopressen skulle hosta i gång nere i källaren. Innan de första våta exemplaren kom, hann gryningen tändas över plåttaken och skorstenarna i Klara. Medan de första solstrålarna glödde i vindskupornas rutor, talade unga män om framtiden och om hur unga journalister skulle bära sej åt för att spegla den nya värld, som just höll på att resa sej ur det sargade Europas ruiner. 
    Säja vad man vill om salig Svenska Morr, men det var ingen dålig, drivbänk för unga journalister.
•   Det föll sej helt naturligt att det var Jolo som reste ut först och att det var största tidningen i stan han reste för. Dagens Nyheter har alltid vetat att suga åt sej de bästa pennorna. 
    Han ägde en flytande stil, en förmodligen medfödd talang att berätta i bokstäver. Men det som så snabbt gjorde honom till en stor journalist var hans förmåga att iakttaga och hans fantastiska ambition att aldrig skriva om en sak utan att först ha läst in allt om ämnet.
•   Hans iakttagarförmåga blev snart en legend. Avundsjuka kolleger sa: 
    — Jolo umgås inte med folk, han betraktar människorna, lyssnar och studerar. Hade det gällt bofinkar i stället för människor, hade han blivit en sagolik ornitolog.
•   Hans läsiver blev också en legend. Den drev honom att tillbringa dagar i sträck bland luntorna på Kungliga biblioteket. När sen DN skickade ut honom i världen, reste han med ett enormt vetande i bagaget. Då Jolo t ex kom till Krakow visste han redan hur det såg ut i Krakow och han visste det ofta bättre än Krakowborna själva. Vad Jolo egentligen gjorde i Krakow var att dels ströva omkring för att kolla om detaljerna stämde, dels träffa personer att betrakta och lyssna till. Sen var saken klar.
•   Man minns honom från reportageuppdrag där man stötte samman. Medan kollegerna irrade runt med block och penna och ställde tusen frågor, gick Jolo med händerna i byxfickorna och rökte pipa. Han behövde inte fråga så mycket. Han visste redan det mesta. Han gick bara omkring och rökte pipa och fyllde på med lite intryck och poänger.
•   Klicken, fotografen Roland Jansson, har rest med Jolo i alla öststater utom Rumänien och Ungern. En gång var dom till och med i Afrika i tolv timmar. Klicken har rest ensam också, i Tyskland. Grabbarna hemma på tidningen undrade hur han klarade det, han som inte talar tyska.
    — Äsch, sa Klicken, man säjer “fröken får jag en Hägersten”, så får man en Steinhäger.
•   Vi som har läst Jolo i 25 år har framför oss bilden av den världsvane resenären, mera hemma på Orientexpressen än på Lidingötåget. Roland Jansson, reskamraten, ger en annan bild:
    — Han våndades inför varenda resa, försökte komma ifrån och skjuta upp, hade svårt att vara borta från familjen, Margareta och flickorna. Han hade alltid deras porträtt inom glas och ram överst i väskan och ställde upp det på nattduksbordet om kvällarna.
    Han kunde aldrig bestämma sej för vilken varmrätt han skulle välja på de kontinentala näringsställena. Han hade inte den rätta behållningen av maten heller för under hela måltiden var han nervös för att någon skulle norpa bagaget. En gång gjorde någon det. Det var just i Krakow. Han hade jobbat hårt med en grej, intervjuat tre professorer som suttit i Auschwitz under kriget. Det var fråga om en tvåtimmars intervju på tre språk, så Jolo var alldeles slut. Vi tog en borre och åt lite, och sen visade det sej att dom hade gjort inbrott i bilen och stulit våra pass. Det blev tolv timmars förhör hos polisen. Kom tillbaka i morron, så blir det nya stämplar, lovade polisen. Men dan därpå blev det nya förhör inför ett nytt polisgäng.
    Då blev Jolo arg för första gången under alla år vi känt varann. Han röt som en tysk fältöverste och gick an som om han hade hela Eksjö regemente bakom sej. Den gången var det nära krig mellan Polen och Sverige. Vi fick våra stämplar.
    Ibland har vi varit tre som rest, Jolo och jag och så han som kallas Fredrik i böckerna och spelades av Järegård i TV. Han heter Bengt Forsberg och är bokförläggare i det privata. Han ger ut Jolos “20:e århundradet” där jag är med som teknisk expert och reproduktionsfotograf (det gällde att sparka undan dom feta råttorna i Kungliga bibliotekets källare medan man reproplåtade de gamla handlingarna). Eftersom Forsberg också gav ut porr en gång i tiden får han heta Porr Benke. Han är en fin reskamrat. En gång skildes vi nånstans på kontinenten. Jolo och jag tog tåget hem, Benke tog bilen. Men innan vi vinkade ajöss till varann, la vi en gammal Camembert i Benkes bil. Han härdade ut ända till Växjö, där måste han byta bil.
•   Med tiden fick Jolo det lättare att berätta i bokform än i korta  artiklar. Han började också försöka sej på skönlitterär verksamhet och blev folkkär på kuppen.
•   Första gången han blev folkkär skrev han Farsannumren åt Ernst-Hugo Järegård i TV- programmet “Timmen”, en serie enmansdialoger som kom folket att trycka Jolo till sitt hjärta.
•   Andra gången han blev folkkär, blev han det på allvar. Det hände i vintras när TV-serien “Någonstans i Sverige” eldade folket till en nostalgins tårfyllda yra. Och så hände det på nytt så sent som i våras, när TV gjorde film av “De tre från Haparanda”.
•   Jolo fick för några år sen i Veckojournalen frågan: “Hur vill du dö?”: Han svarade: “Berusad av champagne, sedan jag trillat i en swimmingpool.”
    Han dog i en vilstol på sitt sommarställe med en skottkärra full med sten bredvid sej. Grannarna fann honom i stolen morgonen därpå. En blodpropp hade ändat hans liv och ingen hade funnits i närheten som kunde ha ringt på ambulans.
•   Han dog minst 20 år för tidigt. Jolo stod vad man kunde förstå på tröskeln till en litterär karriär, men fick inte fortsätta. Vi, hans kolleger, tyckte att han särskilt de senaste tre-fyra åren bara blivit bättre och bättre och höll på att utvecklas till något som skulle rendera honom en stol i Akademin eller nåt annat lika fint. Men han unnades inte att fullfölja det loppet. Den gudarna älskar tycks dö ung.
    Jolo är borta. Det gapar ett hål i Dagens Nyheter och tidningsvärlden sörjer när den hänger upp löpsedlarna om hans död. Det ska vara feta stilar på sorgliga grejer. . .