HAR POPIDOLEN JOBBET KVAR I MORGON?
    SE-special: Gits Olsson  
nr 3 1966        
••• Nationen skakar av harm och skriver insändare. Det har förövats ett nytt attentat mot Tio i topp!
    Tio i topp är melodiradions populäraste program. En lek för ungdom, säjer radion. Dödligt allvar, säjer popindustrins rundnätta direktörer som står och faller med hur ungdomarna röstar på lördagarna. Åker en skiva ur, blir det ingen ozelot till grammofondirektörens hustru denna vintern heller.
    Röstningen går till så att 400 ungdomar trycker på elektriska knappar allteftersom veckans skivor spelas och resultaten avläses på en känslig mätare. Lördagen den 8 januari sändes Tio i topp från Stockholm och Malung. 280 små tyckande tryckare satt i Stockholm och lika många tryckte i Malung. När man kom till skivan »Stop the music» med stockholmsbandet Lee Kings, pekade mentometern i Malung på 99 procent av rösterna. Tio i topphövdingen Carl Eiwar Carlsson som följde sändningen från studion i Stockholm kastade sej på telefonen och pinglade Malung mitt under pågående sändning. Han trodde att det hade blivit kortslutning i mentometermaskineriet i Malung.
    Nehejdå, sa Malung, allting stämmer. Lee Kings är poppis helt enkelt!
    Carl Eiwar känner sina poppenheimare ock började undersöka saken. Det var som han misstänkte. Tio i topp hade utsatts för en kupp igen. Lee Kings hade dykt opp i Malung dan före omröstningen och gjort sej populära på orten genom att spela för lokalmodsen. Man hade ansträngt sej speciellt för att bränna in paradlåten »Stop the music» ordentligt i de unga masarnas trumhinnor.
•   Nåja, sa man på melodiradion, sånt här har ju hänt förr. Hur var det inte i Luleå i december 1964? Det var inte bara så att Shanes passade på att spela i stan dan före sändningen, man infann sej dessutom i själva sändningslokalen dan därpå och uppmanade juryn att trycka just på Shanes platta »Let me show you who I am». Shanes fick 92 procent av rösterna och åkte upp i toppen på listan.
    Och hur var det inte i Örebro när Sleepstones dök upp?
    Och hur var det inte i Sala, där Hep Stars passade på att spela i stan dan innan Sommartoppen skulle gå därifrån? Fast Salaungdomen har sinne för fair play, sa Hep Stars, som hade tre låtar på listan, fick finna sej i att två trycktes ner i botten på listan, medan den tredje åkte ur.
•   Nej, Melodiradion tyckte nog att Lee Kings kupp i Malung kunde få passera. Men sen tog det radiohus i helsicke, för man fick rapporter om att Lee Kings ämnade spela i Säffle kommande fredag. Att radiohuset reagerade så starkt mot bandets planer att gästspela i denna stillsamma stad hade sin grund i att Tio i topp den 15 januari avsågs att sändas just från Säffle. Påpassliga tidningar slog upp skandalen på löpsedlarna och radiohusets producenter sprang om varann till bråda sammanträden.
    Resultat: Säffle slopades som sändningsort, man beslutade sända Tio i topp från en hemlig plats i landet. Vidare ogiltigförklarade man Tio i topplistan från den 8 januari. Som utgångspunkt för omgången den 15 januari valde man listan för den 3 januari, den där Lee Kings låg på nionde plats.
•   Med insändarna vinande om öronen på sej satte sej popbandet Lee Kings i sina två bilar för att åka på gästspel, inte till Säffle utan till Åmål, närmare bestämt Fengersfors, två mil sydväst om stan.
    SE åkte med i första bilen, en risig Volvo Amazon från 1961 med obalans i vänster fram och idolen Lenne Broberg vid ratten.
•   Lee Kings: det är Bjärne Möller, Lasse Sandgren, Lenne Broberg, Bengt Dalén och Mike Watson.
•   Bjärne, 21 år, är från Enköping. Benga Dalén påstår att han är en bra kille fast han har luktspader. Han luktar på allt mellan himmel och jord.
•   Benga, 20 år, är från Blackeberg. Bjärne påstår att Benga är en bra kille fast han är svår på mornarna om han inte fått sova sina tolv timmar. Vidare har han liktår.
•   Lasse Sandgren, 21 år, är från Umeå och batterist i gänget. Det är han som rattar den andra bilen, den stora Chevan med alla instrumenten och förstärkarna. Grabbarna säjer att det är en bra kille, »fast han blir alldeles röd i nian när flickorna tittar på honom.
•   Lenne Broberg är äldst och veteran i branschen. Han hette Rock-Lenne förr i världen. Eftersom han kör bil som han gör så kallar grabbarna honom för Krock-Lenne. Lasse Sandgren säjer att Lenne är en bra kille, han rår ju inte för att hans hår inte växer framåt. Denne kramforspojke vill, säjer grabbarna, så gärna bli mods, men  »sunen går aldrig ur honom».
•   Mike Watson är vikarierande på basgitarr medan den ordinarie basgitarristen sitter på fästning för vårdslös körning med turnébilen. Mike är engelsman.
•   Bas för allesammans är mannen Kjell E. Genberg. Han har nyligen blivit PR-man för pojkarna. Eller som han själv säger:
    — Jag var manager förut, men när jag kom hem till mamma i Norrland och sa att jag bara var manager, så sa mamma att människor är vi väl alla?
    Fem glada golvmoppar och en något senare klippt PR-man åker i två bilar genom snöstormen ner till Åmål. På löpsedlarna som vi susar förbi står det att gossarna är fuskmakare, bluffgubbar och skummisar i största allmänhet
    — Det känns visset, medger Lenne vid ratten, vi är inga bedragare. Så här gick det till. Vi var i Malung och spelade i december och då kom det fram en arrangör och undrade om vi kunde komma tillbaka i januari och lira på en popgala. Klart, sa vi, att vi kan det. Det här med popgalor är dödsfint, för då spelar man bara en halvtimme eller så och slipper hålla på en hel kväll. Jaha, sa arrangören då säjer vi så. Jag kan tala om att Tio i topp kommer att sändas härifrån Malung i samma veva, så det blir en riktig popfestival här i Dalom.
    — Fint, tänkte vi, får vi chansen att spela på samma plats som dom ska sända Tio i topp ifrån, så ligger vi frysbra till. Det gjorde ju Shanes i Luleå och Hep Stars i Sala... Men så gick ungarna och tryckte opp oss i hela 99 procent och det var nog lite för grovt.
    — Säffle då? Carl Eiwar säjer att han skulle ha sett genom fingrarna med Malungskuppen om ni inte försökt er på en repris i Säffle.
    — Där skyller vi på bokningsgubbarna, dom som placerar ut oss. Dom handlade nog i ovist nit. Så fort vi grabbar i bandet fick höra talas om Säffle så backade vi ur.
•   En timme före showen i Fengersfors fritidslokaler svänger bandet upp på gården. Det har kommit några Volvo och ett par Volkswagen. Där inne lirar skolbandet The Saints med vokalisten Laila, riksbekanta personer på grund av ett bråk de hade med sin rektor i Åmål. Basisten, som är så liten att han ryms i en fiollåda, får bara spela till klockan 22. Annars blir han relegerad.
•   I lokalen har det samlats ett hundratal personer. Ingen dansar. I källaren under dansgolvet serveras det bara sockerdricka, men alla som kommer därifrån har ändå anmärkningsvärt svårt att ta sej uppför trappan med rak kurs. Lars Lidström, reporter på Provinstidningen Dalsland, presenterar sej som kvällens arrangör. Han är drivande kraft i det nybildade Ahl-production, en firma som ska göra inkomstbringande popgalor i syfte att rädda ekonomin för folkparken i Åmål. Lindström är deppad. Han hade räknat med flera, flera hundra.
    — Å så kommer det bara 119 pack, säjer PR-mannen Genberg och flinar. (Pack är popbranschens slang för publik.)
    — Jag ligger tusen spänn back, klagar Lidström som f.ö haft en jäktig dag. Först brann apotekshuset i Säffle ner och sen var det en postkupp i Värmlands-Nysäter och det är klart att en pigg reporter måste hänga med. Och så nu det här med popgalan.
    — Full orkan, kommenderar grabbarna innan ridån går upp och bandets trunkbärare skruvar på de två hundrawatts högtalarna på full volym.
•   Lee Kings klämmer i med första låten och det känns som en spark i magen. Väggarna knakar i träkåken och ortens unga män kommer opp från källaren, rödbrusiga av sockerdricka, för att se om åskan slagit ner. Personligen går jag ut på gården för att höra hur orkestern låter. Det låter riktigt fint. Dom är skickliga musiker, grabbarna, och dessutom har dom lärt sej hur man uppträder på en scen, av vem vete gudarna. Lille Mike Watson får alla flickhjärtan att klappa när han sjunger »Summertime».. Man undrar hur det kan rymmas så mycket röst i en så liten kille.
    Mellan numren säjer grabbarna:
    — Ingen langar tomater, vi kanske inte har gjort bort oss alltför mycket i alla fall.
    Och när traktens popdiggare flockas kring dem efteråt och ber att få trycka händer, så skiner pojkarna som solar.
    — Dom gillar oss fortfarande! Ball!
    Och vid en nattlig öl och smörgås på stadshotellet inne i Åmål säjer dom:
    — Nu gäller det i morron! Fryser dom ut oss?
•   Bandet ska vara i Uppsala och spela nästa kväll. Dom ska stanna på nåt fik i Västerås för att höra hur det går i Tio i topp. Platsen på listan är livsviktig för dem. Dom har satsat tiotusentals kronor på utrustning. Förstärkare och högtalare och gitarrer ska betalas. Hur ungarna i Tio i toppjuryn röstar är avgörande för nästa månadsskiftes amortering. Att få vara kvar på listan, det innebär större inkomster på skivorna, efterlängtad ökning av gagerna och kanske flera skivinspelningar. Är dom bittra över att deras liv ska ligga helt i händerna pi 400 ungdomars tyckande och tryckande? Nej, dom inser att den som, gett sej in i leken måste tåla den.
    Dom har flackat land och rike runt i sina gamla bilar, dom har levt på smörgås och varm korv och farit illa, men nu börjar det ljusna. Tack vare kuppen i Malung har Lee Kings blivit ett band som folk talar om. Benga säjer:
    — Man tjänar inga pengar, man håller sej vid liv och har ball. Men det blir aldrig nåt över. Vi får se hur det går nu.
•   Den hemliga plats som Sveriges Radio valde att sända Tio i topp ifrån var så hemlig att det var Göteborg. Medan Lee Kings sitter i sina bilar på väg mot Uppsala, beger vi oss till Göteborg och gläntar på dörren till Konserthusets repetitionssal. En märklig anblick! I ena ändan av den väldiga lokalen finns en tekniker och reportern Björn Fjelkegård bakom en mikrofon och en mentometerapparat. Ihopkopplade av långa sladdar sitter i andra ändan av lokalen 210 ungdomar. Dom sitter tätt sammanpackade för sladdarna mellan knapparna är i kortaste laget. Ingen säjer ett ljud. Det enda som hörs är bubbeltuggummina som spricker med distinkta smällar.
    Hur ska det gå för Lee Kings? Det är dessa tuggummiblåsande ungdomar som bestämmer deras inkomstmöjligheter den närmaste tiden. »Stop the music» fyller lokalen. Några lymlar i bakgrunden visslar demonstrativt. Några flickor på första bänk sjunger med i texten.
    Mentometervisarna flaxar av och an längs skalan och stannar slutligen. 40 procent av rösterna i Stockholm och 27 procent av rösterna i Göteborg! Lee Kings gick opp från nionde till femte plats! Lee Kings kan amortera förstärkarna den sista, Lee Kings kan balansera hjulen på Amazonen, Lee Kings kan köpa nya kostymer, Lee Kings är uppåt så länge det varar. Vad dom måtte ha jublat på fiket i Västerås!
    En oviss bransch, det här.