Här ska fan 
Vara stockholmare!

nr 44 1975
    3000 masar håller mässa i Leksands ishall. Där predikas den salighet som bor uti att pojkarna hemifrån går till plej åff i elitserien. Dagens slaktoffer är Djurgården. Då är det fan att vara stockholmare i den hallen.

    
Dalarna blir man aldrig klok på om man inte är från trakten. I turistbroschyrerna framställs Dalarna som ett landskap där äppelsunda kullor står utanför stugknuten och blåser i ett slags hemslöjdsklarinetter som kallas näverlurar.
    Det är inte så.
•   På väg med Volvon genom Dalarna hösten 1975 säjer man sig: Detta är inte Dalarna, det måste vara Nord- Irland! I stället för kullorna står där sammanbitna gubbar med gevär i varenda vägkrök, orakade skogstammejävlar som fingrar på avfyrningsmekanismen och betraktar främlingen med påtaglig misstro. Somliga uppträder så hotfullt, att man bara ser två alternativ, kasta glaspärlor genom sidorutan eller få en blykula i kofferten. Partisaner är inte att leka med. Och när man slutligen når fram till Leksand och 3 000 upphetsade masar skriker “Skjut, skjut för hälvitte” så drar man slutsatsen att krig och örlog utbrutit och vill krypa under bänken.
•   Men det är vecka 42 i Dalarna. Alla gubbtjyvarna med bössa är ute på älgjakt och de 3 000 som kommenderar eld i Leksand är dom, som uppmanar ortens ishockeyhjältar att göra pannbiff av Djurgårdens IF från Stockholm.
•   Det har alltid ställt sej kärvt att vara stockholmare i Dalarna. Så var det på 1500-talet när man blev klappad i ändan med brödspade. Så är det fortfarande när man blir klappad i ändan med 7—1.
    Man kan invända, att Gustav Vasa inte var någon riktig stockholmare utan uppvuxen på Rydboholms slott mellan Stockholm och Vaxholm, en av dessa typiska kisar från förorten.
    Å andra sidan var han mera stockholmare än de flesta i Djurgårn, ett lag som inte blott kör med kisar från för- orten utan även värvat på sej från glesbygden. Fråga en lirare i stockholmslaget Djurgårn vad han tror om utgången av dagens match, och han svarar ofta: “Hä fäll hygget som stycket hä”. Det finns dom som påstår att Tumba är född i Borås. Men ändå. Djurgårn är ett stockholmslag...
•   Man har upplevt kvällar på Hovet i Stockholm. När det sitter tietusen ishockeydårar på Johanneshov, uppstår det tryck i lokalen. De tietusen samlas till en kör så samstämmig att ingen operaregissör i världen skulle lyckas bättre. JA! skriker tietusen när nån djurgårdare från Mullhyttemo lyckas åka fyra skridskoskär utan att tappa pucken på vägen. NÄ! skriker samma tietusen när han på femte skäret ramlar omkull och tappar pucken. Det är ett kort intensivt NÄ!, låter närmast som det kärnfulla pyset när en långtradare släpper tryckluften ur bromsarna. Det är mycket långtradarbromsar på Hovet, för alla djurgårdare ramlar på femte eller sjätte skäret. Och dom ser alltid lika förvånade ut själva. Sånt händer aldrig i Mullhyttemo. Men här i allsvenskan finns det motståndare som jäklas med en...
•   Publiken i Leksandshallen är inte lika koncentrerad. De 3 000 masarna skriker “Skjut, skjut för hälvitte” när Mats Åhlberg föredrar att passa till en lagkompis i stället för att gå direkt på mål. Annars förhåller sej masarna egendomligt passiva till matchen. Jag sitter bland trehundra tysta filthattar från Domus. Dom bara tiger. Dom har tanterna med sej, 300 lika tysta tanter i pistaschgröna filthattar med plastnålar djärvt borrade genom kullen. Tanter? En del kan vara på sin höjd 30 år. Men svensk damkonfektion, pistaschhatt, raglanulster ihopknäppt i halsen kring lilla scarfen av chiffong, shoppingväskan i galon, de lågklackade dojorna med rågummisula får dem att se ut som 50 i förtid utan annan lidelse i livet än Tellemar och prinsesstårta. Man väntar sej, att de i nästa period ska börja virka luvor till pojkarna i hemmalaget.
•   Någon måste förklara krig mot denna konfektion som de folkliga varuhuskedjorna prackar på folket. Den är grym i sin totala brist på charm, den är omänsklig i sitt iskalla förnekande av människors rätt till flärd och individualitet och bottnar ytterst i en cynisk strävan efter den lönsamhet som bor i långa tillverkningsserier. När kommersialismen kallar sej folkrörelse, är den som otäckast.
•   En ensam man i hallens vänstra hörn blåser i trumpet, kanske en ung dalkarls protest mot vuxenvärldens näver- lurar? En ensam man tar opp en hejaramsa utan att få någon av flithattarna med sej. En ensam man ropar “På dom jävlarna!” En ännu ensammare man skriker “Heja Jugån!” med en röst som röjer att den vattnats rikligt i bussen opp.
    Annars är det en mycket tyst period utan tillstymmelse till tryck i hallen.
•   I pausen dristar jag mej att spörja en ortsbo om orsaken.
    — Hä fan, du ä från Stockholm du? Ja nån ska vadä mä.
    — Är det alltid så här fridsamt i Leksands ishall?
    — Ja du förstår, att här på trakten tar vi ut oss på lördan. Hä va ett jävla tryck på stora daldansen i går. Hä va fäll åtminstone 25 man som slogs. Full fart!
•   En annan ortsbo, täckjacka och månansikte, betraktar mej med illa dold skepsis och säjer:
    — Tyst? Hä ska fäll va tyst under obduktioner?
    — Vadå obduktioner?
    — Djurgårn va dö ren från början, Leksandspojkarna bara liksom bollar mä like!
    Det är, som sagt, ganska kärvt att vara stockholmare i Dalarna.
•   Masar tål inte överhet, det var därför dom ställde upp både för Engelbrekt och  därför dom ställde upp både för Engelbrekt och Gustav Vasa. Folk söderifrån betraktas som överhet. Och överhet ska dräpas. När Andersson i Rasjön blev landshövding i Falun uppträdde han vid Vasaloppsmålet i Mora i landshövdingeuniform. Folk trodde inte han var riktigt klok. Och en kulla slog huvudet på spiken, när hon gick fram till landshövdingen, satte ett pekfinger i magen på'n och sa: 
    — Du kan väl tala om var damtoaletten ligger, du som är vid SJ?
    Så dräper man överheten i Dalarna.
•   I tre perioder långa som istiden är denna hall tyst som samma tid. Djurgårdens IF kämpar, rafsar och sliter. Rasslet från vispande klubbor och trötthetens snedskär är det enda som hörs. Att Leksand gör mål på mål är det enda som syns. En som heter Roland Bond i Leksandslaget får härja som han vill. Han gör tre mål. Filthattarna på läktarn nöjer sej med en matt applåd för varje mål. Djurgårn sviktar. Djurgårn sätter elitserierekord i felpass- ningar.
•   När en Leksandsspelare passar, så passar han alltid till en annan Leksandsspelares klubblad.
    När en djurgårdare passar, sa passar han alltid pucken in bland skridskorna på en annan djurgårdare, spelar ingen roll om denne står aldrig så fri. Och när en djurgårdare snubblar och hasar fram på magen med en sån speed, att han går till icing med hjälmen före mot kortplanket, då uppstår ett kort men föraktfullt fniss i lokalen.
    På andra bortaplaner är det publikens ovationer för hemmalaget och dess busvisslingar för bortalaget som utgör den psykiska pressen.
    I Leksand är det annorlunda.
    I Leksand kläms man ner i dojorna av 3 000 masars absoluta likgiltighet. Det ingår i spelet, ett spel om en väg som till plej åff bär.
    Det finns ingenting så isande som den isande tystnaden från 3 000 masar som bevisligen sitter där.
    Fan ska vara stockholmare i Leksand.