Heja Tensta!
 
                                                   
Gits Olsson knallar runt i OS-byn där 12.000 ska bo under spelen.

SE-reportage: Gits Olsson
           
 
 nr 35  1972       
 
■■■ Håll tummarna för München. Det håller på att bli pannkaka av de olympiska spelen! Det är aldrig bra med långa förlovningar.
    När München för sex år sen erbjöds en olympiafest och chansen att fira bröllop med hela världen, slog man till tvärt på fläcken. Man hade gjort ett snabbt överslag och funnit att kalaset skulle kosta 520 miljoner och det tyckte man det kunde vara värt att komma i centrum för all världens blickar, med vad det skulle innebära PR och ekonomiskt uppsving.
    Bröllopet börjar på lördag och varar i fjorton dar. Men redan nu sitter man med en nota på 2 miljarder!
    Ju mera man förberett sej, desto fortare har pengarna rullat. Allt har blivit mycket dyrare än man hade tänkt sej. Bara taket över OS-stadion, en jättekondom som spänner sin skyddande plast över bröllopet, kostade 165 miljoner istället för beräknade 15 miljoner.
    Och det värsta är att äktenskapet inte ser ut att bli vidare lyckligt heller. Det kommer inte hit så många människor från all världens länder som man räknat med.
    Man har i dag 250.000 osålda biljetter över. I torsdags skänkte man bort nära hälften till Münchens skolbarn, som har förlängt sommarlov under dom olympiska spelen. 122.000 biljetter rök på två timmar. Resten delar man ut den här veckan.
    De stora skrythotellen, som vuxit upp inför OS. Hilton och Sheraton bland andra, är inte fullbokade ännu några dagar före spelen.
    Münchenborna fruktar att det här jippot slutar med en baksmälla som denna öldrickande stad aldrig någon sin upplevt.
    Inte nog med pengarna. Många Münchenbor anser att de olympiska spelen fördärvat deras stad. Visst var det bra att man tack vare OS fick en motorväg runt heta stan, visst var det bra att man fick gamla husfasader uppiffade, visst var det bra att man fick en T-bana. Hitler, som älskade München där hans parti och nazismen föddes, ville ju bjuda på en tunnelbana redan på 30-talet. Man började 1938, kom 600 meter och avbröt när kriget började. Under de svåra åren användes tunneln till att odla champinjoner i.
När freden kom ville München inte längre kännas vid vare sej nazism eller Hitler. Sextio procent av stan låg i ruiner efter 66 allierade bombattacker. Man fyllde tunneln med allt skrot från röjningsarbetet.
■   Inför OS har man rensat tunneln och sprängt vidare, och i dag är tunnelbanan ett faktum. Men man vet ju hur det är med tunnelbanor, dom ska ha stationer också, och det ställde till ett elände.
    I Stockholm ville man såga ner almar för att bygga T-stationer. i München rev man medeltida bebyggelse. Stan bytte ansikte på sej. Där förr medeltida idyller fägnade ögat, där förvirras stadsdelen nu av stationer i modern skrytbetong. Den medeltida stadskärnan har perforerats med hiskliga Tenstafläckar, som får en äkta bayrare att fälla en förtvivlans tår i ölmuggen.
    Och sen ska det jävlas ända in i sista minuten.
    Just som festen ska börja, packar stjärnorna från dom afrikanska länderna sina trunkar och hotar att resa hem mitt för näsan på olympiavärdarna, som river sej i håret och inte förstår nånting.
Avery Brundage, som är här och dricker champagne på alla bilder man ser, vidhåller att idrottsmän ska idrotta. Dom ska springa, hoppa, spela boll med krokig käpp eller skjuta på galopperande vildsvin av papp, men dom ska inte ha betalt och dom ska inte ha nån politisk uppfattning. Den idealiske idrottsmannen ska, enligt Avery Brundage, i stort sett fungera som en apa, hoppa och springa och hålla truten på sej och artigt le för sin dagliga banan. Kräver han två bananer blir det proffsförklaring.
    Just nu när den olympiska elden, världens största Ronson-tändare, är på väg nånstans mellan Jugoslavien och Österrike för att nå München i rätt tid på lördag, är läget i stan detta:
•   4.000 journalister håller på att strömma in till ett våldsamt överorganiserat presscentrum.
•   12.000 tävlande kommer farande gruppvis, det är killar som åker tåg i 100 mil, sen flyger de 1.000 mil för att här i München springa dom sista 1 500 meterna.
•   Den olympiska byn surrar av tungomål som man trodde endast talades av Yngve Gamlin. När det var olympiad i Berlin 1936 så räckte det med 85 skrivmaskiner på 29 olika språk för pressen. I dag har man 1 200 skrivmaskiner på 144 språk, bland dem urdu, swahili och hebreiska.
    Jag skrev “Heja grabbar friskt humör, det är det som susen gör” på en arabisk maskin. Det såg ut som ett EKG på en sjuk häst.
    En armé av vackert Courréges-klädda flickor hjälper pressen tillrätta med allt.
•   Ett italienskt bombnedslag gestikulerar med båda armarna och fyra kulspetspennor och kräver att få besked om vilket hotell Soraya ska bo på.
•   En engelsk kvällstidningsjournalist vill prompt veta vad prins Philip ska få till frukost nästa fredag.
•   En dansk fotograf blir arg för nåt och skriker så att man far huka sej för att inte få ett halvfjers i huvet.
•   En svensk frågar efter närmaste vägen till Leopoldstrasse. Det är där det lilla nattliv som finns i München tilldrar sej.
•   En liten 70-årig tant med Leica på magen och ganska stripig i håret, smyger omkring i trakten av olympiastadion. Hon uppger sig jobba för en engelsk tidning, men har ännu inte lyckats bli ackrediterad som fotograf och få presskort till tävlingarna. Hon var mera i smöret förra gången det var olympiska spel i Tyskland. Då var det hon som gjorde den stora propagandafilmen om Hitlers olympiad, hon Hitlers och Goebbels älskling, Leni Riefenstahl. Sic transit gloria mundi.
  Mitt i alltihopa dyker Bengt Bedrup från TV upp och undrar om någon har sett Lennart Jelbe.
    Han är bara här på kort besök, Bedrup, han ska hem igen för att vara OS-värd i rutan i Stockholm på lördag och resten av olympiaden. Men först ska han konferera med tysk TV och lära sej känna lokaliteterna. Han suckade djupt på värmländska när han fick se referentläktaren på Olympiastadion, en skog av små TV-apparater där världens referenter ska sitta bakom var sin apparat och referera. I denna monitorskog kan vilken Grive som helst vandra vilse.
    I den olympiska byn, ett jättetensta där de 12.000 tävlande ska bo, har man ansträngt sej att göra tillvaron komfortabel, särskilt för de långväxta deltagarna, 2 000 av sängarna är 2.20 långa. Ändå går en amerikansk basketballspelare. Rom Burleson omkring och gnäller. Han är 2.23.
■  Ryssarna har nästan ett helt kvarter för sej själva, men så lär dom ju också vara uppemot 700 stycken i truppen.
    På en balkong i belgarnas hus sitter två killar och trampar cykel som dårar, vanliga tävlingscyklar som står på rullar. Hur mycket dom än trampar kommer dom inte ur fläcken, två levande illustrationer till det fåfängliga i mänsklig strävan.
    I olympiska byn ligger ett “Vergnügungszentrum” som det heter på detta vackra språk. Här är det meningen att de tävlande ska koppla av mellan drabbningarna. Så här dagarna före spelen är här ett liv och ett kiv som på Folkets Park i Gislaved.
    Träningströtta idoler från hela jordklotet slår ihjäl tiden med biljard, pingis och pin ball-maskiner. Två ryska atleter, pojkar som förefaller att jonglera med traktorer under träningspassen hemma i Kasakstan, gör sitt bästa för att rycka armarna ur led på banditmaskinerna, men det blir 0—2 till maskinerna, även om det rasslar otäckt i kugghjulen.
■   Ett par 2-meterspojkar från Senegal har lagt under sej minibilbanan och gallskriker och dansar av glädje varje gång dom frontalkrockar så att bilarna flyger långt ut på golvet.
■   Mitt i larmet kommer Bedrup igen och frågar om nån har sett Lennart Jelbe.
    Plötsligt tutar det i lur ute på gården. Det är den 50 man starka blåsorkestern som brukar blåsa välkommen varje gång någon ny nationstrupp gör sin första inmarsch i byn.
    Det är alltid samma förfärliga stånkande i krumma, nyblankade horn. Nu är det nästan gripande. Det är Gabons trupp som kommer. Den ställer upp sej i givakt framför 50-mannaorkestern. Truppen består av fyra man, två aktiva och två ledare. Medan Gabons flagga går i topp brakar orkestern sta med Gabons nationalsång.
    Har inte FN nåt att säja till om när det gäller nationalsånger? Gabon håller sej med en sorts hippietrudelutt med sådana rytmiska finesser och sådana falsettoner att de 50 mannarna blev gredelina i nyllena redan av första versen.
  Dom som inte orkar anfalla de enarmade banditerna eller krocka med leksaksbilar ägnar sej åt tysk TV och det är inte livat det heller.
    Alla hallåmän i tysk TV uppträder i mörk kostym och mörk slips när de läser budskapen till folket, även om budskapet bara innebär att surkålen gått upp 10 pfennig. Till alla som dom intervjuar säjer dom Herr Doktor. Alla som har tagit studenten i det här landet kallas nämligen Herr Doktor. Det kan ingen doktor hjälpa.
    Sen kommer det en amerikansk långfilm, men en liten rulta ur den amerikanska truppen stönar besviket, när Frank Sinatra talar tyska. Det klär honom riktigt bra, även om man lider med karln mot slutet av replikerna, när han har en påse hjälpverb kvar.
■  Den australiska simtränaren Talbor går omkring och är förbannad. Han vägrar låta sina pojkar träna i simhallen. Det är for kallt i vattnet.
    Den franska truppen fick en varm applåd när den tågade in. Den hade nämligen tio tunnor vin med sej i bagaget, sex tunnor rött och fyra tunnor vitt.
    En annan som fick applåder var borgmästaren i Mexico City. Alla drog en suck av lättnad när han öppnade resväskan, jodå, han hade olympiaflaggan med sej. Den vajade över OS i Mexiko för fyra år sen, har bevarats där sen dess, och nu är det dags     att vaja igen.
    Kenyas stora stjärna från Mexiko, Keino, sträcker ut i härliga kliv under några träningsvarv. Då blir det tyst i byn. Alla blickar dras till den granna synen när han med stålfjädrar till vrister spänner iväg så det knakar i tartanen. Men i övermorgon är hela truppen inbokad på ett plan hem igen.
    Mitt i byn ligger Pumas butik, där det säljs spikskor till löpare och hoppare. En ung kille från Malaysia köper inte bara skor utan en väska också, och den står det Puma på.
    När han betalt i kassan och ska tåga ut, hejdas han av butiksinnehavaren som rycker ifrån honom väskan och klistrar en bit tejp över namnet Puma. Visserligen är bokstäverna en decimeter höga och tejpen bara ett par centimeter bred, men har Avery Brundage sagt ifrån att de aktiva inte får ha reklam på sina prylar, så har han.
    Ligger man på förläggningen och skriver ett brev hem med en kulspetspenna som det står “Lundgrens Järn” på så finns det bara en sak att göra om Brundage skulle komma på inspektion, stoppa pennan i munnen, kasta sej raklång på rygg och säja att man har 38.9.
    Mellan boxningshallen och simhallen har Fotvandrarnas konung slagit upp sitt hem. Han heter Elzéar Duquette och är vid sidan av Brundage spelens tongivande knasboll.
    Han har fotvandrat jorden runt i 36 år och dyker alltid upp där det är något särskilt på gång. Sist vi hade den äran var på utställningen i Japan, i Osaka.
    Han brukar dra en liten campingvagn på hjul efter sej. Men på senare år har han känt sej lite krasslig och därför har han bytt ut campingvagnen mot en kista. Den är komfortabelt inredd och vadderad. Locket är försett med anordningar för ventilation och Fotvandrarnas konung uppger sej sova gott om nätterna.
    Bak på kistan hänger hans husgeråd på spikar, vispar och kastruller och stekspadar och sånt. Kistan är dekorerad med tidnings- urklipp från all världens press. Han menar att det är praktiskt att sova i en kista. Skulle man smälla av under sömnen, är man förpackad och klar. Sånt underlättar för eftervärlden.
    Mister Duquette finansierar globetrottandet genom att sälja vykort av sej själv och kistan.
    Det finns galningar, men det här är en ovanligt glad en. “Ingen är friare och lyckligare än jag” påstår han och jag har inte hört någon som kan säja emot. Fotvandrarnas konung lättar på kistlocket och visar oss. Där är tomt. Vi hade nästan väntat oss att Bedrup skulle sticka upp ur lådan och fråga om nån sett till Lennart Jelbe.
■  Inne i själva München, på alla fyra motorvägskilometrar från Olympiaparken, har den övre slummen börjat samlas på hotellen. På Vier Jahreszeiten, Bayrische Hof och Regina Palazt, Sheraton och Hilton har sorayorna strömmat in. Storhertigparet av Luxemburg har kommit, den italienska modepricken Emilio Pucci är på plats, oljeschejken prins Feisal håller på att köra omkull hela München- trafiken med en Cadillac lång som ett ösregn.
    Sen myllrar det av gruvar och baroner som är bästisar med Avery Brundage och ska se de olympiska spelen på friplåt.
    Men den ölrunde müncharen själv sitter vid stamborden på femtontusenfemtielva ölsyltor i stan och säjer:
    — Vi skiter i olympiaden. Inte nog med att den förstör en massa pengar, inte nog med att den har vänt upp och ner på hela vår fina stad, den håller också på att ruinera oss münchenbor personligen.
■   Priserna har sprungit i höjden de senaste dagarna på ett sätt som allvarligt oroar priskontrollmyndigheterna i Bayern. En wienerschnitzel som kostade 4:70 i fredags kostar i dag 8:50. En kappa som kostade 410 mark i förra veckan kostar 580 i dag. Och en glad men något irriterad Münchenkille läppjar på sin Helles bier och säjer:
    — I en stad där Helles kostar 4:50 kan man ju inte längre leva.
    En Helles kostade 2 mark för fjorton dar sen. Att den kostar 4:50 i dag tar München trots allt inte så hårt, frågan är bara vad den kommer att kosta efter olympiska spelen. Sätter man som många fruktar priset vid 3 mark så blir det en dolk i hjärtat på denna
öldrickande stad.
■   På lördag kan alltså cirkusen börja här i München och hemma hos er i TV-apparaterna. Kanske känner ni igen Olympiaparken, när ni ser den i TV. Ni som är medelålders har sett den åkern förr, i varje fall på journalfilm.
    Parken var flygfält förr i världen och hette Oberwiesenfekk Det var här som en mager man med mustasch och paraply stod på en flygplanstrappa och viftade mot journalkamerorna med en vit papperslapp. Året var 1938 och mannen hette Chamberlain. Han sa:     “Här är papperet som garanterar människorna fred, peace in our time.”
    Bredvid trappan stod Hitler och flinade.