Manus har donerats av Gits efterlevande, från (Svensk Damtidning nr 36 1978)

   
Skärgårdsfantasten och kåsören Gits, alias Stig Olsson, är lika händig som han är rolig. Han har snickrat ihop både möbler och skärgårdstugans inredning. Nu har han också byggt brygga och ett härligt bastuhus på stranden vid familjens sommarställe på Ladholmen. En gammal tvättmaskin har förvandlats till varmvattendusch!  

   Kåsören Gits Olsson lägger till med sin båt vid Dalarö brygga. Vid rodret ser han ut som den verklige, skepparen med havsblå blick och lagom medfaren vegamössa. Han är något sammanbiten bakom pipskaftet, men han ler pojkaktigt när han hoppar i land, nästan lika vigt som 18-årige sonen Mats, som sommarjobbar på hamnens bensinmack.
    Dalarö är en del av hans domäner, men Ladholmen är hans eget kungarike. Dit tar det tio minuter med båten och Gits angör elegant sin egenhändigt byggda brygga. Från den har han gjort en mindre gångbrygga fram till ett falurött litet hus, prytt med blomsterlådor under fönstren. Jonna, Gits rödhåriga, sött fräkniga dotter säger:  
    – Det är bastun, pappas stolthet - där städar han till och med själv!
    Gits verkar nöjd med sin skapelse och ber oss titta in i stugan. Bastuinredningen är i fräsch furu, men jag undrar varför det står en tvättmaskin högt uppe på en hylla?
    – Jo, det är duschen, svarar Gits. Jag har gjort den av en gammal Hoover jag fått. Först värms vattnet i maskinen, sedan sätter jag den på tömning och har monterat duschen på avloppsslangen!
    Bastuhuset ligger idylliskt med ett soldäck i trä, som går ända nedtill strandkanten. På land ligger en vittrande träbåt och Gits säger litet sentimentalt att det är gamla Agda, deras första båt, som nu har gjort sitt.
    – Hit kommer mängder med svanar. En gång skulle Jonna tvätta håret vid vattenbrynet men hon kom inte åt, där var 29 svanar i vägen!
    Därute bakom kobben brukar jag fiska strömming, jag röker den själv sen, har röklådor uppe på altanen vid den öppna spisen, beskriver Gits.
    Deras skärgårdsstuga är byggd i vinkel med en skyddad uteplats. Den ligger fint inbäddad i grönska ovanför de långsträckta berghällarna med hav och öar framför som ett panorama.
    – Här på altanen sitter pappa och kollar alla båtar som kommer förbi med kikare. Han håller väl reda på folklivet på ön, berättar Jonna.
    Gits hustru Barbro dyker upp, slank, solbränd och med ett stort leende. Hon kallar sin man för Stig.
    – Gits är mitt arbetsnamn, det kom till på 40-talet, då ansågs det pretentiöst att skriva under eget namn. Vi var några som vände på våra förnamn. Olle C blev Cello och Stig blev Gits.
    Barbro berättar att de hade turen att få tomten, som stått obebyggd, när deras förra sommarstuga blev för trång.
    – Vi köpte ett skalhus, fortsätter Gits, jag och en kompis göt 64 plintar till grunden. Sen kom en familj och reste huset på tre dagar. Inredningen har vi gjort själva, Barbro målar och tapetserar, hon står för smaken. Jag klarar av det praktiska, spikar och murar.
 

GITS GÖR MÖBLERNA

  – Stig är verkligen händig, säger Barbro beundrande. Häromdagen när jag klätt om kökssoffan i storstugan, ville jag ha hörnan litet ljusare. Då tog Stig helt enkelt upp ett fönster. Matgruppen i köket har Stig också gjort och vår stora säng har han spikat ihop på platsen. De svarvade pelarna på sänggavlarna hade vi beställt förut till en trappa i rad- huset vi bodde i då. Nu har vi flyttat till lägenhet. Det räcker med ett hus. Barbro förklarar att hon är road av heminredning. Hon är speciellt förtjust i färgkombinationen grönt-rött-vitt, den har hon använt som genomgående tema i storstugan och köket, som bara skiljs åt med halv vägg.
    – När man går hemma är det rätt naturligt att man klär om möbler och fixar. Jag har varit hemmafru nu sen första barnet föddes, vår son Ulf som nu är 26 år. Det är bara Mats som bor kvar hemma, men Jonna och hennes man är ofta här. Jag måste erkänna att efter 30 års äktenskap är jag grundligt trött på att laga mat. Nu har jag fått jobb på en läkarmottagning och det känns skönt att tjäna egna pengar till lite flärd.
    Barbro älskar baksidans gård, som är kringbyggd, en skön uteplats när det som oftast blåser hårt kring knuten. Där har Gits sått en liten gräsmatta, som han är rädd om, man får kliva på brädbitar över den. I ett av hans kåserier i Svenska Dagbladet, ironiserade han över skärgårdsbornas svaghet för svårodlade gräsmattor, hur de med avund sneglade på den grönaste. Han beskrev när han upp täckte att han av misstag sått rädisfrön istället för gräs. När jag frågar Gits om historien var sann ler han bara inåtvänt på kåsörers vis.
    Gäststugan är, liksom huset, i falurött med gråblå dörrar och fönsterluckor. På väggen hänger blomkrukor i gamla mjölbingar och bidrar till en viss gammaldags charm. Till och med på dasset, som ligger bakom snickarverkstaden är det rart och prydligt med blommor, trasmatta och tvätthandfat. Det får mig att tänka på en av Gits kåserisamlingar. "De log med stövlarna på.” I ett kapitel skriver han om "dassfriden":
    "Många stora författare erkänner att många av sina mest bevingade tankar har de kläckt på dass."
    Gits har också skrivit lustig reklam för dasspapper.
    – Ja, jag skriver gärna litet reklam på lediga stunder, tycker det är lattjo. Men nån vinst är det inte när man får 15 spänn kvar på hundralappen. Jag förstår verkligen att folk tappar lusten för extraknäck!

SKÄRGÅRDSFOLK OCH "BADDJÄVLAR"

  Några andra av Gits boktitlar är: "Vårt avlånga folk, Gubbarna på ön, Så länge snurran kan gå." Eftersom skärgården är en stor del av Gits liv är den också en viktig faktor i hans författarskap. Har hans kåserier ofta verklighetsbakgrund?
    – Miljön föder givetvis en del, här finns folk som är tacksamma att berätta om. Folk gör så mycket tokigt, ibland är det bara att lyssna och återge. För mig är nog ändå det mesta fantasigubbar, men som Piraten Nilsson sa, alla människor vill känna igen sig.
    Gits berättar att han blev tänd på skärgården redan i 6-årsåldern, då hans farfar satte alla ungar i en träbåt och rodde hit ut, det tog 6 timmar! För att det föreföll så långt bort kallades den här delen för Fiske-Amerika. På trettiotalet styckades tomter på Västra Badviken, det var när sportstugeområdena började komma ut i skärgården, och där satte pappan upp en stuga.
    – Det var ett fantastiskt öland att leva i. Allt står i förordet till Strindbergs Skärkarlsliv. Han var en mästare att pricka in detaljer. Han skrev inte bara: vattnet är grönt, utan han tog reda på varför det var det.
    Att Gits är en Strindberg entusiast märks. På väggen hänger en kopia av ett Strindbergsmanuskript. Bredvid finns ett gammalt sättkast och diverse sjö kort, han är också kartoman.
    – Första "baddjäveln" i skärgården var förresten Strindberg, när han redan som tonåring flyttade ut till Sandhamn. Efter hans Hemsöborna, började folk upptäcka skärgården, grosshandlarna flyttade ut och byggde stora hus med snickarglädje. Albert Engström spädde på med humor om skärgårdslivet och sen även Hasse Z.
    Nu är Gits en av våra mer genuina skärgårdsskildrare, han berättar att han redan i 12-årsåldern var intresserad av all litteratur om skärgården.
    – Redan då hade jag bestämt mig för att bli journalist Kanske var det delvis för att jag var skilsmässobarn, som det roligaste jag visste var att läsa. När jag var 15 år gav jag ut en egen tidning, Reflex, som jag själv först hektograferade och senare stencilerade.  


KÅSÖRENS KARRIÄR

  Eric Stapelberg, som skrev spalter i DN och dessutom var nattredaktör på Svenska Morgonbladet, såg Gits tidning och erbjöd honom jobb.
    – Sen gick jag som redigerare på nätterna och i plugget på dagarna, det var en rolig tid! I början av 40-talet började jag som journalist på Örebro-kuriren. Örebro var då fortfarande ett Wadköping. Det var många Stockholmsgrabbar där som skulle bli journalister. Landsortstidningarna var den tidens journalistskolor, man fick göra rubb och stubb.
    Gits träffade sin Barbro i Örebro och de bodde där till 1949, då de flyttade till Stockholm.
    – För min del blev det då gamla AT, salig i åminnelse. Där satt då alla dj-a människor, som senare blev diplomater och statsråd. Stig Ahlgren var kulturredaktör och Pekka Langer gjorde "löpet".
    Efter tre år fick Gits Olsson anbud att komma till bildtidningen Se, där han sen var i 25 år.
    Det var där jag började skriva kåserier, först Mummel i kön, sen blev det också pratbubblor. Men man ska inte vara mer än 25 år på varje tidning därför tackade jag ja till erbjudandet från Svenska Dagbladet. Det är roligt att vara på dagstidning igen, men jag jobbar som frilanser för Se också. På sommaren kan jag skriva en del här, brukar ringa in ett par kåserier i veckan.
    – Stig jobbar dag och natt, men att be honom ta det lugnt går inte. Annars är det mest positivt att vara gift med en journalist. Stig har alltid varit trevlig att umgås med men våra vänner säger att han är en typisk hemmamänniska, kanske för att vi helst åker hit ut varje ledig stund.
    – Det bästa med det här stället, avbryter Gits, är att man kan resa hit på vintern också; komma ut en fredag eftermiddag, äta litet god mat, koppla av och gå på strövtåg runt ön på veckoändan. Kommer det en båt i, farleden är det närmast uppståndelse.
    Gits har varit och bytt till en ännu äldre Vegamössa som han koketterar i och ser ut som den borne skärgårdsbon han helst vill vara. Barbro skrattar och säger att den där gamla mössan hör Stig och skärgården till.