Så minns Gits 40-talet: Jag, en krigare!
 
 nr 14  1978
•   Den 23 maj 1946 gick den första Linjebussen från Helsingborg till Paris. Då jobbade jag på Helsingborgs Dagblad och tidningsledningen tyckte att ett sådant evenemang borde bevakas från början till slut. Så jag blev vår medsände reporter. Det var mitt livs första utlandsresa, vi skåningar räknade ju inte Danmark som utlandet.
    Det var något av en experimenttripp, så Linjebuss ville inte ha allt för många passagerare. Vi var väl ett tjugotal i en buss som rymde fyra gånger så många. De flesta var i resebyråbranschen. Jag var den ende tidningsmannen. Jag hittade två besläktade själar att hålla ihop med. Det var Författaren och Konstnären. Konstnären tar numera trettio tusen per tavla. Författaren har jag tappat bort. Han hade skrivit två böcker om Paris.
    Konstnären hatade tyskar. Han hade en svensk flagga över bröstfickan. Dessutom medförde han bröd och smör för tre månader. Han hade hört att det skulle vara ont om mat i Paris. Han hade hört rätt. Och slutligen hade denne sagolikt välutrustade man ett konstnärsstipendium på fem tusen svenska kronor i form av en check.
•   Resan gick över Fyn och Jylland och så fort vi kom över gränsen till Tyskland hade vi kriget över oss. Det hade visserligen slutat för ett år sedan, men längs vägarna låg vraken av bilar, tanks och kanoner. När vi närmade oss Hamburg började Konstnären slicka sej om mun.
    — Vad du ser förväntans full ut, sa jag.
    — Hamburg är en enda ruinhög, har jag hört, sa Konstnären. Jag gläder mej på förhand. Det ska bli en njutning att se med egna ögon, att tyskjävlarna har fått vad dom förtjänar.
    Vi körde in i Hamburg. Eller det som hade varit Hamburg. Man hade röjt undan mellan ruinhögarna så att en bil kunde ta sej fram. Bleka, magra, illa klädda människor letade i skroten. Avgasröret på vår buss gav plötsligt ifrån sej ett explosionsartat ljud. Det gick en ryckning genom människohopen, somliga kastade sej ner, somliga bara hukade sej. Alla tittade på oss som om vi kom från Mars. Med hopplöshet och längtan i blicken.
    Konstnären måste väl vara nöjd. Jag tittade på honom. Det rann en tår längs kinden. Den hamnade på svenska flaggan. Han grep efter en av sina resväskor. Han plockade opp smörpaket och kakor av äkta svenskt grovbröd. Han slängde ut maten och människorna förvandlades till en hop vargar. Vi måste få honom att sluta.
    I Tyskland fanns det ingen mat för oss att få, så vi hade med oss skaffning från Danmark. Den skulle vi äta på ett värdshus vid vägen. Det blev ingenting ätet. Det blev så mörkt i rummet. Fönstren fylldes av ansikten. Gamla skrynkliga ansikten, unga ansikten, barnansikten. De bara stirrade på oss. De stod där utanför och såg ut som om de drömde. Om danska smörrebröd, med ål och leverpastej och skinka och rostbiff och all världens läckerheter.
    Vi bara gick. Drömmen blev verklighet åtminstone för några av dom.
•   I Paris tog vi tre in på ett hotell på Rue de Richelieu.
    — Du som har varit här förut, sa Konstnären till Författaren, visa oss nu lite grann av stan.
    Klockan var elva på kvällen. Vi gick till närmaste Metro station. När vi hade gått ombord på tunnelbanetåget tog Konstnären upp en anteckningsbok och skrev.
    — Vad skriver du, sa jag.
    — Jo, sa Konstnären, mina kompisar där hemma sa, att jag skulle skriva opp namnet på den Metrostation som låg närmast mitt hotell. Det står där, sa han och pekade på en skylt över utgången.
    Han hade skrivit “Sortie”.
    — Jag tror mer på den där skylten, sa jag och pekade på en där det stod “la Bourse” som betyder Börsen. Jag tror inte att dom kallar en Metro station för “Utgång”.
    — Nu vill jag se något verkligt spännande, sa Konstnären, när vi hade klivit upp ur underjorden någonstans på Boulevarderna. Du kan ju det här, sa han till Författaren. 
    — Det verkar som om det mesta är stängt, sa Författaren. Det har väl inte kommit igång sen kriget.
    — Jag har längtat i hela mitt liv efter att få se en äkta parisisk bordell inifrån, sa Konstnären.
    Då slog det mej plötsligt, att det hade jag också.
•   Paris var en smula mörkt och glåmigt och slitet år 1946. Det var ont om elkraft och ont om material att reparera hus med och ont om pengar till tjusiga vårhattar och sådant, så damerna gick barhuvade och hade lagt ner det lilla de hade av pengar på frisyrer i stället. De flesta gatutrafikanter verkade trötta och ur humör. Och skyltfönstren var släckta. Men vi trevade oss fram.
    — Här! sa Författaren.
    Vi gick in. Vi hamnade i en stor sal som vimlade av damer som bara var klädda i ländskynken, precis tre decimeter för korta för att de skulle dölja något. Längs ena långväggen en bardisk där man kunde dricka ett glas öl för trettio öre i svenska pengar. Där stod karlarna och glodde.
    Konstnären tog upp sin anteckningsbok och började skissa.
    — Det här ska jag göra en akvarell av, sa han. Ta reda på vad det kostar.
    — Rita av dom kostar ingenting, sa Författaren.
    — Jag menar vad dom tar för ett skjut, sa Konstnären.
    Författaren gick bort till föreståndarinnan och frågade. Det skulle bli sex svenska kronor med handduk.
    Denna uppgift införde Konstnären i sin anteckningsbok och sedan gick vi därifrån.
    — Nattklubb! sa Konstnären.
•   Vi hamnade på Montmartre. I en källarlokal som hette Caban Cubaine. Flickorna där hade lite mera på sej, annars var det ingen skillnad. Författaren och jag satte oss vid ett bord. Konstnären blev stående vid baren. Han fick stå ensam i två minuter, sedan hade han sällskap. En välpumpad blondin. Han förstod inte ett ord av vad hon sa och hon förstod inte ett ord av vad han sa. Däremot förstod hon att hon hade en mogen frukt att plocka.
    Efter en stund hörde jag en tårfylld, vibrerande röst.
    — Stickan, kom hit!
    Jag gick till Konstnären. Han pekade på flickan, som hade fått något av Kameliadamen i blicken. Hon hostade lätt.
    — Hon har inte ätit på tre dar, sa Konstnären.
    — Hur vet du det? frågade jag.
    — Hon har tecknat, sa Konstnären. Säj åt henne att jag bjuder.
    — Men du hade ju inga kontanter, sa jag.
    — Kontanter, sa Konstnären och drog upp femtusenkronorschecken ur fickan.
    Brudens ögon smalnade när hon fick se den.
Jag ställde mej i vägen för henne.
    — Stoppa ner den, sa jag. Du är inte på Konstnärsbaren i Stockholm.
    Bruden försökte komma förbi mej, men hon fick inte en chans förrän checken var i säkerhet. Jag blev stående vid baren. Bruden försvann. En annan brud kom emot mej med gnistrande ögon.
    — Jaså, där är ni, sa hon. Att ni vågar visa er i Paris igen!
    Jag sa att jag var här för första gången i mitt liv.
    — Försök inte, sa hon. Pierre! Rolande!! Hon ropade utåt lokalen och fram kommer två tungviktsbrottare. Hon pekar på mej.
    — Har ni sett, sa hon.
    De gick tätt intill mej och väste och jag höll på att svimma av vitlöksdoften.
    — Din förbannade kollaboratör, sa dom. Försvann du inte med tyskarna.
    Kollaboratör. Det var ett ord som var livsfarligt. Det värsta man kunde beskylla en människa för ett år efter kriget. Jag måste ha haft en dubbelgångare i Paris under kriget, tänkte jag. En som gick tyskarna till handa.
•   Jag bara störtade i väg. Uppför trappan, ut på gatan. En ny dag grydde. Jag vände mej om för att se om jag var förföljd. Men det enda jag såg var Sacré Crurs kupol. Den uppgående solen hade tänt spiran.
    — Vart tog du vägen, sa Författaren och Konstnären när vi träffades längre fram på dagen.
    — Dom trodde ju att jag var en förrädare från kriget, sa jag.
Gapskratt.
    — Det var min brud, hon den hungriga, som satte igång det. Icke fan kände hon igen dej. Hon ville bara ha iväg dej. Sen hade vi en helafton, sa Konstnären.
    — Men du hade ju inga pengar.
    — Vi hängde ihop till morgonen. Sedan följde hon med mej till banken och fick sin kosing.
Det var sista gången jag la mej i andra människors check- och kärleksaffärer.