Ack, jag minns Carlsson på taket! 
   nr 43 1967 
    Dom säjer att Carlsson på taket har åkt färdigt, att han ska lägga av. Det tycker man ju är lite synd, för nog var det färg på Carlsson!
    För en tid sedan satt jag och pratade med en annan färgstark bilkille, rallyföraren Carl-Magnus Skogh. Och det var klart att vi skulle komma att prata om Carlsson, herrarna var ju provförare tillsammans hos Saab på den tiden, det begav sej. Framför allt talte vi om Carlssons underbara förmåga att i alla situationer hålla huvudet kallt under störtkrukan.
     — Vi fick en del konstiga uppdrag när vi var provförare, berättade Carl-Magnus. Rätt som det var så kom pamparna dragandes med någon som ville känna på hur det kändes att åka fort på svartvägar. Och det var inte alltid dom kom just som man kände sej i form att ratta. En dag sa Carlsson:
     — Dö, Carl-Magnus, nu kommer di dragandes med två norska journalister som vill åka svartväg!
     — Just i dag? suckade jag. Vi har väl inte tid med dem?
     — Nä, sa Carlsson, dom ska fan i mej få åka. Vi ska chocka dom lite!
Det var på vårvinterkanten och den av
lysta skogsväg på en halvmil där vi brukade träna var i en ganska lömsk kondition, Här och där i skuggan låg isen kvar i fläckar. Vi tog var sin norrman, Carlsson och jag. Carlsson brakade i väg först, sedan vi hade kommit överens om att han skulle vänta på mej just, där vägen tog slut. Jag snörde fast min norrbagge i selen och startade någon minut efter Carlsson. Första kilometern gick det bra, men så kom vi till ett litet krön just där granskogen stod tätast, och där lyfte kärran med alla fyra hjulen och gjorde en luftfärd på 30 meter. Jag såg att vi skulle landa mitt i en isfläck och tänkte att, "nu jäklar bär det in bland granarna". Men på någe vis fick jag en sväng på kärran så att jag fick fatt vägrenen med framhjulen och kunde styra igenom fläcken. Och sen blev det full rulle igen så långt vägen räckte. Det var bara det, att där vägen tog slut, där Carlsson skulle vänta, där fanns det ingen Carlsson! Jag tänkte: "Nu har Erik gått av vägen!" Vi tog oss tillbaka i lite makligare tempo, dock inte makligare än att norrbaggen satt och knep ihop ögona hela tiden. Han trodde förstås vi skulle möta Carlsson. Men där, just där under granarna vid den förrädiska isfläcken, låg Carlssons kärra på taket. Vi klev ur, norrbaggen och jag och rusade till. Bilen låg på taket. Inne i bilen hängde norrmannen och Carlsson upp och ned i selarna. De kunde inte få upp dörrarna inifrån. Vi bände upp Carlssons dörr. På sin lugna västgötska sa Carlsson:
    — Dä va på tiden att du kom. Carl-Magnus, för den häringa norrbaggen skriker som en stucken gris!
 
    Det var inget fel, varken på norrmannen eller Carlsson när vi fick fram dom. Men jag har aldrig sett två norrmän ha så förbannat bråttom upp på tåget i Trollhättan. Carlsson sa:
     — Vi skulle chocka dom, och jag tror vi lyckades, Carl-Magnus!
Saabs uppvisningar för den internationella bilhandlarnoblessen var en gång på tiden uppskattade evenemang. Jag minns en gång när vi hade bjudit in en massa tyskar, fransmän, amerikaner och engelsmän till testbanan i Trollhättan för att med olika testmoment demonstrera Saabens förträffligheter ur konstruktionssynpunkt.
    Carlsson och jag hade fått ett specialuppdrag. Vi skulle hoppa 25 meter med en av demonstrationsvagnarna. Man hade byggt upp en brygga av trä. Vi skulle ta upp kärran i 70 knutar, hoppa 25 meter och sedan avsluta med en handbroms vändning strax framför det plank som avgränsar testbanan. Det var fjädringen man ville visa. Carlson körde och jag satt bredvid. Ingenjörerna på företaget hade räknat ut det där med 70 km:s fart på räknesticka, men Carlsson har aldrig trott något vidare på ingenjörer när det gäller bilar. Där stod hundratals utlänningar och gapade av förväntan. Vi stod på startlinjen några hundra meter från hoppbryggan och Carlsson sa;
    — Hördu Carl-Magnus, va dä 70 knutar som ingenjörerna sa?
    — Ja. varken mer eller mindre, svarade jag.
    — Men då säjer vi välan 90, så dä blir nåt å se på?
    — Gärna för mej, sa jag.
Det blev ett luftprång som jag aldrig kommer att glömma om jag så blir hundra år. Jag måste få inskjuta här, att den förnämsta egenskapen hos Carlsson är att han inte bara bibehåller sitt iskalla lugn i såna här situationer utan han hinner också kommentera allt som händer på sin långsamma västgötska. För andra är sådana här situationer bara ett rött flimmer av händelser för vilka man efteråt knappt, förmår redogöra. Men Carlsson tycks uppfatta allt detta snabba skeende som en slags slow motionfilm. Just som vi var mitt i det vådliga luftsprånget, sa Carlsson;
    — Nä, nu flyger vi bestämt för högt, Carl-Magnus.
    Fråga inte mej hur han på de tiondelssekunderna hann säja så mycket. Han sa mera.
    — Men vi fullföljer väl programmet!
    Sen drog han i handbromsen för att göra helomvändningen. Effekten var fantastisk. Saaben reste sej som en rymdraket med framhjulen mot Zenith och bagageluckan i häcken. I den vertikala positionen vred sej vagnen två varv runt sin egen axel. Jag trodde att min sista stund var kommen och tog spjärntag för att inte få 115 kilo Carlsson (dåvarande matchvikt) över mej. Och Carlsson sa alltjämt lika övernaturligt behärskad:
    — Fan vad du sparkas, Carl-Magnus! Sen vek sej Saaben och lade sej på taket.
    — Titta, Carl-Magnus, sa Carlsson, inte en ruta gick sönder! Och dörrarna höll. Inte en dörr flög opp!  Carlsson satte klacken i vindrutan och stampade ett hål med högra 46:an.
    — Vi tar väl den här vägen ut? sa han och gjorde en gest som betydde: After you, sir!
Just som vi kröp ut, hörde vi hur speakern hade fattat situationen och sa på engelska till den hänförda publiken:
    — Våra skickliga testförare har presterat detta nummer för att bevisa Saabkarossens ur säkerhetssynpunkt helt enastående konstruktion. Jag ber herrarna lägga märke till att bortsett från den ruta förarna måste krossa för att ta sej ur bilen, så är alla rutor hela, alla dörrar alltjämt stängda...
    Då gick Carlsson fram till mikrofonen, krafsade glasskärvorna ur håret och sa:
    — Fast de ska jag säja herrarna, att hålla på så här och krossa bilar varenda dag, dä ä ett jädrans jobb. Man får så ont i huvve av'et!
    Ännu i dag säjer Carl-Magnus, ringer det bilhandlarpampar från kontinenten till Saab och frågar om det inte är dags för en sån där skojig uppvisning igen.