John på Fåglarö...
nr 26 1973                                         
    
    De sista krutgubbarna i skärgårn, de salta tungviktarna som bor kvar på ren tjurskallighet eller för att dom aldrig kan tänka sej att bo nån annan stans. . SE har träffat veckans gubbe: John på Fåglarö. Hos honom bodde Hjalmar Bergman när han skrev Markurells och Swedenhielms. För John har 80 år i skärgårn varit ett hårt liv, men ett gott liv bland grevar och slaktare, drängar och baroner.
    Vi flytt int, säjer norrlänningarna men lik förbannat står dom och svarvar på Asea i Västerås.
    Vi flytt int, säjer skärgårdsborna. Och dom gör det inte heller.
•   John Eriksson på Fåglarö utanför Dalarö Skans skulle aldrig drömma om att “flytta i land” , han fyller 80 år den 22 juli och alla de åttio åren har han tillbringat på den ö där han är född. Här har han volmat sitt hö, här han han vittjat sina tvåhundrade krok.
•   Han är en av dom sista gubbarna i skärgårn, en av de genuina. Trygg, klok, ja nästan vis. Ögon har han som en jaktpilot. Om vintrarna sitter han vid fönstret i köket och bygger och reparerar strömmingsnät av spröd nylon utan glasögon. Hörsel har han som en vaktel och minne som en elektronisk bandspelare.
•   Det är egentligen bara påkarna som det är skräp med. 80 år av isfiske och skogskörning i meterdjup snö har krökt hans knän, reumatismen, förr en folksjukdom här ute i skärgarn, har tagit sitt.
    Men John gör det bästa av det också. Han känner i knäna vad det är för väder i antågande, korttidsprognoser i ena knäet och långtidsprognoser i det andra.
    — Visst får ni komma ut och fotografera, säjer han, men det blir inte sol förrän klockan elva.
•   När John var pojke, fanns här ingen radio, ingen telefon, inget elektriskt. Som skärgärdsbonde levde man ganska isolerad på sin ö, gödde sina svin. mjölkade sina kor och odlade sina magra tegar mest för djuruppfödningens skull. Jo, lite malsäd blev det väl över, fast det var dygn att ro till kvarnarna i Vitså och Gustafsberg.
    — Du John, säjer vi, minns du Hemsöborna i TV?
    Jo, tacka för det. Strindbergs Hemsö. Kymmendö i verkligheten, ligger bara en kvarts båtresa från Fåglarö, och alla skärgårdsborna i trakten var engagerade som statister när TV-serien spelades in.
•   Jodå, John minns den där scenen när änkan Flod dragit på sej lunginflammation och ligger på dödsbädden och ger sonen Gusten instruktioner för begravningen. Det ska vara en enkel kista, ingen sån där prålig, utan “en sån där enkel som dom säljer på Kornhamnstorg”.
    Strindberg skrev Hemsöborna för hundra år sen i Schweiz efter att ha varit sommargäst i ett antal är hos Bergs på Kymmendö.
    — Har inte Strindberg tagit i lite där? undrar man. Var det verkligen så, att en gammal gumma i ytterskärgården på den tiden kunde vara orienterad så pass inne i Stockholm, att hon tom visste var butikerna låg?
    — Joho, säjer John, det visste, hon.
    — Men hon hade väl inte varit i Stockholm på många herrans år?
    — Hon var där mest varje vecka!
•   John förklarar hur det var när han var barn i skärgårn. En skärgårdsbo måste ju nån stans sälja sin mjölk, sin fisk och sitt fläsk. Varje vecka gav man sej iväg på stockholmsrodden. I tungt lastade ekor med två par åror gav man sej i väg mot stan. Rodden tog tid, för det var krogar på vägen. Först Rosenön nord på Smådalarö, sen var det Baggensstäket och sista krogen låg på Fjäderholmarna. Där nattade man över och söp. Skärgårdsdrängarna slogs med varann så väggarna knakade. Och i gryningen var det kapprodd in till Kornhamnstorg där den som kom först fick bästa platsen för sitt stånd.
    Statsrodderna var slitsamma. Det är klart att man seglade när vinden låg så till, men det blev till att ro för det mesta.
    — Folk kan i dag inte ana, vilken välsignelse det var när motorerna kom.
    Johns pappa fick sin första motor 1907. en encylindrig Ortalamotor med tändkula.
•   Han var förfärligt stark, Johns pappa. Han kom som arrendator till Fåglarö 1884. flyttade in i gården som byggdes redan på 1600-talet. Byggnaderna på Fåglarö kom till samtidigt som Dalarö skans uppfördes, dvs. i höjd med 30-åriga kriget.
    Han hade ett förfärligt humör, Johns pappa. Han blev så förbannad en gång, att han tog ut matsalsbordet av mahogny på vedbacken och högg kaffeved av det. Skomakarn på Dalarö som råkade vara på ön, sa: 
    — Det var fan så elegant ved ni håller er med här ute på öarna, mahogny i spisen, jo, jag tackar jag!
•   Då flög Johns pappa på skomakarn med ett pantersprång. Men Johns pappa visste inte att skomakaren hade tagit nån slags kurs i jiu jiutsi eller vad det hette på den tiden. Skomakarn bara la sej på rygg och sträckte höger ben i vädret. Johns pappa fick den i magen och flög över skomakarn i en båge på tio meter. Men Johns pappa gav sej inte utan anföll igen. Det blev en ny båge på tio meter. Då borstade Johns pappa av sej och muttrade:
    — Så här kan vi inte hållas, kom så går vi in och får en sup!
•   Jag talade inte helt sanning nyss, när jag sa, att John bott på Fåglarö i hela sitt liv. Några år i början av seklet bodde han på holmen bredvid, Segelholmen, i en gul villa. Men 1916 flyttade han tillbaka till hemön och hyrde ut villan till Hjalmar Bergman, författaren, och hans hustru Stina. Hjalmar skrev alla sina succéromaner i Johns gula villa.
Markurells i Wadköping, Swedenhielms, Chefen fru Ingeborg, Flickan i frack. Farmor och Vår Herre och John har spelat sin roll i litteraturhistorien. För det var John som körde ut all spriten till ön sa att Hjalmar fick inspiration att fortsätta, och det var John som körde alla manusbuntarna in till fastlandet så att de kom till förlaget. Han fick alltid hålla utkik på Hjalmars flaggstång på fastlandet. När Hjalmar drog flaggan opp och ner några ryck, så var det dags att gå ut med båten och köra kulturen i land.
•   Tor Bonnier har i sina memoarer “Längesedan” gett en ganska märklig skildring av Hjalmar, en bild av den folkkära författaren som kanske överraskade många. Bonnier berättar att han kom ut till Segelholmen i sin motorbåt och fann makarna Bergman, Hjalmar och Stina, inbegripna i ett slagsmål på liv och död ute på bryggan. Dom var nära två meter i strumplästen båda två och det var en makaber rond utan sekonder som gick i skärgårdskvällens tystnad med skrak och ejder och Tor Bonnier vid ringside.
    — Jo, medger John, han var ju så förunderligt svartsjuk på Stina, att han skulle ha ihjäl’na ibland. Då låste hon in sej på kammaren och yxhuggena i dörrn finns kvar än i dag efter Hjalmars försök att hugga sej in till henne.
•   Men annars var han en förträfflig hyresgäst under alla åren. Hjalmar och Stina byggde till kåken på egen bekostnad, en stilig glasveranda, utan att kräva något avdrag på hyran för det. Och Hjalmar själv var en solig människa med en stor famn. Fast det var inte lönt att man kom oanmäld. Ibland när vi var ute på slåtter på öarna och tog ekan över till Segelholmen för att slå gräset även där, så kunde han bli alldeles rasande för att man inte hade varskott om sin ankomst. Så småningom insåg jag att han hade sina skuggsidor, det ligger tomglas kvar i buskarna än i dag efter Hjalmar Bergmans år på Segelholmen.
•   John berättar det där och kramar kryckan på käppen med silverringen, en gåva av Hjalmar. John brukar ha den liggande på skarndäck när han är ute med båten. En gång när sjöhävningen var kraftig, föll käppen i plurret. John kretsade länge kring käppen innan han lyckades fiska upp den. Hjalmars käpp vill han inte mista. Den är ett minne av de där åren med Hjalmar.
•   Vad minns en gamling av sina 80 år i skärgårn?
    Ja, det är helvetet med strömmingen på vintern. Det tog fyra dar med isekor och hästskjutsar att få den till stan.
    — 1917 hade jag fått två lådor i land och vände tillbaka för att hämta två lådor till. Då kom den där jädrans Gotlandsbåten och bröt ränna i isen!
•   Gotlandsbåten ställde till mycket.
    — Tänk när man var barn och körde kol i 20° kyla med häst och släde ut till Sadelöga utanför Utö, där Gotlandsbåten låg och bunkrade.
•   Han minns kommissionsåren under kriget då man sålde ved till Bränslekommissionen och fick bra betalt, men när kommissionen skulle hämta veden, var den stulen.
    Det berättas, att en ångbåtskapten med vedeldad panna var svårt misstänkt. En del berättar historien så, att en av de bestulna skärgårdsbönderna till slut tröttnade och borrade in dynamitpatroner i ett par av vedklabbarna. Och enligt den versionen skulle ångmaskinen ha flugit rakt opp i taket genom båtskrället och tillsammans med skorstenen gått in i en bana runt jorden.
    — Men, säjer John, det var väl snarare så, att vi spred ut ryktet om att vi hade borrat in dynamit i veden, och sen fick vi ha den kvar. Det var ingen som vågade stjäla längre.
•   Han minns smugglingen under 20- och 30-talen. Skärgårdsbönderna smugglade lite till mans.
    — Dom säjer att jag smugglade också, men det är lögn, säjer John. Däremot var det ett smugglargäng som var i land här och lånade en halvliter av mej, för dom var utan och natten var kall. Den halvlitern har jag inte fått till baka än.
•   Men en hel vinter satt John med det verkliga smuggelgodset gömt i en låda, de ryska kronjuvelerna. Hjalmar Bergmans svåger, advokaten Hellberg på Mörtö Bunsö, hade fått de ryska kronjuvelerna gömda hos sej efter revolutionen 1917. Hjalmar Bergman fick en del av lullullet som gåva. Men under vintern, när Hjalmar och Stina for till Italien, låg kronjuvelerna hos John på Fåglarö. Visst prasslade det lite extra i buskarna kring gårn den vintern. men det var aldrig någon bolsjevik som vågade sej fram för att erövra juvelerna åter.
•   Han minns greven på Ornö, gamle greven som hette Albert Stenbock och omkom i samma plan som prins Gustaf Adolf 1947. Greven skulle alltid ha John med sej på fiske och jakt och på en sjöfågeljakt hade Löfström, han som ägde fältspatsgruvan i Skinnardal, fått följa med, Löfström var en märklig karl, säjer John. Han var död i en halv timme och sen vaknade han igen! Han bara trillade ihop på durken i båten. Det fanns inte tillstymmelse till andhämtning och hornhinnorna i ögona reagerade inte för beröring. Greven och jag gjorde konstgjord andning på men han var död som en sten. Men efter en halvtimme spratt han till och var plötsligt levande igen. Jag har aldrig sett nåt liknande. Visserligen spydde han som en katt hela vägen hem, men levde gjorde han!
•   Nattliga kvarnresor i snötjocka, strapatsrika turnéer med slaktar-Kalle från Dalarö som skulle runt skärgårn och köpa nötdjur, märkliga trolldomsnätter när grodorna hoppade ur båten och motorn stannade, hejiga stunder när tull-Olle hjälpte gubben Lönnberg att bära iland fisklådorna utan att märka att det låg 30 000 liter sprit i dunkar under strömmingen (nåja, tullen sög Lönnberg ini Mälaren dan därpå) fantastiska nätter när Vintergatans stjärnor gnistrade över Mysingen och skötarna kom upp ur djupet så matade med strömming att fullvuxna karlar knappt orkade få dem i båt. .. Ja, någon borde skriva en bok om Johns åttioåriga liv på Fåglarö, denna grönskande och lummiga arkipelag på gränsen mellan fastland och ytterskärgård.
•   Det har varit ett strävsamt liv. Hilda, hustrun, gick bort för tio år sen och då kunde man inte ha korna kvar, för korna var Hildas avdelning. Det kom baddjävlar i stället, en bataljon av brokiga sommargäster som byggde sina monteringsfärdiga bungalows på de ängar där kossorna fordom hade sitt bete, på de uddar där John och drängen dragit sin not.
•   Motsättningar uppstår lätt mellan skärgårdsbor och fritidsbor, det är två slags folk som möts. Det ena folket har bott här i generationer och människorna är så fast rotade, att dom pratar om 30-åriga kriget och ryssarnas härjningar ungefär som om det hände i förra veckan. Det andra folket har trängt sej på och trycket blir starkare för varje år. Här och där i skärgårn resulterar denna kollision i konfrontationer i stil med indianer och vita.
    Men inte på Fåglarö.
•   John har levat sitt liv med författare, slaktare, grevar, drängar och baroner och känner sina baddjävlar på gången. Det är klart att han ibland skulle vilja lägga sej på ryggen och sparka en och annan i en båge över vedbacken. Men den som sticker opp, talar han i stället lugnt tillrätta, och sen brukar det bli en sup.
    För som gammal skärkarl hyllar han den gamla sanningen, att kaffe utan konjak, det är en jävla blandning.
    — Nu är det sol, säjer fotografen, kan vi gå ut och fotografera nu?
    — Jaså, säjer John, är hon redan elva?
    — Ja, det är hon. Närmare bestämt 10.59.