Jyck-Sverige!


   SE-special: Gits Olsson  
nr 13 1966        
■■■ Jyck-Sverige skakas av en svår kris. Kennelklubben har fått in kattor bland hermelinerna! Organisationens egen tidning har publicerat en artikel som tar de s.k. gatukorsningarna i försvar! En bondhund av blandras kan vara lika fin som en hund av "ädel" härstamning, säger tidningen. Representanter för hundaveln talar rasande om sabotage och attentat. Man kräver "Hundsports" redaktörens avsked. Vår orädde hundexpert avslöjar också sensationella rön: De tio dummaste hundarna han har träffat har varit rashundar! 
  Det är upprorsstämning i Kennelklubben bara därför att klubbens tidskrift vågat påstå att även hundar av blandras kan vara fina. Blamage! ... Sabotage!... Attentat! skriker representanter för svensk hundavel.
    Jag förstår inte varför.
    Det vet väl varenda människa att världen är full av korkade hundar och att de renrasiga är värst. Att bondhundar är mycket klipskare än dessa degenererade rashundar, som får nervsammanbrott så fort man nekar dom en sockerbit, det är ju så allom bekant menar jag.
  De dummaste hundar jag mött i mitt liv har haft imponerande stamtavlor och ideligen tagit pris på utställningar. Här får Kennelklubben min personliga tio i topp-lista över jätteknasiga jyckar som korsat min väg under de senaste trettio åren!
1.) Dudde, 
    Pudel tillhörig en kollega. Han var ett exemplar som väckte entusiasm bland alla hundbedömare, vilket inte hindrade att det stod stilla i roten på honom. Hans livs tragik bestod i att han aldrig kunde lära sej hur pudelflickor såg ut. Han våldtog i stället allt som rörde sej och blev impopulär i vida kretsar, i synnerhet bland intet ont anande damer som promenerade i päls. Duddes paradnummer var när han andra söndagen i advent våldtog halmbocken på Skansen så att stickor och strån rök. Vi trodde alla att hans sista stund var kommen sommaren 1958 när han uppvaktade en get i Vagnhärad. Geten gav honom en klackspark så han flög femton meter. Dudde klarade sej, men hans intresse för erotiken har sedan dess varit rätt svalt.
2.) Björn,
    Schäfer tillhörig skulptören Arvid Knöppel. Vi bodde grannar några somrar ute på Dalarö. Knöppel hade köpt schäfern för att ha en vakthund. Jag provade hans egenskaper som sådan en gång genom att smyga mej på honom och ropa BU. Schäfern tjöt som en fabriksvissla, slank blixtsnabbt in under en säng, och där låg han och skakade hela dan som en gammal Ford på tomgång.
    Björn var dessutom skotträdd. Vi hade bundit honom vid trädgårdsmästare Ablins butik. Ahlin hade grönsaksaffär inne i Dalarö, utanför stod en sån där fyra meter lång korg på ben. Det var tomater, meloner och potatis i korgfacken. Och vid ett av benen band vi Björn. Inte visste vi att dom sprängde en brunn i närheten. När det small la schäfern iväg som en projektil, stjälpte korgståndet, kom loss och försvann. Trädgårdsmästarn och vi fick plocka tomater och meloner i tjugo minuter. Sen skulle vi ha rätt på hunden, men vi hitta’n aldrig. På kvällen ringde dom från Ringvägen inne i stan. Hunden hade gömt sej i 14.30-bussen mot stan och nu satt han på Ringvägen och gnällde.
    Men en riktigt fin stamtavla hade han.
3.) Dolly,
     Airedaleterrier som hade snörspader. Det var en spader som yttrade sej i att hon skulle hala och dra i alla snören hon såg. Dolly saboterade allt vinterfiske på landet. Så fort man hade borrat hål och riggat upp angeldonen och betat mört på kroken, så kom Dolly och drog upp reven igen. Vi var livrädda för att hon skulle hugga tänderna i mörten och fastna på kroken. Vi sa åt grannen som ägde Dolly, men det hjälpte inte. Vi fick ta till andra metoder, vi hängde ett gammalt tomteansikte på kroken och sänkte ner det i djupet. Dolly kom, bet tag i snöret och halade och drog. Jag glömmer det aldrig, plötsligt skallade ett hjärtskärande tjut mellan klipporna och Dolly lämnade vaken i panik efter att först ha sladdat i en halv minut i rivstarten.     Det blev uppenbarligen en chock för henne att finna att det var folk där nere. Nå, sen fick vi fiska i fred.
4.) Sessan,
    
Tax som Söderlund i viken hade köpt mest därför att det är inne att ha tax. I juni, dan efter det Söderlunds flyttat ut till landet, kom Sessan dragande med en gammal filttoffel av kängmodell. Söderlund hängde upp den nere vid vägen på en stör, men ingen ville kännas vid toffeln. Den hängde där hela sommaren. Söderlunds försök att beordra Sessan att bära tillbaka toffeln vann inget gehör. Men i augusti två dagar innan Söderlunds skulle flytta in till stan, kom Sessan dragande med maken till den anskrämliga toffeln.
    Var hon stulit den är fortfarande, sex år efteråt, ett mysterium.
5.) Baltzar, 
    
Rottweiler i Jakobsberg. Har en obehaglig vana att sitta med nosen intill bordskanten och drägla och gnälla när man bjuder hans husse och matte på middag. Ibland kan det bli en bit oxfilé över och vi låter Baltzar smaka. Men det gör han inte. Han öppnar gapet på vid gavel. Slurp, säjer det, så för svinner filén och Baltzar ser lika snopen och hungrig ut som nyss. Penny, Loppan, Gulledej, Konjak och Puck, bussiga bondhundar jag känner, dom njuter av maten, tuggar och smackar och bryr sej inte om att svälja förrän det är alldeles nödvändigt. Men i renrasiga Baltzar säjer det bara slurp. Vi kunde lika gärna kasta i honom en gammal stövel, han skulle ingenting märka.
6. Leon, 
    
Boxer som jag kände på 40-talet, var livsfarlig. Han hade dille på bussar. Var man ute och promenerade och någon buss stannade, så hoppade Leon in. I sådana ögonblick var det väsentligt att se till att man kom med själv. Det hände dock att bussdörren slog igen och man stod där med kopplet i nypan. I den situationen förelåg två alternativ, dels att släppa kopplet och låta hundrackan klara sej bäst det gick, dels att knata efter bussen till nästa hållplats. På Valhallavägen blev man ganska blå, för där var det inte så trafikerat utan bussarna kom upp i god fart. På Vasagatan gick det lite lugnare, men där brukade man å andra sidan springa omkull en sådan massa människor att man väckte illvilja i halva stan. Leons husse sålde Leon alldeles efter kriget när dom började med långfärdsbussarna.
7. Floppy, 
    
Pekingeser tillhörig en operettprimadonna som jag intervjuade på 50-talet. Floppy lär leva och hata mej alltjämt. Jag försökte nämligen mata henne med en sockerbit, men det lilla lurviga knytet ville visst inte ha något socker. Då tryckte jag in sockerbiten i gapet på henne och hon blev alldeles rasande. I det ögonblicket kom primadonnan in i rummet och förklarade att jag var offer för ett missförstånd. Huvudet på hunden satt i andra ändan. Floppy misstänker mej alltjämt för att tillhöra de erotiska minoriteterna.
8. Kurre, 
    
Foxterrier tillhörig en granne på landet, dyker alltid opp när man ska grönmåla sin båt, eller rättare sagt när man har gjort det. Inte vågar man säja schas heller. Det gjorde man i april 62, när terriern stod ovanpå den nymålade båten och glodde dumt och fundersamt på sina kladdiga tassar. Schas, sa man och terriern tog ett förskräckt skutt rakt ner i den hink som ännu var halvfull med grön färg. Foxterrier gör sej inte i grönt, det är både hans husse. och jag överens om.
9. Nicke, 
    Samojed som en mej närstående disponent inköpt för att den ska dra pulka på fjällsemestern. Morrar och visar tänderna när han ska spännas för. Det slutar alltid med att husse drar pulkan medan hunden sitter i och viftar på svansen. Vilket bevisar att det finns korkade hussar också...
10. Sickan, 
    
Tigrerad Boxer som är så rasfin att hon inte lyckats bli rumsren på två år. Förrättar sitt behov på tidningar hos matte i köket, men får förstoppning om man sätter henne på något så simpelt som Expressen. Det ska vara Svenska Dagbladet, helst då kultursidan.
  Detta är dom tio dummaste jyckar jag känner till. De övriga är bara lite småknasiga så där i största allmänhet. Rune Mobergs Welsh Corgi, t. ex. som gallskriker så fort man tittar på den, Stig Järrels två stora Grand Danois som alltid ska vifta på svansen fast dom vet att deras svansar kan slå undan benen på en oxe och Thore Skogmans Silverpudel som smiter in under kaffebordet och käkar opp brallorna för en.
    Dom är lite mera oförargliga, men ändå bekräftar dom vad jag alltid har tyckt: Hundar är inte riktigt kloka.