En torsdag i Katrineholm: Ärter och fläsk?
  
   
nr 12 1971        
     Vi for ut i landet för att uppleva en vanlig vardagskväll i en småstad. Det blev en torsdag i Katrineholm. 
    Det var ärter och fläsk och Rachmaninov.
    En vårkväll som denna kunde man ha stått på bron över Strömmingssundet i Hudiksvall och känt dofterna av tång som vårvindar friska för in över stan från Bottenhavet. En vårkväll som denna kunde man ha stått i lyktornas sken på Storbron i Örebro och lyssnat till Svartåns brusande över dammbordet och de ännu vakna ändernas snatter. En vårkväll som denna kunde man ha stått på Vårdkasberget ovanför Härnösand och betraktat den gnistande stjärnhimlen över Ångermanlandskusten och den lilla stadens gnistrande skyltfönster där nedanför ens fötter. En vårkväll som denna kunde man ha traskat utmed gatorna i Vänersborg i hopp om att från något öppet fönster få höra en Frida sjunga i vårstädningen.
    Men man är i Katrineholm.
    Det bor 25 000, människor i Katrineholm och många frågar varför. Det har ju aldrig varit något riktigt sug i Katrineholm, inga friska havsvindar, inga litterära Fridor, inga stjärnhimlar, bara sot och rök och lokomotiv. En järnvägsknut som blev stad, ett Nässjö mitt i Sörmland.
•   Vad gör folk i en sån stad en sån här kväll? Nu för tiden, när röken från de gamla ångloken inte längre skymmer himlavalvet, finns det kanske stjärnor även i Katrineholm? Jeremias i Tröstlösa, som verkade i Hjälmarbygden inte långt härifrån, ansåg ju att "man borde inte sova när natten faller på man borde se på stjärnorna, som borde vara två . . ."
•   Visst tittar människorna i Katrineholm på stjärnorna i kväll. Det är nästan spikat på Grand och stjärnorna heter Edward G Robinson och Claudio Brook i "Blondinen från Peking". På Folkets hus är det bingo under rubriken "Å, vilken rövare!" Man kan vinna TV-apparater, transistorapparater och charkbrickor. På Stadshotellet har dansen ännu inte börjat, några ensamma popmusiker i blommiga skjortor håller på att koppla ledningarna till Harsprånget. I ett annat hörn sitter tio tysta män i blått och spelar kort. De hör till finska landslaget i bandy och har just fått på nöten av Sovjet.
•   För den som inte står ut med bingo och redan har sett Edward G Robinson och inte heller brinner av lust att spela bondtolva med finska landslaget, har Katrineholms-Kuriren bara ett tips för kvällen: 
    Drop in konsert på Musikskolans hörsal. "Går ni och längtar efter att få höra fin musik i originaltappning?" frågar tidningen i en entusiastisk förhandsnotis som utlovar både Karl Maria von Weber på klarinett och Rachmaninov på piano. 
   Eftersom Rachmaninov dog innan man hann höra honom i originaltappning, är detta ett överraskande anbud.
•   Hörsalen ligger en trappa upp i ett ombyggt mejeri. Kring pianot samlas aftonens musikanter, de är allesammans lärare vid stans musikskola och spelar gratis för folk en gång i månaden. Skolchefen, musikdirektör Åsa-Britta Lindeskog, säjer att visst får vi ta kort. Fast hon ser lite häpen ut. Katrineholms-Kurirens utsända reporter, en nyponpigg krutgumma som stenograferar som besatt i ett block, uttrycker kanske vad alla i lokalen tänker när hon utbrister:
    — Va i allsindar, när började SE intressera sej för kulturen?
    Publiken är blandad, unga människor i jeans, långkofta och peruker som drar en halvliter schampo i veckan, gamla herrar med käpp och gamla damer som laddat upp med färska batterier i hörapparaterna.
    Här umgås man med den finare musiken i kavaj, får man klart för sej. Ett ungt äkta par som ska spela Ceasar Braecken på piano och sopranblockflöjt säjer utan krusiduller:
    — Han är ju en tämligen okänd storhet den här, det enda vi har kunnat hitta i uppslagsböckerna är att han dog 1935.
    Sen tutar dom åstad med Sonatin i tre satser.
    En äldre herre säjer: Nu för tiden finns det ju så fina möjligheter att höra musik hemma, hifi å de. Men ingenting går upp mot levande musik!
    En äldre dam säjer: Jag kom ju mest hit för att titta hur det ser ut. Jag jobbade på mejeriet här.
    En som spelar klarinett till pianoackompanjemang säjer att han har hittat ett par till av variationerna i Karl Maria von Webers Tema med variationer, bl. a en för piano.
    — På den stod det "con gratia" eller nåt sånt där fint. Nu sätter Roland och jag i gång och så får vi hoppas att vi kommer till slutet något sånär samtidigt.
    Det lyckades över förväntan, möjligen var klarinetten ett litet pip före i slutspurten, men publiken klappade i händerna hårt och länge. Sen steg det fram en dam i rosa chiffonblus, artigt utsvängda brallor och högklackade hällösa skor och sjöng Carl Jonas Love Almqvist hållande i notbladet med raka armar. Det gick hem även det.
    Därpå var det dags för en gitarrist och en flöjtist att spela förre gruvarbetaren och fårfarmaren Ulf Åslunds Svit i svensk folkton.
    Medan jämtländska polskor och brudvisor från Ragunda klingade mot taket började det gå upp för en att nog var det en ganska skön stund denna musiktimme i det gamla mejeriet i Katrineholm. Av de 25 000 människor i stan satt väl de flesta hemma och glodde på familjen Ashton i burken. En del satt på biograferna, en del var på rövarebingo och en del kanske bara satt och rapade ärtsoppa denna torsdagskväll. Men det var nog de 51 själarna som kommit hit till en informell träff kring opretentiös kammarmusik, som fick ut mest av kvällen.
    — Nu blir det en skänklåt från Flöda socken, sa flöjtisten.
    Tut dudeli tut tuteli du, lät det.
    — Ja, dom är korta dom där, sa flöjtisten och log. Nu blir det en gammal jämtpolska.
    Den var lite längre, men när postludiet till Sviten förtonat, pekade flöjtisten med tummen på gitarristen och sa:
    — Såg ni att han verka lite snopen på tampen? Jag hoppade över en hel sida! Är det nån som kan komma fram och hjälpa till å vända noterna?
    Kvällen avslutades med pianosolo. En herre med helskägg förklarade att han nog hade förhastat sej när han lovat att ställa upp på Rachmaninovs Ciss mollpreludium, men han skulle i alla fall göra ett försök att erinra sej stycket. Därpå tog han sats och anföll pianot i samma poänggivande sluggerstil som knäckte Muhammad Ali. Rachmaninov lär ha skrivit preludiet i Ciss moll före andra världskriget, på den tiden dom byggde starka pianon.
    Sen blev det Chopins polonäs i A dur, där pianot fick sej en ny omgång. Efter några vackra serier av höger- vänster-krokar avtackades den skäggiga pianisten med alla domarrösterna. Och så var det inte mera på programmet.
    En gammal man hördes mumla vid utgåendet, att ingenting går upp mot levande musik. En gammal dam sa att just här där foajén ligger, där låg musteriet och där arbetade en förskräckligt sympatisk förman, populär över hela mejeriet. 
    Vårkvällen utanför bjöd på stjärnor, men vi såg ingen som tittade. På Stadshotellet hade de blommiga popmusikanterna fått kontakt med Harsprånget och propert Brylcrémade handelsresande i mörkblå kostymer raggade bland den kvinnliga danspubliken, rätt begagnade damer enligt vad en herre i rutig glenchecksvid anförtrodde oss på pissoaren, där han lät sitt vatten med cigarretten i mungipan så att han måste kisa som en amerikansk filmbov för att inte få röken i ögona.
    Vid halvtolvtiden blev klappjakten på blondinerna allt hätskare. Katrineholm, Hudiksvall, Vänersborg, platsen spelar ingen roll, på vartenda stadshotell upprepas varenda danskväll denna tragedi med skälmska blondiner i 45-årsåldern som är ute för att ta en sista chans att fånga en karl för livet. Att dom aldrig kan lära sej, att sådana karlar hittar dom inte på krogen. Den svenska danskrogen kryllar inte av män som drömmer om att höra bröllopsklockor ringa.
    Medan trafikintensiteten på dansgolvet tilltar sjunger de blommiga pojkarna: "Hopp å kjoligt va roligt det var nu vill jag ha en karl som kan pussas och kramas och stå i".
    Dan därpå står det i Katrineholms-Kuriren att någon i nattens mörka timmar förövat inbrott i preventivmedelsautomaten i Stadsparken. Bytet bestod av romantiska zeppelinare till ett värde av 220 kronor.
    Kan det ha varit han i glencheckkostymen?