Kommersiell TV blev verklighet. . .

 
                                                    
    
SE-reportage: Gits Olsson                                                                                                    
  nr 50  1965       
 
■■■ Efter en ovanligt artistfattig höst blev det lördagen den 11 december premiär för kommersiell TV i Sverige. Det regnade idel toppstjärnor över rutan under 90 minuter och det kostade inte Sveriges Radio tio kronor i artistgager, för det var Dan-Axel Broström som betalade. Svenska folket tinade förstås upp i stugorna, för det var ju klart att det smakade fågel med så många och så glada artister i apparaten som omväxling till Ulrich Herz och Lars Orup.
    Vi har saknat artisterna i höst och plötsligt så kom dom nästan hela bunten, sjungande, spelande och vitsande för fulla talanger. Vad berodde det på att vi plötsligt fick apparaterna så full av underhållning att vi blev alldeles hjärtängsliga för säkringar och bildrör? Jo, någon hade prasslat med pengar och då kom artisterna som ett skott. Konstigare var det inte. Broströmkoncernen i Göteborg fyllde ju 100 år och gav chansen att sända ut jubileumsprogrammet.
  2.000 människor som lyfter lön hos Broströms samlades kring chefen och TV-kamerorna för att äta lax och oxfilé och skölja tänderna med Henckell-Trocken. Herrarna kom i kubb. Det är ett omtyckt mode i Göteborg, där t. o. m. redaktörerna på socialisttidningarna går i knallhatt. Aftonbladet kom i en brun. Inget ont i det. Kubben är klädsam och stärkande för självkänslan även om det i Göteborg är likadant som i London, att alla herrar inte har öron att bära upp den. Så fort dom nyser halkar den ner på ögonbrynen.
    Damerna anlände i knäkort och urringat och päls ovanpå det, och Lasse Dahlqvist kom tydligen med en riktig förmodan när han sjungande påstod att, »Ada har legat med papiljotter i att natt. . . » Allas ögon tindrade av förväntan, för se det är det som är skillnaden på kommersiell och statlig TV, att när den statliga TV:n sänder program med publik så får man sitta på Djurgårdscircus och huttra, men hos dom kommersiella får man skaka hand med Dan-Axel på Rondo och hutta.
■  Alla sa för en månad sen, att det blir nog inget artistprogram, arrangörerna har varit för sent ute och alla stora artister är upptagna åratal i förväg. Men då kände dom inte den kommersiella televisionen. Den bara prasslade med pengarna så var alla stora artister lediga. Nej inte riktigt alla, Bob Hope fick förhinder. Förhandlingarna var dock långt komna. Hope hade begärt 45.000 dollar samt en hel förstaklassavdelning på SAS-planet från Los Angeles till Sverige. Hope skulle nämligen ha med sej sin stab av rolighetsförfattare, åtta killar som under resan till Sverige skulle hitta på roliga saker om Sverige som Hope skulle sälja i TV. I sista minuten erinrade sej herr Hope att han hade lovat att vitsa på en välgörenhetstillställning i New York, så Dan-Axel Broström fick ta Stig Järrel i stället.
■  Det var ganska bråkigt på den kommersiella televisionen timmarna före sändningen.
    Först verkade det som om Stig Järrel inte skulle kunna vitsa han heller. Han hade fått ett njurstensanfall på dagen och kunde inte ens släpa sej till repetitionen. Men när TV-kamerorna väl knäpptes på för kvällssändningen, så linkade han i alla fall in och genomförde sin enslingsdialog med Gösta Bernhard.
■  Det unga paret från Israel, Ester och Abraham Ofarim, höll på att missa showen dom också. Snökaos stoppade tåg och flyg och ungherrskapet befann sej ännu sent på lördagseftermiddagen i Stockholm. Man trodde att det hela skulle gå i kaputten för deras del. Ha! man kände inte den kommersiella televisionen! Svenska Philips flög ungdomarna till Göteborg i Philipsdirektionens privatplan.
    När det unga paret petat sej i örona så pass efter flygturen att det började kunna höra vad folk sa, blev det argt och sa att de inte uppträdde om de inte fick tre mikrofoner. De från den statliga televisionen lånade ljudteknikerna, påpekade för paret att det bestod av två personer och att det följaktligen kunde nöja sej med två mikrofoner. Herr Abraham Ofarim drog då fram en gitarr och sa att även denna behövde en mikrofon. Härdade managers i nöjesbranschen, stirrade dumt på varann. Två tokjävlar som tror att dom kan dra sej fram i dessa tider utan elgitarr, på åtminstone 12.000 volt.
■  Sedan en tredje mikrofon fixats, trodde man att allt var klart. Men då herr Abraham Ofarim att han egentligen inte vill sjunga alls,  därför att han fått sämre plats i programmet än Nina Simone från USA. Abraham sa sej vara mera känd än fröken Simone, i varje fall efter den senaste månadens succéturné i Västtyskland. Låt Simone lira först, menade han, så kommer vi som effektfull slutvinjett.
    Herr Abraham Ofarim fick veta att slutvinjett i programmet var en medelålders herre vid namn Dahlqvist vilken ämnade sjunga sjömanslåtar som var pop 1936, en tid då herr Ofarim bara var något blankt i blicken på sin blivande moder. Paret Ofarim hade en inbördes överläggning. Han hade långt stripigt hår och slipsen knuten som om det gällt att lägga fast en båt. Man tänkte: Ska dom se ut så där, så tror tittarna att detta är ett par som man hittat i nån knarkarkvart i Nordstan. Men då kände man inte den kommersiella televisionen! Till föreställningen kom herrskapet uppsnitsat och nyschampat i håret. Abraham hade slipsen knuten som en lussekatt.
■  Sedan en armé av servitörer slitit tallrikarna från publiken mitt i glassen, kom Egon Kjerrman fram och sa "hehe" och stämningen steg till tusen. Programmet kunde börja. Sveriges Radios tekniker arbetade nervöst bakom kameror och kontroller. Så här lättvindigt hade man aldrig gjort en direktsändningen förut, så här lite repetitioner hade man aldrig varit med om. . . och så lite sammanträden sen inte den minsta lilla samling runt ett konferensbord, inte den minsta lilla Ramlösa att snacka ikring! Detta skulle gå åt fanders!
    Men då kände man inte den kommersiella televisionen.