Provtitt på porrfilm...
                      
nr 5 1973        
    Porrfilmen “Långt ner i halsen” är årets sensation i New York. Med hjälp av ett kapital på 25 000 dollar, några manliga och kvinnliga skådespelare som jobbade för 75—110 dollar om dagen, samt en pigg och begåvad “sexartist” med ettårskontrakt, spelade porrfilmsveteranen Gerard Damiano in en 35-millimeters färgfilm på sex dagar i början av fjolåret i Miami.
    Sedan dess har följande hänt, enligt New York Times:
•   Filmen “Långt ner i halsen” med stjärnan Linda Lovelace har spelat in över 3,2 miljoner dollar på över 70 biografer över hela landet, därav omkring 700.000 dollar bara i New York. Därmed är filmen den största porrsuccén någonsin.
•   Den har behandlats på rättegångar både i New York och på andra håll för att få fastställt om filmen är samhällsfarlig. Filmen har blivit ett slagträ i borgmästare Lindsays försök att rensa området kring Times Square från kommersiell porr.
    Folk betalar gladeligt det ordentligt tilltagna biljettpriset på 5 dollar.
•   Filmen har dragit mer än 5 000 åskådare i veckan till biografen på 49:e gatan i New York, däribland kändisar, diplomater, kritiker, affärsmän, ensamma kvinnor och unga par.
    Den har blivit samtalsämnet för dagen på cocktailpartyn och vid middagskonversationen i salongerna på Manhattan och villorna på Long Island. 
•   “Deep Throat”, eller “Throat” som mer korrekta tidningar skriver i sina annonser, är enligt samstämmiga uppgifter en bättre produkt än föregångarna i porrbranschen. Utöver rena porren får åskådaren en del humor och en story, anser kritikerna. Bland publiken nyligen fanns kändisar som Johnny Carson, Mike Nichols, Sandy Dennis, Ben Gazzara och Jack Nicholson.
•   Författaren Truman Capote, som såg filmen en kväll tillsammans med några goda vänner, säger till New York Times att han gick dit för att “Mike Nichols sa att jag måste se den”.
    Blev han illa berörd? “Inte det minsta”, säger han. “Jag tyckte flickan var charmig.”
•   Historien bakom filmen är denna: Gerard Damiano, en rolig och tjock filmmakare med gråsprängt hakskägg, gjorde upp rollistan i Miami tidigt i fjol. Damiano började spela in filmen med ett kapital på 25 000 dollar som två kompan- joner skjutit till. Till rollistan knöts en porrfilmskämpe vid namn Harry Reems, särskilt efterfrågad för sin förmåga att agera med kraftfullhet, outtröttlighet och på kommando. Så tillkom Damianos speciella fynd, en 21-årig inneflicka från Texas.
    Damiano gav henne namnet Linda Lovelace. Med sin managers medgivande skrev hon på ett årskontrakt med en veckolön mellan 100 och 200 dollar.
    Det tog sex dagar att spela in filmen och tre månader rör klippning och komplettering.
•   Arthur Knight, filmkritiker på Sunday Review och professor i filmkunskap, anser att “Deep Throat” har ett värde ur social frigörelsesynpunkt, för att “den hjälper folk att vidga sina sexuella vyer och särskilt betonar att kvinnans tillfredsställelse är lika viktig som mannens”. 
•   Den 62 minuter långa filmen innehåller enligt de senaste anklagelserna 15 sexualakter, inklusive 7 där munnen används.
    I New York vållar filmen Långt ner i halsen” alltså kvarterslånga köer på 49:de gatan där filmen gått sedan i juni. Det är inne att ha sett denna film och kulturkändisarna på Manhattan snackar inte om någonting annat just nu.
    I Stockholm, där filmen gått i några veckor, rusar man så lagom. Kort- och porrfilmsbiografen “Hollywood” på Klara Norra Kyrkogata visar den för halvtomma salonger.
•   SE var där och provtittade för 8 kronor biljetten. Före oss i kön vid kassan stod bara en gammal farbror och undrade om det skulle bli nåt förspel. Han såg belåten ut när han fick höra att det skulle bli Helan och Halvan.
•   Handlingen i sensationsfilmen visade sej vara den här:
    Två damer bedriver en lyxbordell i en enplansvilla i Miami. Efter en afton när de tillsammans pippat ihop några hundra dollar, bekänner den ena av damerna att hon inte har någon glädje av samlag utöver den ekonomiska behållningen:
    — 14 killar och inte en utlösning, klagar hon och det är besvikelse i hennes röst. Man anar att hon umgås med planer på en omskolningskurs.
    Väninnan råder henne att gå till en psykiater.
•   Vår kännedom om amerikanska psykiater är begränsad, men den här visar sej vara hemma på lite av varje, inte minst gynekologi. Den frigida damen drar av sej brallorna och psykiatern undersöker henne med tubkikare. 
    — Det finns ingen där! utropar han.
    — Det ska inte finnas nån där, påpekar flickan. Jag är kvinna.
    — Ja, men det finns ingen clitoris. Ni kan aldrig bli tillfredsställd!
    — Ändå blir jag det ibland, säjer flickan, när jag tar penis i munnen. Då känns det fint här, tillägger hon och pekar på en punkt strax söder om struphuvudet.
    Läkaren kikar henne i halsen med tuben och utbrister: 
    — Aha! Där är den! Eran clitoris sitter i halsen.
•   Flickan är helt enkelt vanskapt och har sin erogenaste detalj på ett ställe som inte ens Inge & Sten skulle ha kunnat ana sej till.
•   Resten av filmen är en enda serie av orala samlag. Den sköna Linda Lovelace tar mun full i var enda scen. Det blir lite tjatigt i längden med hennes febrila sökande efter allt längre nuppar i Miami med omgivning. I ett svindlande ögonblick tror man att flickan ska vara så till den milda grad vanskapt, att clitoris och stämband har bytt plats och att filmen ska utmynna i ett sångnummer utöver det vanliga, men därav blir intet.
•   Ljuset tänds i salongen och publiken, mest medelålders herrar på mittfältet, unga par i försvaret och en pluton gamlingar längst fram i kedjan, lämnar lokalen med blicken i golvet.
    Då visar det sej att filmen är i två akter. Det framgår av ett plakat ute i foajén. Det rasslar om käpparna när di gamle rusar tillbaka till sina platser för att se resten.
Den är i samma stil. Linda Lovelace stånkar sej igenom ytterligare ett antal nummer för att slutligen finna en kille med lem på 35 centimeter. Först då blir hon mätt på lycka och gifter sej. 
•   Truman Capote och de andra amerikanska kulturkändisarna må diskutera den här filmens roll i filmhistorien. Personligen tycker jag att “Pansarkryssaren Potemkin” var bättre.