Lekarvikarn
                
 
 nr 28 1973        
■■■
Lekarvikarn, den siste strömmingsfiskaren på Ornö i skärgårn, puttrar hem över Jungfrun medan morgonrodnaden färgar fjärden röd som strömmingsblod. Lekarvikarn styr sin båt med högra dojan, vilar det väderbitna huvudet i händerna och ler mot sommarnatten under sin strömmingsfjälliga vegamössa. Lekarvikarn är en av de sista gubbarna i skärgårn, hur länge ska han orka?
   Vid Lökholmen strax norr om Strindbergs Hemsö anar man i sommarnatten konturerna av en båt och en ängslig topplanterna blinkar bekräftande. På närmare håll ser vi att det är Lekarvikarn som är ute och drar skötarna.
    Man känner igen honom på silhuetten och leendet. Den strömmingsfjälliga vegamössan med den där uppkäftiga skärmen tar man inte fel på. Och det där som lyser i det väderbitna ansiktet under skärmen, det är hans vita tänder.
    Lekarvikarn, han är sommarnattens leende.
    Lekarvikarn, det är Masse Jakobsson, eller Mauritz som det står på debetsedlarna. Han är den siste strömmingsfiskaren på Ornö.
    Lekarvikarn, det är han som alltid ställer upp med dragspelet när det drar ihop till dans och kalas.
■   Lekarvikarn sköt sin första ejder när han var 8 år. Det var på Vindbådan mellan Huvudskär och Norsten. När han var 1O smet han från skolan och traskade den 8 kilometer långa vägen hem för att hjälpa farsan med fisket. Sen dess har han fiskat i alla sina dar och i augusti fyller han 60.
■   Det är bara Bengt Jakobsson och Ingvar Nilsson på Jutholmen och Lekarvikarn på Ornö som lever på skötfiske efter strömming numera. Drygar man ut’et med lite ålryssjor så går det att leva på. Men villkoret är att man har duktiga hustrur som säljer fisken i land. Bengt Jakobssons Maj-Lis, som är kommunfullmäktig i Haninge och sitter ting som nämndeman, hinner också med att sälja Bengts fisk. Hon lastar den på bilen och kör runt och säljer i Handen, Vendelsö och andra förorter i Södertörn.
    Ingvar Nilssons Rose-Marie står på torget i Dalarö och säljer sitt.
    Lekarvikarns Kerstin, som till vardags är konstnärinna och målar och skulpterar i egen ateljéstuga på tomten, säljer också per bil.
    Och det som fruarna inte orkar med att sälja, det tar Karl-Axel med lastbilen hand om på Dalarö brygga klockan 5 på morron och kör till “föreningen” dvs. Ostkustfisk i stan.
■   Morgonrodnaden stiger bortom Saltkråkan och Fjärdhällan och hela Jungfrufjärden färgas röd som strömmingsblod och Lekarvikarn ler ännu vitare:
    — Här var'e knappt mat till katten, konstaterar han. Vi får hoppas nästa sköte ger mera, hon ligger på utsidan Kymmendö. Ska'ru hänga med med din båt, så håll dej snålt efter aktern på mej, för här är det gott om sten i sjön!
■   Det är inget vidare på utsidan Kymmendö heller, fast Masse hade trott att här skulle vara tjänligt. Men soluppgången som vi möter på nordgående genom Kymmendösund är sa förtvivlat vacker att man vill stänga av motorn för att inte störa. Och på Ornö huvud där tredje sköten ligger, blir det äntligen 60—70 kilo så att nattens möda trots allt inte varit förgäves.
■   Jo, det vill alltså till en duktig hustru om man ska kunna leva på strömmingsfiske med nät. Under kriget när vi hade livsmedelsransonering och folk slogs om all fisk som kom i land, då var det över hundra medlemmar i föreningens Dalarösektion och 40 båtar som låg ute. Då tjänade strömmingsfiskarna pengar. Bengt Jakobsson på Jutholmen brukar säja, att “under kriget, då hade varenda fiskarkäring piano i sjöbon”.
■   Efter kriget var det ingen som iddes fiska längre. Dels fick man mycket sämre betalt för fisken, dels försvann strömmingen från skärgårn.
    — Det var rent märkligt, menar Masse. Man fick knappt matströmming en gång. Det höll på i flera år. Och många tappade väl sugen, bortskämda som dom var från kriget med stora fångster och stora inkomster.
    — Man kollade alla gamla märken. man provade alla knep, men ingenting hjälpte. Farsan hade sina tecken som han gick efter. Han gick varje vår och väntade på törnrosleken. När vildtörnen blommar, sa farsan, då leker strömmingen. Tja, vildtörnen blommade även efter kriget, men inte kom det nån lekströmming. Det var snudd på att algäddan också slog slint. “När alens första löv är små som råttöron, då leker gäddan”. sa farsgubben. Och det stämmer nog än idag.
■   Masses far var strömmingsfiskare i nästan hela sitt liv. Han började i fältspatsgruvan på Ornö men trivdes aldrig. Och ända sen han kom upp ur gruvan gick han på fiske. Och liksom sonen Masse var han dessemellan speleman på bröllop och kalas.
     — Först körde han med jularbomaskin, säjer Masse, men sen gick han över till fiol. Han var duktig på fiol efter vad jag kunde förstå, men en vacker dag klappade morsan fiolen i roten på honom. Både fiolen och farsan gick sönder. Han hade varit ute på spelning och kom hem full, och det tålde inte morsan.
■   I Lekarvik har naturen av en generös nyck skurit en skåra genom berget ner till vattnet och inbäddade i den saftiga grönskan i skåran ligger Masses och Kerstins stugor. I den äldsta, där man knappt kan stå rak, bodde Masses föräldrar och deras barn. I den nya, som Masse byggde i stockpanel på 30-talet, bor Masse själv med Kerstin.
■   Om barndomen i det låga fiskartorpet i Lekarvik berättar Masse:
    — Kerstin svänger omkring i södra förorterna och säljer vår fisk, och det fick morsan göra också. Fast hon hade ju inte bil. Farsan körde lådorna och henne till Saltsjöbaden och därifrån tog hon tåget in till Kornhamnstorg och sålde. Den resan gjorde hon mest varenda dag och pengar tjänade dom. När det hade varit storm i skärgårn och ingen annan än farsan och jag vågat sej ut, då kunde vi få en krona kilot för strömmingen. Men om det var stora mängder som landades på Kornhamnstorg, så blev det förstås lite si och så med priserna. Då fick man realisera lådorna till fiskmadamerna i Munkbrokanalen, och dom slängde åt en nån liten slant på en höft.
■   Att fiska i öppen båt i ur och skur om vintrarna när isen ännu inte lagt sej och bara ha tändkulemotorn att värma sej med... ja, det är klart att farsan och gubbarna i hans generation slet illa och drog på sej den evinnerliga reumatismen.
    — Men farsan hade en bra medicin mot värken. Han tog en halvliter, slog av några supar och ställde den nästan fulla flaskan i en myrstack så att bara översta biten av flaskhalsen stack opp. Där fick den stå i någon vecka och då gick farsan dit och vittja. Pavan var då full av skogsmyror som drunknat i Kronbrännvin. Farsan silade joxet genom filterpapper och fick fram en snusbrun soppa som han drack varje gång reumatismen satte åt honom. Han påstod att det hjälpte. Morsan trodde vad hon ville hon. Ända tills gubben fick bältros. Ingen av alla dom läkare, som han sökte för de fula utslagen på halsen, kunde bota honom. Dom skrev ut salvor till höger och vänster, men utslagen satt där dom satt. Då gjorde farsan något radikalt, han tvättade halsen med myrbränn vinet. Utslagen försvann som ett skott. Och från den gången var mamma nästan övertygad hon också om detta brännvins välsignade läkeförmåga.
■   En modern stockvilla i en grönskande dal med utsikt över skärgårdsvattnen, en stadig skötbåt i trä, milsvida vatten där strömmingen bara väntar, en hustru som avbryter sina konstnärliga sysslor för att sälja fisken i stan, Masse i Lekarvik, tiotusentals svenskar som gripits av kallade gröna vågen avundas dej!
    — Pytt, säjer Kerstin.
    Den gröna vågen är nog sjutton grön i juli och augusti. Men det finns isvintrar när inte bara sjön utan vattenledningar och människor fryser, när kommunikationerna lamslås och varje sjukbesök i Stockholm blir strapatsrikt som  en polarexpedition. Och den bistra sanningen är den, att Lekarvikarn och hans hustru allt oftare talat om att flytta iland.
■   Man har pratat mycket de senaste åren om vikten av att bibehålla en levande skärgård, att skapa förutsättningar för folk att bo kvar här ute i havsbandet. Men det enda resultatet som skärgårdsborna hittills sett av detta pratande, är att kommunikationer mellan exempelvis Lekarvik och Stockholm i dag är sämre än de varit på 50 år. Förr gick det daglig ångbåt till Stockholm. Sen konkurrerades ångbåtstrafiken ut av busstrafiken som på 20-talet bjöd på en buss en gång i timmen!
    I dag finns varken det ena eller andra.
■   För en äldre skärgårdsbo, som skadat sitt ben och ska in till Södersjukhuset för att få foten omsedd, ser resan ut så här:
1.  Buss till färjan på Ornö
2.  Färja till Dalarö
3.  Buss till Jordbro
4.  Pendeltåg till Sthlm C
5.  T-bana till Ringvägen
6.  Buss till Södersjukhuset.
    Man får inte vara värst sjuk för att klara en sån resa.
■   På vintern är det ännu hårdare bud. Då lägger sej isen så tjock att inte färjan mellan Ornö och fastlandet kan gå. Då ska alla sjukdomsfall på Ornö åka hydrokopter, dvs. luftpropellerdriven iskälke.
    Det är för gamla människor inte så livat som det kanske låter.
■   Masse, den siste strömmingsfiskaren på Ornö, stoppar på sej cigarretterna, skruvar fast vegamössan på huvudet och stövlar iväg neråt sjöbon. Det är dags att sätta ut skötarna igen.
    — Kommer du hem i natt eller sover du i båten? undrar Kerstin.
    — Jag kommer nog hem, säjer Masse.
    Nog?
    I detta “nog” ligger mycket av strömmingsfiskarens situation. I  sommarnatten hanterar man redskapen med ett leende. Inga händer styvnar av vattnet, ingen iskyla förvandlar näten till pansartäcken, ingen storm kastar båten så att skötarna fastnar i snurran, inga skyfall dränker båt och motor så att man blir drivande ensam på fjärdarna med vatten i tändsystem och förgasare. Ingen nedisning hotar pressa båten i djupet. Ingen isbark lägger sej på durkarna så att man halkar och slår sej för varje steg i sjöhävningen och man behöver inte frukta att gå överbord vid minsta oförsiktighet.
    I sommarnatten är det ett nöje att fiska. Men allt kan hända. Kommer Masse hem i natt. Jo, det gör han. Nog.