Lyckliga gatan finns inte mer
                                           
 

 
nr 46 1975        
■■■
Här kommer Gits Olsson traskande på sin mammas gata, Skeviksgatan, i porslinssamhället Gustavsberg där fabriksvisslan styrde människornas levnad under 30-talets magra år. Då var detta Sveriges jämlikaste gata. Alla tjänade lika lite, alla bodde lika uselt, men mitt i detta armod upplevde människorna en harmoni, ty armod kan fördragas om det delas lika av alla. Ingen vill ha miljön tillbaka i dag, men lyckan som den gången bodde bakom bomullsgardinerna, den saknar man lite grann. . .
  Skeviksgatan i fabrikssamhället Gustavsberg i depressionens år 1932, det var den lyckiga gatan och den finns inte mer.
    Gustavsberg var världsberömt för sitt porslin. Det var människorna i Skeviksgatans arbetarbaracker som gjorde det.
    Det var Blinka 19, som hette så för att han blinkade nitton gånger minuten.
    Det var Skånska Nisse, som var så stark att han kunde lyfta järnspisar på rak arm.
    Det var Tuppägget, som hette Jonsson och var så socialdemokratisk att han läste Dagens Nyheter med tång.
    Det var Tota Olsson i gipsgjuteriet, som hade mod nog att trotsa disponenten och bilda den första socialdemokratiska ungdomsklubben.
■  Här bodde Mary Box med de vackra runda ögonen. Här bodde Roffe som blev överkörd av en Pontiac. Här bodde Torsten som gjorde så snygga snöskulpturer att en t.o.m. fotograferades och kom in på en tvåspaltare i Socialisten.
  Alla människor i Skeviksgatan tjänade precis lika dåligt, bodde precis lika uselt, handlade på samma ställe, klippte sej hos Gustaf-Pelle, som tog 25 öre för snagg och 35 öre för bena. Man läste Social-Demokraten i smyg och undvek Nya Dagligt Allehanda, som brukspatron Odelberg delade ut gratis. Man läste Vårt Hem och Allt för Alla. Man höll på AIK och röstade på Per Albin.
■  Människorna tjänade 1 krona och 10 öre i timmen på fabriken, men de betalade inte mer än 8 kronor i månaden i hyra, för rum och kök i Skeviksgatans träkåkar. Det var järnspis i köket, kakelugn i rummet, rinnande kallt vatten i en gjutjärnsho på köksväggen. Isoleringen var dålig, man vaknade av kylan på vinternätterna och det sas att somliga hade is på pottan vissa morgnar. Att man använde potta, berodde på att man hade hundra meter till utedasslängan på andra sidan vägen. Fast det fanns dom som satt där på nätterna och läste Åhlén & Holms katalog i ficklampans sken. Veden fick man billigt. Arbetarna fick hugga den själva, tjänstemännen fick den huggen på fabrikens bekostnad.
 Människorna livnärde sej till stor del på mjöl- o grynkost, pannkaka och risgrynspudding var fasta inslag i menyn. I Konsum blev man uttittad och misstänkt för storhetsvansinne, om man köpte strösocker. Alla använde i stället farin, som visserligen var brunt men mycket billigare.
 Fabriksvisslan som blåste fyra gånger om dan, styrde människornas liv i denna gata, där avbrotten i veckorutinen bestod av bagarn, som kom tutande i sin skåpbil på tisdagarna och spred en ljuvlig doft av mandelkubb mellan kåkarna, och bryggarn, som kom rasslande med sin kedje-drivna grönlackerade tidaholmare på torsdagarna och sålde pilsner och svagdricka.
 Hur kan man då påstå, att Skeviksgatan var en lycklig gata, så torftigt som människorna levde?
    Jo, det lär ju vara så, att armod kan fördragas om det delas lika av alla. De knappa livsvillkoren rörde samman människorna till ett slags solidaritet, ur vilken det spirade en harmoni. Tomtebolyckan bakom Skeviksgatans bomullsgardiner var obestridlig. Eller som en av dom som blev kvar i Gustavsberg, Torsten Rolf, fullmäktigeordförande i dag, säjer:
    — Det var det jämlikaste samhälle som någonsin funnits. De bistra villkoren födde en sammanhållning som inte finns motstycke till någonstans i dag. Dog en, sörjde hela samhället.
■  Det är klart att man hatade Odelberg, fabrikschefen. Han delade bänk med Branting i riksdan. Men när Branting skulle tala i Gustavsberg fick han göra det i Grisslinge, för Odelberg gav honom inget tillstånd att tala till arbetarna i Gustavsberg. Inte nog med det, Odelberg skickade ut spioner till Grisslinge, vilka antecknade namnen på de gustavsbergare som var där. De fick böta 25 öre per man och månad för att de lyssnat till socialisten.
■  Social-Demokraten förbjöds i samhället. Och när det inte gick att förbjuda den saboterades distributionen. Han som gick runt och sålde tidningar hade bara Stockholms-Tidningen och Dagens Nyheter att erbjuda. Tuppägget, som hette så, därför att han hade spetsigt kranium, sa:
    — Då får jag väl ta DN då. Sen skrek han till frun: “Ta hit tängerna!” Och som den alldagligaste sak i världen kom gumman trippande med två hovtänger, med vilka Tuppägget bläddrade i DN.
■  Skeviksgatan i dag, 43 år senare. . .
    Det står inte Box, Österberg, Jonsson och Fall på brevlådorna i grindhålen. Det står Aho, Pynnönen, Kouhvalainen, Heikanen och Koskinen.
    Mary Box, Mary som man var så kär i, är borta, gift med en vägmästare i Norrland. Roffe som blev överkörd av en Pontiac är porslins-handlare i Örnsköldsvik. Skitåkare Ölander, som kom med sin hästfora och mockade på utedassen, är borta. Hans efterträdare Nelson likaså. Fast dennes minne har hugfästs av samhället. En av vägarna i ett nytt bostadsområde heter Nelsonstigen.
■  Skolan, där man väckte öronbedövande jubel genom att i sin oskuld påstå att ekorren hör till nötkreaturen (fan, det satt ju en ekorre utanpå varenda nötkola), är tillbyggd och utbyggd. Det stora klassrummet med den höga järnkaminen, kring vilken våra sura pjäxor låg i högar under vintereftermiddagarnas lektioner, är uppdelat till grupprum för vuxenundervisning. Och Bergsprängarn har fått ny mottagning. Bergsprängarn var tandläkarn. Pjosk, sa han, när man tiggde om bedövning. Gud va gla man va när strömmen pajade just som han skulle borra en i gapet.
    Men någon jävel har sågat ner flaggstången på skolgården. Kring den samlades vi den sjätte november och sjöng “Vår gud är oss en väldig borg” till Gustaf II Adolfs ära. “Våj gud äjossenvälli boj” sjöng man, för man kom direkt från Bergsprängarn och var svullen.
■  Hultmans affär är stängd. Där köpte man Alfakola med kort på fotbollsidoler, tre Malte Mårtensson mot en Sven Rydell. Och bortglömd är väl också ramsan “Solen skiner och det regnar, Gud bevare Hultmans drängar”. Gamla Konsum är degraderat till Domusfilial. Där köpte man Divachoklad med bilder på filmdivor, tre Nils Asther mot en Isa Quensel. Där Domus lagt sin nya bunker brukade zigenarna tälta. Vilken respekt man hade för hövdingen. Det sas att han drack sej full på fotogen. Och något kvickhuvud menade, att detta berodde på att han hade varit primus redan i skolan.
■  Kapellet i backen ligger där det låg. Där såg man skioptikondramat “Drinkarens lif’ och hade tie öre i tumvanten till kollekten.
    Men kiorren nere vid fabriken har dom flyttat 30 meter. Där köpte man “Veckans skiva”, en böjlig grammofonplatta med spår på bara ena sidan. Man fäste den på resegrammofonens skivtallrik med hjälp av gummipackningen till en vichyvattensbutelj och upplevde den tidens svensktopp. Man tyckte det svängde om Folke Andersson i “ökensången”.
■  Det är tyst i gula villan, där doktor Berndtsson bodde. Undrar om gubben lever? Man hatade honom. När man hade blött näsblod i två dar, kom han hem och brände en i näsan med lapis.
    Och apotekare Nyrén? Vart tog han vägen? Det var ett jäkla surr den sommaren han höjde priset på pulveriserad krita med 5 öre. Man var beroende av krita. Varje sommarlördag skulle gummiskorna kritas, annars var man inte fin.
 Kalsongberget är rentvättat. Det hette så, därför att någon sumpat en hink med vit målarfärg uppe på berget. Färgen rann ut och rännilarna såg precis ut som ett par ostrukna långkalsonger. Men tidens tand nöter väl bort även sånt.
 Kråkholmen, där vi fiskade abborre. . . så liten den verkar! När man själv var liten, var den stor. Minst tjugo gubbar satt där och metade. Tänk den där dåren som inbillade folk att det gick att använda ventilgummi i stället för daggmask. Minst hälften av gubbarna försökte, men man hade underskattat abborrarnas intelligens.
 Farstasundet ligger öde, ingen sjöfart alls. För 40 år sen trafikerades kajen nedanför fabriken av Gustavsberg II, III, IV och V och på söndagarna satte man in Sexan. Sjuan hade man redan sålt till Waxholmsbolaget, som döpt om henne till “Saxaren”. Och Ettan var bogserbåt som hämtade timmer till fabrikens sågverk. Pråm Gustaf var kapten.
 Man minns lördagarna på vintern, när Skeviksgatans familjer tog trean till stan. Gubbarna i figursydda svarta överrockar med sammetskrage, plommonstop och smålandsportmonnä. Fruarna i de där störthjälmarna. som var högsta hattmode i 30-talets gryning. Vid Gustav III:s staty delade familjerna på sej. Gubbarna stegade raka vägen till Systemet i Trångsund. Tanterna ångade iväg till Västerlånggatan för att kika på höstens nya kappor.
 Man minns lördagarna på sommarn. Varje familj höll sej med en sådan lyx, som en liten motorbåt med maskineri, kapabel för sex knop i medvind. När fabriken blåste med skorsten klockan 13 på lördagarna, vällde en ström av cykelburna män ut genom fabriksporten. Dom rundade viken som ett sexdagarsfält, ty vid båtarna satt familjerna och väntade. Allt var stuvat, fyramannatältet för 23:80 på Åhlén & Holm, filtarna, sillen, potatisen, dillen, nubben och de tomma Kexburkarna som skulle fyllas med bär och svamp för vinterbehovet. Ungarna hade plockat daggmask bakom dasslängorna och skurit färska kärnspön av ene i skogarna bortåt Skevik.
    Klockan 13.05 genljöd trakten av hundratals båtars smatter. Den stora armadan styrde ut genom Farstasundet mot Baggen och Ingarö-fjärden, mot holmar där vinterns godsaker skulle hämtas, bär att safta, abborre att salta. 
    På söndagskvällen kom armadan tillbaka. Man tävlade över Baggen. Skånska Nisse vann ofta, för han hade liten familj och föga last och gjorde 6,5 knop.
■  1937 var Odelbergs fögderi slut. Kooperativa förbundet övertog både fabriken och arbetarna. Har dom fått det bättre? Ja, naturligtvis. Löne- och bostadsstandarden i dag går inte att jämföra. Där förr vi åkte skrillor på blankfrusna kärr, grupperar sej nu radhusen i täta längor. Och knackar du på i ett sådant radhus och språkar med någon av dem som blev kvar i Gustavsberg, så säjer dom:
    — 30-talet. . . å hu då, den tiden vill vi inte ha tillbaka. Då hade vi det knapert. Men. . . så konstigt det kan vara. Man var lyckligare då!
    Och det säjer man i Skeviksgatan 1975: Lyckliga gatan finns inte mer, men vi har fått det fan så mycket bättre.
    Så folk är.