Mellanölet har förstört fotbollsnöjet . . .
 SE-special: Gits Olsson  
nr 43 1969         
■■■ Ni såg mej säkert i TV i onsdags kväll när Sverige slog Frankrike med 2—0. Det var jag som var sjunde pricken över T i Stockholms Sparbanks reklamskylt på norra kortsidan. Ni kunde inte undgå att upptäcka mej, för det var jag som inte hade polisonger.
    Vi stod skuldra vid skuldra längst ned på ståplats. I början gick det väl an, men mot slutet av andra halvlek stod vi till vadorna i tomglas som trillat ner från övre ståplats. Villa Franca förefaller vara en populär sort.
  Men man ska inte gå på ståplats när det är sådana här matcher om man är under 1.75 i strumplästen. Jag hade en liten karl bredvid mej. Han nådde mej inte längre än till armbågen. Han såg inte ett smack av matchen men verkade tillfreds ändå.
    — Se'ru nåt? sa jag.
    — Nej, sa mannen stillsamt, det gör jag aldrig. Jag såg en landskamp på Stadion 1938, jag får vara nöjd med det.
    Sen kom Frankrike upp i ett anfall och det blev ett fruktans värt väsen . . .Anfallet avvärjdes dock och en man med polisonger och tvärklippt lugg sa att Axelsson var bra och att även Hasse Selander kunde få godkänt betyg.
    En annan man med polisonger och tvärklippt lugg menade att Selander borde bytas ut eftersom han sparkade bollen över sidolinjen två gånger inom loppet av en kvart, men att Björn Nordqvist däremot verkade lovande. En tredje man med polisonger och tvärklippt lugg skrek att man skulle kasta in Roger.
  Sen höll vi på att klämmas till köttfärs hela ståplats, för det var fyra man som skulle ut och kissa och de lyckades under sitt målmedvetna framträngande skapa så svåra vågrörelser genom den kompakta åskådarmassan att människor kved.
    En man, som originellt nog uppträdde i polisonger och tvärklippt lugg och vidare uppgav sej vara gammal landskampshabitué, menade att mellanölet fördärvat ståplatsnöjet.
    — Förr drog dom i sej en halvpanna och satte sej ner och somnade när dom fått nog. Det var åkej, dom störde ingen. Nu har dom fickorna fulla med mellanöl, och redan efter tredje burken blir dom kissnödiga och så blir det ett jävla springande och knuffande hela matchen.
  Det var en allmän mening på ståplats att någon skulle kunna göra sej en förmögenhet på att designa en liten diskret hopfällbar ståplatspotta i plast.
    En radikal ung man med polisonger och tvärlugg la sej i diskussionen genom att lansera en betydligt enklare lösning. Han sa:
    — Dom kan väl för helvete junka i ölburkarna!
    Kringstående polisonger nickade instämmande och fann detta vara en god idé, radikal och bra.
  Just då brakade orkanen lös. Domaren hade blåst straff för att någon hade trängt omkull Kindvall. De franska spelarna knuffade domaren framför sej och skällde som besatta, men domaren bara viftade bort dem som om de vore tiggande knähundar som redan fått sitt ben för dagen. Inte för att jag begriper mej så värst mycket på fotboll, men man har ju sett domare som beordrat utvisning bara för att någon spelare kallat dem för bondkaniner.
    En man med polisonger och tvärlugg sa, att visst fan var det straff. 
    En annan polisong sa att Kindvall filmade så fint att han borde få en Guldbagge av Harry Schein.
    Den lille mannen som såg en landskamp på Stadion 1938 ryckte mej i armen och framställde en artig förfrågan om vem som skulle lägga straffen.
    — Kindvall, sa jag, han gör det själv.
    — Bra, då väntar jag på vrålet, sa den lille.
   52 000 människor höll på att rycka polisongerna av varandra. De dunkade varann i ryggen och skrek “Mexiko!” De rikligt initierade skrek “Mechico!” De mindre initierade tog ölburkarna från ansiktena och skrek “Mess-chiko-hick !”
    Den lille mannen från 1938 stod alldeles tyst där nere hos sej. Han bara log med hela ansiktet. Det syntes att han var lycklig.
    — Fintade han bort målvakten? sa han.
    — Ja, sa jag.
    — Kindvall är bra sa mannen och strök bort en glädjetår ur ögonvrån.
    Sen försvann han helt, för mellanölslegionerna skulle till toaletten igen. Vi som var långa klämdes uppåt i folkgröten ungefär som Nansens “Fram” höjde sej i skruvisen, medan dom som var små försvann i djupet. Det sista jag såg av den lille mannen var hans lilla hand som kramade ett programblad. Det såg ut som en sista hälsning från en ripjägare.
  I halvtid framhöll en polisong att Björn Nordqvist spelat upp sej medan en annan polisong menade att Leffe inte spelade på toppen av sitt kunnande. Klyschorna korsade luften. Det var som att höra 52000 Putte Kock på en gång. En polisong ansåg att man borde byta Leffe mot Roger. En annan sa att den där jävla Ravelli hade man ju inte sett skottröken av på hela tiden.
  I en lucka mellan två polisonger uppfattade vi plötsligt att andra halvlek hade börjat och att vi nu stod bakom franska buren. Det var bara en fransos på vår sida, de andra låg hela tiden uppe vid svenska buren och pressade.
    — Hej igen, sa den lille mannen, som tämligen oberörd återvände till ytan efter att ha hållit sej flytande på programmet. Hej, sa han, kan du se om fransoserna är uppe och pressar?
    Då bröt jublet löst igen. Den lille mannen var alldeles för försynt för att våga fråga vad vrålet gällde, men jag läste en tyst vädjan i hans ögon.
    — Nej, sa jag, det var inte mål. Dom släppte just in Roger.
    — Bra, sa den lille, Roger är bra.
    Sen försvann han igen och Kindvall klappade bollen i nät med en rökare jag sent skall glömma. Det small och dammade om dojan när han slog till. Alla polisongerna blev vansinniga. Del var bara att hala upp pipskaftet ur halsen, gardera huvudet med högern och torka av sej den värsta korvsenapen med vänstern.
  Stormen bedarrade dock förvånansvärt fort denna gång, ty en förväntansfull stillhet hade gripit massan. Den lille mannen från 1938 återvände till ytan som en envis kork och sa att Kindvall var bra. En polisong från Surahammar sa, att det här måste han ta sej en jävel på.
    Därpå följde en gripande demonstration av hurusom det svenska skamkomplexet visavis spriten har präglat svenskens plastik. Det skulle aldrig falla denne polisong från Surahammar in att helt frankt lyfta pavan till munnen och ta sej en klunk. Nej fy, så vulgärt kan man inte uppträda, utan Explorerbuteljen hissas upp endast till hälften ur innerfickan var på ägaren stoppar in huvudet i sin egen armhåla och tar klunken där. Han ser i detta hopkrupna ögonblick ut som en allsvensk back som just fått en spark i magen av Rimbo Lundblad.
  Ett vrål avbröt Surahammarpolisongen mitt i klunken. Han kom ut ur armhålan med fenomenal snabbhet och rufsigt hår och skrek:
    — Va va'ere?
    — Ingenting, Ronnie räddade. Bra, det tar jag mej en jävel på, sa Surahammar och försvann åter in i armhålan.
  Domarens pipa ljöd för full tid och vansinnesträngseln nådde en oanad intensitet. Hållande en liten man som såg en landskamp 1938 under armarna banade jag mej sakta väg mot utgången. Den lille skrek som alla dom andra “Mexiko! Mexiko!” Jag kände hur hans små lungor bubblade mellan mina fingrar. Fortfarande, när jag satte ner honom utanför Stadion, skrek han “Mexiko Mexiko!” Han var som sagt inte ensam om det, 52 000 skrek “Mexiko! Mexiko
så mellanölet sprutade ur mungiporna. Över hela Solna svävade lyckan och avgaserna från tiotusentals bilar.
  Det var en märklig dag. Det sista vi såg av detta stycke fotbollshistoria var en vinglig herre som travade Enköpingsvägen fram i höjd med Ursvik, viftande med en svensk flagga och skrikande “Mexiko!” i natten. Just när vi körde om honom, försvann han in i en buske, där han tömmande sej på mellanöl, fortsatte att skrika “Mexikol Mexiko!” Lallade han hem till tanten gallskrikande i detta tillstånd, törs jag garantera att han i alla händelser aldrig kommer till Mexiko.
    Sen for vi var och en till sitt för att sätta på TV:n och kolla vad som egentligen hände under den här matchen.