Någonstans i Sverige...
                 
  nr 14 1973
   1939-45, de åren glömmer svensken aldrig!
    
Vår nästa stora TV-serie ska handla om beredskapen. Den heter “Någonstans i Sverige”, har skrivits av Jolo och regisseras just nu i Tornedalen av Bengt Lagerkvist, han som gjorde “Hemsöborna”.
•   När medelålders svenska män träffas, vet man, att de förr eller senare börjar prata beredskaps minnen.
    Beredskapen ligger 30 år tillbaka i tiden. När man hör svenska män berätta om beredskapen, får man lätt för sej, att beredskapen är det enda roliga som hänt dem i deras liv. För dem kommer den här TV- serien att bli sex högtidsstunder á 45 minuter vardera, en serie som får svenska män att gråta nostalgiska tårar.
•   Beredskapen, det var de där åren mellan 1939 och 1945 när hundratusentals svenska män låg inkallade i tält vid gränserna. Per Albin Hansson bedyrade i radio, att “vår beredskap är god”, fast i verkligheten var det visst så, att den på somliga gränsavsnitt bestod av en landstormsgubbe med rostig mauser på var tvåhundrade meter. Ulla Billqvist sjöng på Sonora, att det gjorde detsamma hur pass omilitärisk och ineffektiv den svenske beredskapsmannen var. . . “för han é min soldat nåååågonstans i Sverige”.
•   På hemmafronten var vi A-svenskar och toppsvenskar. Vi gick Riksmarschen, samlade skrot och stickade knäskydd. Vi följde lydigt radiomajoren i hans armhävningar, vi bar portvakten upp och ner ur källaren på bår och lärde oss att andas i gasmask. Vi lärde oss att hålla tyst på offentliga lokaler därför att spionen lade pussel. Vi dansade slowfox bakom mörkläggningsgardinerna till Glenn Miller på resegrammofon. Vi sköt på gengasbussarna i uppförsbackarna, hörde Rosita Serrano i Folkets hus och tittade på beredskapsrevyer på Auditorium där alla i baletten hade håriga ben och kronans kortkalsonger. Vi såg majoren Dyhléns moralstärkande kortfilmer på biograferna, de gick som förspel till beredskapskomedier där Sigge Först var sergeant och jagade Poppe som var menig. Vi fick problemfilmer om abort. Arnold Sjöstrand satt bakom ett skrivbord i vit rock och stetoskop i var och varannan film och sa till primadonnan, att “ni är med barn”. Var dom inte med barn, så var dom med gonorré. Och var dom inte med någon dera, så var dom med Georg Rydeberg. Viveca Lindfors som lärarinnan fröken Öhrn skakade nationen när hon fillibajsade med prästen som spelades av Rydeberg. Det var en sprallig hemmafront som roade sej hysteriskt, nästan desperat. Vinkorkarna small på Bellmansro och Atlantic, det var det enda artilleri vi hörde på hemmafronten.
    Vi som var med och smällde kork har egentligen ingenting att minnas.
•   Men pojkarna i fält, som levde under mödor och tristess i bottenfrusna tält i Tornedalen, dom minns desto mer. Det är dom som berättar. Man hör dem på tåg, man hör dem på krog, man hör dem på privata tillställningar. . . “Och då sa jag till kapten”. . .“ då flög fan i löjtisen, men jag reste mej och sa, att hörru, sa jag”. . .“ . . . ” “och efter den betan var det inte lönt att den sjassen stack upp igen”. . . Ja, ni har hört dem.
•   Det är just den typen som kommer att sitta klistrad vid TV- apparaterna från jul, när serien “Någonstans i Sverige” kommer. Nostalgiska tårar kommer att fällas vid anblicken av dessa solkiga fårskinnspälsar man ännu minns naftalindoften av, dessa svarta militära björkskidor med sina stelfrusna rembindningar, dessa rykande tältkaminer, dessa pomada drypande fårskinnsluvor, dessa halvruttna ammunitionsgördlar och dessa mausergevär som alltid förlorade sina mynningsbleck och fick piporna fulla av snö och rost. För att inte tala om den prasslande tälthalmen, där 15 tappade tobakspoäng för evigt försvann, och kvällarna när tälten fylldes av Floridacigarretternas rök och de armolfläckade kortlapparna dunkade mot de civila pergamoidtrunkarna vilka fungerade som spelbord.
    Och så breven hemifrån, dem man läste vid karbidlampornas susande sken, brev med bekymmer om ransoner och familjebidrag som aldrig ville räcka, brev från den egna firman som vacklade i ekonomin och inte kunde klara växlarna.
•   Man kommer att möta den där tiden för 30 år sen. Man kommer att le och tåras åt minnena, både de bistra och de glada, både förfrusna fötter och muntra aftnar på Bodensia där man fick två vita, en brun och pölsa för 8:50 och fick dansa till “Jingel Jangel Jingel” med nån fanjunkardotter och kanske rentav följa henne hem till grindstolpen och få en puss, i den 30-gradiga norrbottenskvällen.
•   Jolo, Dagens Nyheters Jan Olof Olsson, har skrivit serien. Bengt Lagerkvist spelar just in den på Arvo Hovslagares gård i Vuono, strax utanför Haparanda, där snön ännu ligger meterdjup och termometern pekar på minus tio.
    — Det märkliga är att ingen speglat den här epoken förr, säjer Lagerkvist medan andedräkten. står som en vit kvast ur munnen på honom. Den enda dokumentation som finns är lustspel från tiden, de där “Hemtrevnad i kasern” och allt vad de hette som var ute för att dels stärka beredskapsmoralen hos folket, dels underhålla och få folk att glömma kristiden.
•   Men sen har det gått 30 år utan att någon egentligen gjort något rejält försök att skildra epoken. Visst, Grevenius skrev sin “Krigsmans erinran” och Ivar Lo kom med “Beredskapsmannen” för 14 år sen där han berättade om vilken apati som grep de inkallade, de åt sin ärtsoppa, gick sina vakter och sov, gav fullkomligt fan i världspolitik och front- förflyttningar och ägnade sej än mindre åt några ideologiska resonemang.
    Men filmen, TV, teatern har glömt beredskapen som ändå lever så starkt i svenskens medvetande.
    — Jag träffade Lagerkvist utanför ett postkontor på Lidingö strax före julen 1971, berättar Jolo. Han kastade då fram den här idén och jag tände direkt, skrev en synopsis under julfirandet nere i Skåne och själva manuset skrev jag under vinterolympiaden i Sapporo, där jag hade en massa tid över.
    Detta är alltså inte bara den enda serien om svensk beredskap som gjorts. Det är också den enda serien om svensk beredskap som skrivits i Japan.
•   Serien handlar om ett trosskompani som skickas norrut 1939, upplever den svinkalla vintern 1940 och fraktas ner till Stockholm igen på våren. Just som de avtackas på kaserngården för god vakt i norr, avbryter sej översten i tacktalet, för en kurir kommer med ett skriftligt meddelande. Översten läser, tar till orda igen och säjer: “Tyvärr pojkar, tyskarna har ockuperat Danmark och Norge, in i tåget igen och vänd om mot norr!” Det var den 9 april 1940.
•   Jolos egna upplevelser?
    Nja. Visst hörde han till dom som ryckte in 39. Visst låg han däruppe i Tornedalen några månader vartenda år så länge kriget varade. Men du vet hur det var, man såg ett flygplan nån gång. Man såg att det rök efter artillerield på andra sidan Torneälv. Men mest gick man omkring och hade tråkigt. Det enda man egentligen lärde sej var hur norrländska järnvägsstationer ser ut.
•   Det mesta i serien är byggt på hörsägen och fritt författat. Lagerkvist är en noggrann regissör. För att allt ska bli riktigt i minsta detalj har han lierat sej med för svarsstaben. Denna inrättning har släppt till en kapten Ernst G Bratt som minns hur fårskinnsmössorna såg ut efter tre månader i fält och minns hur skidexercis modell 40 bedrevs.
    Kapten Bratt har ett svårt jobb i dessa veckor. Ibland är han beredd att ge upp. Det är nämligen så att regissören Lagerkvist lyckats rekrytera ett sällsamt knippe skådespelare som beredskapsmän. Ingen av dem har nämligen någonsin legat i lumpen. De flesta är värnpliktsvägrare, några är kronvrak. Och ingen har någonsin stått på skidor.
    — Men i den här scenen var dom väl bra? säjer Lagerkvist och gnider sina frusna öron.
    — Kanske det, men det är allt ena jävla soldater! suckar kapten Bratt.
    Men det kanske var så i verkligheten, när de begav sej. Per Albin sa, att vår beredskap var god. Men sanningen var väl den, att vi var allt ena jävla soldater.