När massmedia kom till byn...
  
nr 27 1975        
■■■ Hur är läget? Sanningen är att läget är fint, för jag sitter i Bönhamns fiskeläge på Ångermanlandskusten och något finare läge finns inte för den som är lite såld på det här med hav och fisk och dessutom har Lubbe Nordström som ett blåmärke på hjärnan.
    Men den här veckan är Bönhamn, denna filébit av Norrlandskusten, inte till att känna igen. Bönhamn sänder “Sommarkväll” i TV under en vecka och det står TV-bussar bakom stugknutarna och spyr ut kablar i ett nät över hela samhället, den elektroniska kommunikationserans jättespindlar. I varje buske sitter det en scripta eller en technical operation manager och knäpper på stoppur, på diversehandlare Näslunds trapp, sitter unga barfota producentskägg och ser blekt skärrade ut för att det fattas något papper i en pärm och man kommer att tänka på några rader hos Ferlin:
    Du tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet,
    så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet...

    Stora karlar kommer dragande på leksaksbilar mellan sjöbodarna, men det är bara televerkarna som drar stadd. En fiskarhustru stavar sej igenom ett körschema som hon hittat i strandgruset: “Film 3 min 2 sek, band 9 min 30 sek, live 5 min 12 sek . . . Jisses, ska det bli live show, då får vi låsa in barna.”
    På Konrad Nordlanders brygga står en jättekamera och blinkar som ett litet fyrtorn och tvärs över viken ropar en studioman: 
    — Nu kommer Luffar-Emil.
    Alla tittar bort mot tillfartsvägen från fastlandssidan, men Luffar-Emil är bara en visa som en kvartett börjar repetera.
    Mitt i denna sagolika villervalla myllrar det av turister i bermudashorts och blommiga hattar, Göteborgare, Stockholmare, Tyskar och annat löst folk.
  Själv sitter jag uti bersån på en bänk och hackar på skrivmaskin, för det är till att vara med på ett hörn i programmet.
    — Va fan e de du sitter här å skriver?
    — Manus!
    — Gullan, ropar plommonet och det kommer ett plommon till. Filma den här jäveln, de e visst nån kändis.
Sammanbitet skriver man vidare: “. . . under århundraden har det handlat om tre saker i tillvaron, det har handlat om havet, människorna och fisken. . .”
    Då skuggas papperet av ett nytt bermudasplommon.
    — Grüss Gott, säjer han. Tydligen en kamrat från Bayern. Alla tyskar från München och neråt går omkring och ber varandra om en hälsning till Gud.
    — Grüss Gott på’re själv, säjer man.
    — Vad skriver ni om, frågar han.
    — Strömming.
    — Was?
    — Die Heeringen der Ostsee. . .
    — Asch!
    — Dom sind magerer als die der Nordsee, tillfogar man och länsar så gott som alla sina resurser i tyska språket.
  Även detta tyska plommon fotograferar. Tanten har fyra Leicor hängande runt halsen. Hon fotograferar med blixt. I stekande solsken. Säja vad man vill om tyska plommon, men det dom gör, det gör dom grundligt.
    Tyst arbetar man vidare på maskinen. “. . . och dom här tre faktorerna, havet, människorna och fisken, dom förändrar man inte så lätt. . . Havet har ju sett likadant ut i trehundra år. . .”
    Då låter det som om någon brakat rakt upp på landbacken med en 50 hästars Mercury. Men det är en motorcykel som bromsar opp så gruset sprutar sig kring skrivmaskinen. I sadeln sitter det en man med en gapande mun. Jag har aldrig sett en människa gapa så. Gångjärnen i käklederna tycks ha pajat.
    — Hej, säjer han, sitter du här och randar för sändningen i kväll?
    — Ett riktigt antagande min unge man.
    — Vad randar du om då?
    — Jo jag skriver just om riskerna av att åka motorcykel med öppen mun. Efter ett par mil har man magen så full av humlor att man är mätt för 14 dar framåt. Det värsta är dock att man inte får sova om nätterna, därför att humlorna surrar så förbannat i tarmarna.
    Nästa man är en bermudas från Göteborg.
    — Fan, sitter du här och skrivet? Jag tycker jag känner igen dej. Är du nån av kändisarna i programmet?
    — Ja, jag är jättekänd.
    — Ja, jag tyckte väl det. Är du nån skådis?
    — Asch, känner du inte igen Gunnar Sträng?
    — Jovisst ja, när du säjer det så. Men du såg så ung ut. . .
    — Ja, dom har just sminkat mej.
    — Ahadu.
    Sen kommer en bermudas i marknadens dyraste Mercedes i sällskap med marknadens billigaste blondin.
    — Titta, säjer han till blondinen, och pekar på mej, nu har fiskarjävlarna lärt sej skriva på maskin!
    Men till mej ropar han:
    — Hör nu min gode man, är det er båt som ligger vid stora bryggan?
    Just det, säjer jag.
    — Vad kostar det att göra en tur med den där jävla fiskarskorven?
    — Fyra kronor torsken, säjer jag. Fast så stora torskar som du får pröjsa en tia jämnt.
    Därpå låser jag in skrivmaskinen och mej i Arnes sjöbod och på kvällen gör vi program.
    Men som sagt annars är läget fint.