FULLARE HAR SVERIGE ALDRIG VARIT
   nr 41  1976  
    Man skulle vara 21 år för att få motbok, i dagarna är det 21 år sen den slopades. Gits Olsson minns dagen då Frihetens klocka slog, när förmyndarskapet upphörde efter 41 år.
    Så långt efteråt förstår man inte i att vi fann oss i den så länge som vi gjorde, att det inte utbröt revolution mot Brattsystemet och Bratts lilla bruna, som var symbolen för hela eländet. Systemet infördes 1914 av dr Ivan Bratt och blev svenska folkets gissel i 41 år. 
•   Sena tiders barn, dom som är 21 i dag, kommer kanske inte att tro mej, när jag nu berättar hur motboken, fungerade och regerade.
•   Motboken berättigade till inköp av sprit på Systembutikerna. Den som fyllt 21 tilldelades en ranson på 1 liter starksprit i månaden. Tjänade man bra med pengar och betalade sina skatter och var man dessutom oförvitlig i största allmänhet, kunde man vid 25 års ålder få tilldelningen utökad till två liter i månaden. Tre liter fick endast äldre män som hunnit stadga sej. Före andra världskriget var ransonen fyra liter. Men under kriget skulle vi vara A-svenskar, friska och spänstiga beredskapsmänniskor, så regeringen drog in den fjärde litern.
    När kriget tog slut 1945 ropade folket på en fjärde liter. Den kom aldrig, en riksdag befolkad av idel nykterister röstade ner varje förslag om utökning av ransonen.
    I stället försvann motboken helt den 1 oktober 1955. Jag minns dagen.
•   Vi låg 400 repgubbar i sprängda bergrum på en bestyckad klippö i havsbandet. Fiskaren på ön utrustades med pengar och lång lista och for in till Nynäshamn för att handla fri sprit. 400 man vinkade honom till mötes när han återvände över Mysingen med båten nedlastad till relingen. De tappra 400 blev berusade intill bedrövlighet den natten. Vi ska inte tala om morgonen efter. Hade ryssen kommit då hade han tagit hela Sverige utan ens någon orkat rikta en kanonpipa mot honom. Mången soldat skulle ha gått över till fiendelägret för ett glas mjölk och en magnecyl. 
     Motboken var avfirad. 
•   Den som på 30-, 40- och 50-talet hade fått sin första motbok och stegade in på Systembolaget måste först vänja sej vid själva ritualen.
    Man skulle först stå i kö ca en halvtimmes tid. Väl framme vid disken skulle man på bokens översta blankett dels skriva sitt namn, dels mängden sprit man önskade handla. Det skulle skrivas med bokstäver, "En liter".
Det var fråga om litrar, halvlitrar och tredjedelar (s k krymplingar) på den tiden, inte 75:or och 37:or. En sträng person bakom disken mönstrade kunden från topp till tå, gick därefter till ett kortregister och slog upp kunden, dels för att kolla namnteckningen, dels för att kolla att vederbörande betalt sin skatt och var oförvitlig i största allmänhet. Det hörde till pjäsen att man endast fick handla i en och samma butik år ut och år in. Var man en person som reste i tjänsten, kunde man efter ansökan få sin motbok kompletterad med ett s.k. transportkort som gällde över hela riket. Men då måste man vara oförvitlig som en av Vår Herres änglar. Sedan köparen kollats i registret tog tjänstemannen bakom disken fram sin anilinpenna. På pennan satt en gummistämpel med dagens datum. Pennan skrev in spritsorterna i en särskild kolumn på inköpsblankettens baksida, priserna i en annan kolumn. Därpå stämplades datum och inköpt mängd bredvid summan. Dessutom, stämplades mängd och datum in i bokens register som fanns längst bak. Registret omfattade en ruta för varje  månad. En som den 6 juni köpt en liter Kronbrännvin, den 12 juni en halva Konjak och den 24 juni en halvpanna Renat fick stämplarna 100, 50. 50 i sin ruta och sedan ett rött diagonalstreck över månaden till tecken på att hela ransonen utnyttjats.
    När tjänstemannen bakom disken sålunda kollat och summerat skrivit och stämplat, blev man fråntagen boken!
Detta var ett pressande ögonblick! Den svenske mannen stod och föll med sin motbok, den var hans fasta band till fosterlandet, ofta hans enda legitimationshandling. Att bli fråntagen boken var att förvandlas till ett barfotabarn i livet, som satt på handlarns trapp och förlorat sin papperslapp. Förlusten av boken var dock endast tillfällig. Den lades i en bunt på systembolagets disk. Butikens expediter ilade fram och nöp den understa boken i traven, granskade den lösa, ifyllda blanketten och for runt bland hyllorna för att hämta den sprit som rekvirerats. När alla flaskorna var framplockade tog även denna person upp en stämpel och satte ytterligare en markering på blanketten. Sedan vidtog emballering. Det fanns inga plastpåsar på de gamla Systembutikernas tid. Litrarna inrullades i brunt omslagspapper. Expediterna var fenomenala på att packa litrar, somliga var ekvilibrister. Man fattade litern med höger hand, ritsade med kapsylen en rand i  omslagspapperet, lade litern på papperet vek över den ritsade fliken och rullade sedan in litern i papperet genom att sätta en sagolik rotation på flaskan tvärs över disken. Svenska män bleknade när dom såg det. Man var varje gång lika övertygad om att litern skulle rulla ut på marmorgolvet och gå i kras. Men i sista hundradelen av en sekund stoppade expediten flaskan genom en inbromsning med tummen och pekfingret. Ritsch ratsch, sa det när paketet fick klisterremsor om sej. Hade man flera flaskor hände det att de emballerade litrarna förenades i ett gemensamt paket, även detta med klisterremsor. Vid större helginköp kunde det hända att man fick snören kring paketet, gamla systemexpediter var fenomenala på sånt också. Somliga gjorde nära hundra knutar i timmen.
•   Räckte två liter i månaden för en vuxen svensk? Svar: Nej.
    Men det fanns alltid någon på jobbet eller i bekantskapskretsen som hade lite över på boken och kunde överlåta. Det var den här tiden en dödssynd att låta någon liter ""frysa inne", dvs. att inte utnyttja sin månadsranson i tid och gå miste om inköpsrätten. Hellre än att låta något frysa inne, lånade man ut boken till törstiga vänner. Jakten gick efter motböcker på arbetsplatser, i föreningar, i tjocka släkten. Det spelade ingen roll vilka viktiga saker Jonsson hade för händer, fick han kläm på att nån gammal farbror i släkten hade ett par liter över på boken och att dessa riskerade att frysa inne, släppte Jonsson allt han hade för händer, kastade sej på spårvagnen och for tvärsigenom stan för att rädda farbrors litrar.
•   Den här tiden fanns det också fullt av nykterister som hade både två- och trelitersböcker och lånade ut dem till behövande. Personer med sådana böcker var mycket populära och efterfrågade i sällskapslivet. Det fanns människor som accepterades endast i kraft av sin motbok.
    Jag vet en arbetsplats, där en sällsynt trist person blev tåld i kamratlivet bara därför att han hade litrar på boken att överlåta. Han var rent ut sagt en knöl, men ändå... Den 2 oktober 1955 slog sanningens minut för denne man.
Kamraterna sa:
    — Nu kan du äntligen dra åt helvete, nu behöver vi dej inte längre!
    Och mannen lämnade kontoret med nedböjt huvud och vandrade ut mot ett liv i ensamhet. Snacka om tragik.
•   Den ständiga kampen om litrarna gjorde brännvinet mera eftersträvansvärt än dr Ivan Bratt kanske tänkt sej. Det blev allemans sport att fixa halvpannor än här än där. De mera avancerade gjorde en konst i att fixa extra tilldelning. Vid bröllop, förlovningar, 50-årsdagar och andra tilldragelser kunde man gå till systembolagschefén på sin ort och begära extra tilldelning. 10—15 liter för ett bröllop ansågs normalt. I större städer var det njuggare med extratilldelningar, men på smärre orter där folk kände varann gick det ofta lättare. Att ha tumme med systembolagschefén var viktigt. Surströmmingskungen Frille Nordkvist på Ulvöarna brukar berätta om alla konjaksfester på 30-talet. Hur var dom möjliga? De fattiga fiskarna hade sällan mer än tre liter per man på boken. Jo, säjer Frille, man ringde in till systemchefen i Örnsköldsvik och sa att nu kommer Sven Jerring hit och ska göra reportage om strömmingsfisket, och så fick man fyra—fem liter i extratilldelning.
    Detta var fö. en kärv bygd på 30-talet. En vinter skickades en fiskarhustru med sparkstötting över Botten- havets isar in till systemet i Övik efter några liter. Maken skickade med motbok och ett litet handskrivet brev till systemföreståndaren, där det stod: "Ge henne tre liter Kron, jag betalar senare. Vågar inte skicka pengar me käringen, för isarna är så svaga."
    Historien är givetvis påhittad men någon aning ger den om svenskens sätt att värdera brännvin på den tiden det var ransonerat. Om något hände brännvinet var det en Guds olycka. Den gamla historien om generalen, som i full, uniform snubblade på trappan under utgående från systemet och slog sönder två liter, är klassisk. En rödnäst sympatisör i den ingående kön reste honom på fötter och sa:
    — Stackars jävel, två liter åt helvete ... och i lumpen ligger du också!
•   Motbokssystemet vållade aldrig någon revolution i landet, men ideliga protester. Motbokssystemet med dess registrering av människors handel och vandel sågs som ett ingrepp i den personliga integriteten. Det var förmyndarskapet man protesterade emot, inte själva ransoneringen.
•   Många motståndsrörelser organiserades och dog, den allvarligaste på 40-talet, då svenska folket uppmanades att samfällt kasta sina motböcker i sjön. I Stockholm samlades den 19 januari 1947 hundratusentals människor
kring Norrström för att kasta sina motböcker i virvlarna. Tusentals böcker for genom luften. Men ... nu var det så att något fiffigt förlag hade givit ut en sångbok med nubbevisor. Sångboken var till sin typografiska utstyrsel förvillande lik en motbok. Och när håvfiskarna på Strömmen rodde ut för att bärga motböcker i sina håvar, visade det sej att de tusenhövdade skarorna endast kastat sångböcker. De få motböcker man fann i Strömmen var antingen utgångna eller spärrade.
•   Jag kastade aldrig min motbok. Jag har sparat den som ett minne. Av sista noteringen i boken innan spriten blev fri, i rutan för september månad 1955, framgår det att jag tog ut 83 centiliter den 1 september då det var ny månadsranson, "nytändning på boken"! som det hette, att jag den 2 september tog ut en halvliter och att jag den 3 september köpte ytterligare 67 cl.
    Hela ransonen på tre dar? Var, jag inte riktigt klok? Söp jag så förbannat? Nej, alls icke. Men den 4 september ryckte jag in på en månads repmöte i Kustartilleriet. Och ingenting fick ju frysa inne medan man själv låg inne. Och den 1 oktober skulle ju frihetens klocka slå...