Pigg och kry som i ånga år!

  nr 14 19
75  
    Nu skall dom ta ifrån oss ångbåtarna också! Allt som inte är lönsamt ska bort, järnvägar, spårvagnar och almar. Är inte människors trivsel lönsam? frågar SE som var ute i skärgårn i veckan och testa de en av de sista ångbåtarna. SE-reportage: Gits Olsson — Ove Wallin (foto)
    Kapten Stig Ekberg jazzar fram med 226 bruttoton Vaxholmsbåt i mellanskärgårn så man är färdig att få spader.
    Marina galaföreställningar har man ju varit med om. Visst har man beundrat bröderna Sundelins iskalla manövrar i regattasammanhang. Visst har man hisnat inför somliga förares dödsföraktande girar i Roslagsloppet, men när kapten. Ekberg styr ångfartyget “Waxholm” genom hålet mellan Grindas norra udde och Ljusterös södra, då blundar man!
•   Hålet är tio meter vatten mellan två spetsiga klipphällar. Fartyget, som han kommer dånande med, är 37.1 m  långt, 7,7 m brett, 2.9 m djupt. Man blundar och väntar på smällen. Det blir ingen. Trots att farleden tränger kring höfterna glider fartyget mjukt och oberört igenom och niger graciöst med stäven innan Grinda norra brygga och man säjer:
    — Förlåt, men hur i helvete vågar kapten?
    — Nja, stiltje i dag, säjer han lugnt.
    — Så i blåsväder vågar man inte sånt här?
    — Skulle aldrig drömma om ‘et! säjer kapten.
• SE har testat ångfartyget “Waxholm”, 66 år gammalt. Varför har SE gjort detta? Jo, därför att landstingets kollektivtrafikutredning påstår att vi inte längre har råd att behålla ångbåtarna i skärgårn. “Storskär”, “Norr- skär” och “Waxholm”,  de tre ångbåtarna vi har kvar är inte längre lönsamma.
•   “Storskär” kostar 867 kronor i timmen att köra.
•   “Norrskär” kostar 849 kronor i timmen.
•   “Waxholm” kos tar 798 kronor timmen och är allt så billigare. Men det kanske beror på att kapten kan sina genvägar genom skärgårn.
•   Det är alltså dyrt att köra ångbåt. Låt oss i stället gå in för motorbåtar, ropar landstinget och menar då dessa snabbgående plåtkiosker som far fram i drygt 20 knop och bara kostar 172 kronor i timmen som t ex “Viggen” och 215 kronor i timmen som t ex “Havsörnen”.
•   Förr i världen, när hela Vaxholmsbolaget gick med ånga, då var Vaxholmskaptenerna kaxiga och självmedvetna gubbar som inga hinder kände.
    — Snälla kapten, pep en fru på väg till sommarnöjet, kan man lita på att vi kommer fram till Betsö brygga nu när ståndet är så lågt?
    — Snälla frun, replikerade kapten med stram honnör mot mössans blanka skärm, så länge det är dagg i gräset är det inget som kan hindra Vaxholmsbolagets båtar att komma fram!
•   I dag är situationen annorlunda. I dag sitter det små bleka siffermänniskor och manipulerar och kalkylerar. Deras siffror talar ett brutalt språk. De gamla Vaxholmskaptenerna och deras ångpråmar är inte längre lönsamma. De måste bort. Det är ju på det viset numera, att välståndet i Sverige är så enormt, att vi snart inte har råd med någonting.
    Järnvägar, spårvagnar, brevutbärning på söndagar, allt sånt som Sverige hade råd med så länge vi var ett u-land, är inte tänkbart i dag.
    De gamla salta kaptenerna manövrerade sina ångbåtar mellan skärgårns tusentals öar och tiotusentals förrädiska okända grund, men det var de fingerfärdiga kalkylmänniskornas nuffror de slutligen stöp på.
    På deras gravstenar kunde det stå: “Här vilar en ångbåtskapten, död på grund av bristande lönsamhet.”
•   Men ändå... ångbåtar, skärgård... det är ju vår barndom som ryker ur deras skorstenar, dom stånkar och dom pyser, dom ryker av ånga, stekt biff och nostalgi, är det inte värt en slant att få ha dessa ångbåtar kvar? Finns det ingen plats i de bleka siffermänniskornas kolumner för en post som heter trivsel? Eller är människans trivsel inte lönsam den heller?
•   Det här samhället vi har i dag, ett samhälle som bygger kultur hus, dräller T-banestationerna fulla av nonfigurativ konst, pumpar kulturpengar i varenda gitarrspelare som kan rimma på direktör och marodör och öser stipendiepengar över var och varannan medborgare som kan spela block flöjt, har inte detta samhälle också råd med den kultur som skärgårdens gamla ångbåtar representerar?
    Jo, visst har samhället råd. Det är nog bara den goda viljan som saknas.
•   Ångbåtarna i Stockholms skärgård är förknippade med sin speciella bit av kulturen. Det var den sprillans nya hjulångaren “Jacob Bagge” som förde August Strindberg ut till Kymmendö på 70-talet, och med ångans hjälp fick vi “Hemsöborna”, “I havsbandet” och andra skildringar vi inte vill vara utan.
    Dom här båtarna var Albert Engströms båtar, Gustaf Hellströms båtar, Sigfrid Siwertz båtar, Hjalmar Bergmans båtar, Hasse Z:s båtar. Hjalmar Bergman bodde i många somrar på Segelholmen mellan Dalarö och Fåglarö. Hasse Z bodde på Utö. Ibland träffades dessa giganter i 30-talets kulturliv på ångbåten till stan.
    — Vad går du in för till hösten? sporde Hasse Z när han en augustiförmiddag delade biffbord med Hjalmar Bergman på ångfartyget “Saltsjön” med kurs mot stan. Går du in för en ny bok, eller går du in för en komedi eller går du rent av in för en film?
    Utan ett ord vek Hjalmar Bergman ihop de fyra hörnen på bordduken, gjorde ett knyte av mat, flaskor, glas och porslin, gick ut på däck och langade hela klabbet överbord. Hjalmar Bergman gillade inte uttrycket “gå in för”.
    Hade dessa kulturpersoner träffats på en snabbgående Vaxholmsbåt av den typ landstinget i dag favoriserar, skulle Hjalmar Bergman inte haft mer än en hamburgare att kasta i sjön och demonstrationen hade förlorat all sin ståtliga effekt.
• Ångfartyget “Waxholm” har ett helsicke att komma ut från kajen nedanför Grand hotell, för det ligger en 2,5-metersgrynna alldeles utanför Nationalmuseum och den får hon inte backa på. Men efter diverse knixar vänder hon stäven ut mot skärgårdsvåren med 204 betalande passagerare om bord.
Det pyser, det stånkar och maskintelegrafen pinglar och allt är som det ska. Från matsalen börjar biffångorna sprida sej i far tyget redan vid Blockhusudden och ‘ i höjd med Vaxholm tuggas det biff vid alla borden. Dagens matgäster kastar inte tallrikarna överbord utan uppträder med större hyfs, det går dom in för.
•   Kapten Stig Ekberg visar kommandobryggans finesser. Det är tyst på bryggan som det alltid är på steam båtar. En försynt vibration från propellerslagen kan märkas, men själva maskinen hör vi endast av som ett tryggt “Till sjöss-till sjöss-till sjöss- till sjöss”. Upprepa det högt för er själva två gånger i sekunden, så vet ni, sena tiders barn, hur en ångmaskin låter.
•   De gamla vaxholmskaptenerna var styva i korken. Det här med sjökort trodde dom inte så mycket på. Dom kunde sin skärgård in i minsta sten och var det dimma eller kolmörker så stod dom bredvid rorgängarn, stampade takten till propellerslagen med högerfoten och räknade sej fram i nattsvarta farvatten.
—42—43—44—45 —46—47. gira två streck babord 50-52-53-54- gira två streck babord till... 59—60—
61—62—63... rätt så i 60 sekunder... Nu får han slå back, för här ska Hjälmö brygga ligga.
Man slog back, tände strålkastarn och visst fan låg Hjälmö brygga där.
    — Den där metoden, sa en gammal Vaxholmskapten till mej en gång, den funkade ju så länge man var nykter och inte tappade räkningen.
•   I dag är situationen helt annorlunda. Stig Ekberg, kapten på “Waxholm” (som tidigare hette “Express II” och ännu tidigare “Brevik”) pekar på radaranläggning, kommunikationsradio, hydraulisk styranordning, lokalradio ombord och ukw-telefon som ger honom direktkontakt med alla andra Vaxholmsbåtar i farvattnet. Framför oss i leden mot Vaxholm ligger “Ramsö”, en av de lönsamma båtarna. “Waxholm” och “Ramsö” tar varannan brygga. Kaptenerna pratar i telefon med varandra:
    — Har du hört nåt om vatten ståndet i skärgårn?
    — Ja, minus 18 cm i morse... Hörru du, nu går jag akter om dej, så stå på du bara!
Sen kommer en annan lönsam båt i lurn, “Skarpö”.
    — Hörru Ekberg, säjer kapten på “Skarpö”, vill du skicka i väg nån på kajen i Vaxholm till snabbköpet. Bearnaisesåsen är slut här på “Skarpö”.
    Mera ödesmättade budskap har väl korsat etern, men visst är det behändigt med ukw.
•   Det är femtielva bryggor på denna klassiska led från Grand hotell i Stockholm till Husarö, där skärgårn slutar och civilisationen försiktigt doppar sina yttersta tår i havet. Vi skulle vara där klockan 14.05 efter fem timmar och sex minuters resa. Men antalet tilläggningar gör restiden svårberäknelig. Vi kom till Husarö 14.06, en minut försenade. Gunnar Nilsson och brorsan Erik som var nere på bryggan för att möta, tyckte det var bra kört.
    — Jag kommer när jag kommer, sa kapten Ekberg. Gamle kapten på båten. Sixten Rosenblad, lärde mej en gång att “det är bättre att komma hasande än att komma rasande. Tuta överallt och sakta ner farten, så går det vägen.
    Och det som vi kom hasande igenom var skärgårdens vår med solglitter i vikarna, vinkande weekendtorpare på bryggorna och fågelkvitter i buskagen. När man åker ångbåt hör man fåglarna kvittra.
•   Det var tuffare bud hem. I Vaxholm mötte vi snötjockan och gick på radar. Fråga mej inte hur, men kapten hittade både Waxholmens brygga, Höganäs brygga och Granholmshålet i snöväggen. Sikten var inte mer än 250 meter.
    — Vi ska möta en finlandsbåt vid Klippudden, sa kapten. Det gjorde vi alla fall förra lördan.
    Efter väntan på snålkall brygga finns det inget finare än att få tina upp till ångmaskinens värme.
Men finlandsbåten uteblev. 300 meter från Blockhusudden skrek styrman Janne Kask, att han såg Blockhusuddens fyr. I detsamma växte något mörkt fram ur snötjockan...
    — Nu har vi finlandsbåten om babord! skrek nån.
    — Inte, sa kapten Ekberg lugnt. Det är Kvarnen Tre Kronor.
Och det var det.
• “Waxholm”, byggd 1909 som lyxfartyg mellan Stockholm och Lidingö för de pampar som den tiden bosatte sej kring Brevik, är såvitt vårt testlag kunde avgöra i ypperlig trim. Den trecylindriga ångmaskinen, målad i grönt och rött, stampar med sina vevstakar runt propelleraxeln med 130 varv i minuten och Viggo Mörbo, maskinist sen sju år, viker inte en tum från maskintelegrafen.
    — Maskinen är klart överdimensionerad, säjer han. Hon har aldrig utsatts för maximal påfrestning. Hon håller i 66 år till.
•   Salongerna ombord är intakta med slipat glas i de smårutiga fönsterdörrarna och den blanka pärlsponten kvar i taken. Akter baren, en gång lanserad som “american bar”, har visserligen förvandlats till öl- och mackbar, och visst har de gamla soffornas plysch för länge sen spytts ner och bytts ut mot galon, men i stort har fartygets forna elegans bevarats. I matsalen klirrar mässingslampetterna som förr och den berömda lanterninen sprider ett milt dagsljus över biffarna. Vid borden sitter elektriska strömbrytare som verkar ha varit med ända sen elektriciteten upptäcktes. Det är ångvarmt och gott ombord medan fartygets 500 hästkrafter bolmar ur skorstenen. Hon är inte bara en båt, hon är en upplevelse.
•   Och hur länge till får vi uppleva henne? Att landstingsutredningen har dömt ut henne till förmån för motorbåtar är en sak, men vad händer i praktiken? Vaxholmsbolagets chef, Lennart Watting ger oss tröst med orden:
    — Hon går nog så länge vi lever.
    Då så. Efter oss syndafloden.