Resebrev från en som har käkat på Matarengi ...
   nr 48 1979
•   Det är till att ha rest i norr några dagar.
    Fyra DC 9:or lastade med bortåt 200 man styck, lyfter i söndagskvällens snöyra mot Luleå. Från åttatusen meters höjd ser man ingenting av det Sverige som ligger där nere någonstans under molnen och slösar energi med miljoner glödlampor. Men efter en timme drar kapten i bromsen och medan trumhinnorna möts inne i roten på passagerarna borrar vi oss ner genom molntäcket.
    Där ligger Luleå på sin ö och strålar välkomnande i kvällen.
    Men värst välkommen är man inte. Luleå klockan 22 en söndagskväll är ett Nordens Pnom Penh, tyst och övergivet.
•   Man ska bo på Globetrotter, SAS nya hotell som har så förnämliga rum. Sen ska man ner i den trevliga restaurangen och äta en god supé.
    Jo tjänare.
    — Restaurangen stängde halv tio, säjer personalen och ser ut som om de tyckte man var en idiot. Det borde man väl veta, att alla restauranger stänger halv tio?
•   Då får man kila över till Stadshotellet då.
    Jo tjänare en gång till. Stadshotellet är inte öppet över huvudtaget på söndagar.
    Bortemot 800 personer har bevisligen landat på Kallax denna afton. Åtminstone ett par hundra av dem måste vara hungriga? Var ska de få mat?
    — Korvståndet säjer portiern och pekar neråt Luleå C.
    Längs en öde huvudgata strövar vi mot korvståndet. Där är det en kö på femti personer.
    — Puben, tipsar en som lyckats få en korv.
    — Men passa er, säjer en som fått hamburgare. Har ni kavaj och slips, så blir ni nerslagna innan ni hunnit beställa.
    Vi klarar oss. Puben är svårt nedsliten, men pizzan smakar bra även om dom inte är större än en handflata.
    Måndag kväll börjar vi tindra med ögonen igen ty vi bespetsar oss på en trevlig afton på Stadshotellet i Haparanda, denna tegelborg som hjälpte tusentals inkallade soldater att härda ut under kriget. Då var det kö av inkallade långt ut på torget. De släpptes in fyra och fyra, fick två vita, en pölsa, en kaffe och en brun och slussades ut genom köket och bakingången. Krögaren blev rik som ett troll.
    Denna kväll är tecknaren Sven Rydén och jag de enda personer i matsalen förutom en handelsresande och en rar servitris som drömmande tittar ut över det öde torget. Kanske drömmer hon sig tillbaka till krigets glada dagar. I matsalens tak sitter det högtalare, ut strömmar radioprogrammet. Till varmrätten hör vi någon redogöra för varför man förlorar rösten vid sköldkörtelförstoring.
    Tisdag i ett insnöat Övertorneå där det knarrar under fötterna. Man får se upp, så att man inte blir överkörd av urbefolkningen som färdas på sparkstötting. Dom är för jävliga på att åka spark i Övertorneå, särskilt ungdomarna. Raggarsparkarna drar som svin längs Matarengivägen som är ortens huvudgata.
    Här finns det väl inte ens ett korvstånd? Man kanske skulle ta sig över närmaste bro till Finland som ligger på andra sidan Torne älv och ryker med skorstenarna i rimfrosten? Nej, det behövs inte.
    — Nog får ni en bit mat på Matarengi, säjer en tant som bromsat sparken utan för ICA.
•   Hotell Matarengi ser inte lovande ut, men vi stiger på för att se om ägarn kan grilla en bit ur nån björn han slagit ihjäl. Så snopen man kan bli!
    Den intima matsalen sprakar av textilier i varma finska färger. Det är i det närmaste fullspikat och två hypersnabba, snygga servitriser ilar omkring med en hållning, som hade de genomgått någon kurs i konsten att gå hos Kim Söderlunds mannekängskola. Glad stämning, bra mat, låga priser, snabb expediering och mysig stämning i den sorlande lokalen. Vad glad man blir. Vi ska komma ihåg hotellet Matarengi i Övertorneå, en ljusglimt i det svenska hotellmörkret!
•   Klockan 13.00 töms lokalen, gästerna ska tillbaka till sina jobb. En svärm av sparkstöttingar manövrerade av mätta Övertorneåbor sprider sig över byn.
    Tisdag kväll är man i Luleå igen och gruffar på Globetrotters krögare för söndan. Han lovar att hålla öppet även söndagar hädanefter, i varje fall på puben så att folk kan få mat.
•   Det blir lite resonemang om hotell- och matsituationen i ett vintrigt Norrbotten utan turister. SAS satsade på det här hotellet i Luleå inför Stålverk 80. Det var många i Luleå som satsade på ditten och datten inför Stålverk 80.
    Ni vet hur det gick, stålverket blev aldrig av.
    Men SAS framhärdade och för att göra hotellet lönsamt öppnade man för någon vecka sen Norrlands största nattklubb i det som från början var meningen att bli garage. Gamla Shanes spelade, Gunnar Wiklund sjöng och det osade succé redan från början.
    450 norrbottningar satt vid borden och gallskrek till varandra, för popmusik är popmusik. Den lokala folkhumorn har redan döpt stället till “Larmcentralen”.
    Man träffar många trevliga norrbottningar att gallskrika med i denna källare.
    — Så här skulle det ha sett ut i söndags kväll! skrek jag.
    En man i polisonger skrek tillbaka men det gick inte att uppfatta hans budskap. ty ett ovanligt långt trumsolo pågick.
    — Norrbotten måste satsa på turisterna även den här årstiden! skrek jag.
    Polisongen skrek något tillbaka. Jag undrar vad.
•   När vi hade skrikit en stund, vinkade han med polisongerna med oss ut i foajén. Det var tydligen något viktigt han ville ha framfört. Där ute sa han:
    — Du klagar på hotellservicen i Norrbotten?
    — Ja, medgav jag.
    — Har du varit på Matarengi i Övertorneå?
    Svar ja!