RUNE OCH GITS TAR KLIVET UT I LIVET!
      

nr 11 1977      Reportage av Jan Muhr - Björn Larsson    
    Rune Moberg och Gits Olsson slutar på SE! Rune försäkrar att han blir pensionär och Gits går till dagspressen. Men de båda bjässarna fortsätter att skriva sina fasta spalter här i SE, och tack för det!
•   Gits röker filtercigarretter, sitter med benen i kors och vänsterfoten fladdrar som en lärkvinge (det gör den alltid när han minns och berättar något). Hans ansikte lyser som en glad tussilago i ett vårdike. Hans röst låter som 2:ans sandpapper mot ohyvlat formvirke.
    Rune plockar metodiskt sönder kapsylen till en mineralvattenflaska och ser allmänt pillemarisk ut, där han sitter och minns. Ögonen krymper av skrattrynkor bakom de hornbågade, när han formulerar sig på sin disciplinerade skånska. Han ser snäll ut, men oj vad han kan bitas. Med ord.
    Jag känner dom här två kollegerna sedan nättopp 20 år, där Rune Moberg och Gits Olsson har rummen bredvid varandra, tvärs över korridoren där jag har mitt rum på SE. Och nu sitter vi och minns, nu när dom just håller på att tömma sina rum på gamla manuspapper, anteckningsböcker, dammiga bilder. . .
•   Hur började det, Rune?
    — Jag blev uppraggad av Albert Bonnier, när han var ute och cyklade i Skåne 1946. Han träffade några personer och framhöll att det var svårt att få tag på journalister som kan skriva. Och dom personerna, bl. a chefen för Allers och en lektor i svenska. tyckte att han kunde försöka med mej. Jag jobbade på Helsingborgs Dagblad. hade varit journalist sedan 1936.
    — Abbe kontaktade mej, han bodde i en vindskupa på Grand Hotel. Den där kombinationen, att han var ute och cyklade och bodde på det billigaste rummet, gjorde mej lite tveksam, jag var van att ha solida arbetsgivare. Sen fick jag höra att Abbe hade en Cadillac med chaufför som körde efter cykeln - malicen sa så i alla fall, om du känner honom. Och han lyckades också övertyga mej om sin soliditet. . .
    — Jag fick en beställning att skriva en frän artikel om Malmö stadsteater och det gjorde jag gärna. Vi helsingborgare hade inte mycket till övers för Malmö. Artikeln togs in i tidningen “Allt”.  Sen blev jag anställd på förlaget.
    — När jag kom till Stockholm visades jag runt och kom till någon höjdare som hade hand om ekonomin och han sa: “Jaså, där har vi mannen som kostat oss 125 000 kr i avbeställda annonser.” Det var nämligen så att vice ordföranden i Malmö stadsteater också var chef för Nivella-strumpan. Så jag trodde jag skulle bli nivellerad på en gång. Men så blev det inte, tvärtom såg dom på mej med någon sorts underlig beundran. Fast 125 000 då kanske motsvarar 1 miljon i dag. . .
    — Jag var på “Allt” i tre månader, sen frågade Abbe Bonnier om jag ville bli chef på SE och då undrade jag om han mist förståndet. Men det slutade med att Tore Nilsson (senare förlagsdirektör) och jag blev någon sorts duo som ledde tidningen.
    — Buster von Platen i förlagsledningen hade varit på studier i Amerika och huvudsakligen studerat Time. Och där gick det till så att någon var ute på fältet och samlade material och en annan skulle sitta på redaktionen och skriva ut artikeln. Och så skulle det bli på SE. Jag skulle sitta  “hemma” och skriva och andra skulle plocka in materialet åt mej.
    — Det första jag skulle göra var att skriva en grej om den gamle kommunisten Lasse Linderoth. Jag fick en hög med papper och redan skrivna artiklar som jag skulle baka ihop. Men jag satt där och undrade och så sa jag att jag måste träffa Lasse Linderoth och så åkte jag till Kungsgatan 84 och snackade med honom. Sen kunde jag skriva.
    (Tack och lov för att Rune på detta sätt själv bröt sig ut på fältet!)
    — Det var mitt första reportageuppdrag för SE. Sen skrev jag om Södersjukhuset. Och den 1 juli 1947 började jag skriva ledare. . .
•   Och det har Rune Moberg fortsatt med, varje vecka med undantag för semestrarna i början.
    — Så jag har skrivit ledare i nästan 30 år. Där ligger mödan mest i att hitta ett ämne. I övrigt står jag väl på rutinens brant som Stig Järrel sa. . .
    — Det sa Järrel om Bullen Berglund, avbryter Gits. Det var premiär på Vasateatern och märktes direkt att det var en flop. Så fort ridån gick efter sista akten sa Gösta Ekman samtidigt som han delade ut nya rollhäften: “Vi ska ha en ny pjäs, repetitionerna börjar om en timme” och premiärskivan blev inställd. Då började folket på scenen att gråta och det var då som Järrel sa “Det är väl inte så konstigt för dej, Bullen, du som står på rutinens brant. . .”
•   Och hur kom Gits eller Stickan som vi säger på SE, för killen heter ju faktiskt Stig Olsson, till SE?
    — Det skedde också på lite egendomliga vägar. Abbe Bonnier var en hängiven seglare, men han kunde inte segla nåt vidare så han hade Stumpen Hedberg, signaturen “Water man” seglingsskribent på Svenska  Dagbladet, som rorgängare. Stumpen kom till AT, där jag jobbat i tre år. Och Stumpen sa till Abbe en gång att “den där Olsson vi har på AT vore nog nånting för er”.
    — Jag kallades över till Abbe för att anställas på SE, men jag var inte så pigg på det, tyckte veckopressen verkade lite äventyrlig och om det skulle bli dåliga tider som det sades 1952 så var det ju den sist anställde som skulle få gå. “Snack”, sa Abbe. “Dåliga tider, det är fina tidningstider.” Och då högg jag till med en lön som var för jävlig på den tiden, 1.200 kronor i månaden. Och det gick igenom. Jag fick också lov att extraknäcka i förlagets övriga tidningar, så jag skulle komma upp i en inkomst på 2.000 i månaden, 24.000 om året, vilka pengar då! (Stickan är fortfarande en av landets främsta extraknäckare.)
    — Första gången jag såg något som du skrivit i SE blev jag förbannad, säjer Rune. Du skrev om “Dagens revy” och att “Gösta Bernhard är en man som måste ha en vits på varje skrivmaskinstangent” och just den gången hade jag skrivit alltihop. Så jag tänkte om Stickan att “den jäveln, när jag får tag på honom. . .” 
    Och så garvar dom två kompisarna hjärtligt.
•   Gits Olsson anställdes också på SE som reporter och det dröjde nästan 10 år innan han definitivt fick blomma ut som kåsör och humorist.
    — Det hände först i januari 1961, säger Stig. “Mummel i kön” är min egen uppfinning. Fast vi hade olika förslag: “Bubbel i kön”. “Blandade karameller” och “Adel präster, borgare och bönder”. Chefen Knutte Granquist tyckte att tanken på “Mummel” var tilltalande, men Lars-Erik Olson som då var redaktionssekreterare varnade honom och sa att med det så skulle man ta bort en reporter från tidningsjobbet. Men jag har ju faktiskt gjort “Mummel” varje vecka och hunnit med några andra jobb också...
    — Folk säger att man är rolig, filosoferar Gits, men det är man ju inte alls. . .
    — Är man inte, säger Rune med höjda ögonbryn.
    — Nä, inte alls. Man bara beskriver situationer så folk känner igen sej. Man håller upp en spegel för Svensson och då garvar han och säger “Det är så jävla likt grannen Johnsson”. Läsaren tycker det är roligt att läsa om folk som gör samma misstag som han själv. Och då anses den som skrivit den som “rolig”, för man har inget annat uttryck.
    — Men folk skrattar ju, säger Rune.
    — Ja men det är ju en väldigt enkel mekanik i det där. Man tittar på folk när dom åker tåg, eller folk när dom står och äter korv och då märker man att dom bär sig lite lattjo åt om man tittar efter. Sen skriver man om det. Och folk känner igen sig och tycker det är skitroligt.
    — Det här låter enkelt, men ni är ju specialbegåvningar båda två. säger jag.
    — Om vi har humor sa är den rätt olika, säger Rune. Stickans är så snäll och alla älskar den. Jag är kanske lite mera bitsk och därför har jag fiender. Jag tror inte Stickan har en enda fiende i hela världen...
    — Ja, säger Stig, det märktes när vi åkte runt och träffade folk på stadshotell där dom fick “snacka med SE”. Rune skulle dom slå på käften och mej ville dom dunka i ryggen
    — Jag hade ju min bild på “Mummel” på ett tidigt stadium, funderar Stig vidare. Efter 5-6 år tyckte man väl att det där var maffigt, man njöt lite fåfängligt av att vara kändis. Men det gick ju över en dag då jag satt och signerade en kåserisamling till jul på NK. Då kom det fram en tant och tryckte min hand och tackade för artikeln i DN samma dag om ryska revolutionen. “Jag läser alltid Jolo”, sa tanten.
    — Jag har blivit förväxlad med Vilhelm Moberg. säger Rune. Det var en som ringde och sa “Jag tycker ni skriver fantastiskt, jag läser allt vad ni skriver, nu håller jag på med Utvandrarna och sen ska jag köra igång med Invandrarna. “Då är det inte jag, det är Vilhelm Moberg”, svarade jag. “så fall ber jag om ursäkt”, sa gumman och la på...
    — Fast Vilhelm blev förväxlad med mej också fortsätter Rune. Det är Bertil Perrolf som har berättat det. Det var en tillställning där Vilhelm Moberg var närvarande. Det kom fram en dam till honom och sa “Oh, herr Moberg, jag tycker så mycket om den här serien i radio.” “Vadå för serie”, bullrade Vilhelm. “Ja, den här om Lilla Fridolf. . .” “Vilken jävla Fridolf”, röt Moberg. . .
    Nytt garv.
•   Några “raka” journalistminnen, jobb som kanske varit obehagliga att göra, men som känts riktiga?
Gits börjar:
    — En dansk högskolestuderande hade sågat av ett hagelgevär och sköt ihjäl en taxichaufför i Boden och rånade honom på 28:75 och jagades i norra Finland. Det var i mellandagarna efter en jul i slutet på 50-talet. Vi, fotografen Hasse Malmberg och jag, skickades till Köpenhamn för att hitta den “psykologiska bakgrunden”. Men det förblev en gåta, alla vi frågade förstod inte varför den här väluppfostrade killen från god miljö kunde ha blivit mördare. Vi höll på att misslyckas.
    — Då gick vi och käkade ett smörrebröd och tog en snaps och så sa Hasse: “Du får ringa upp föräldrarna.” Jag tvekade. “Ta en sup till”, sa Hasse  och sen gick jag och ringde. Vi hälsades välkomna dit!
    — Och där fick vi veta att grabben var enda barnet. Och att föräldrarna hade kostat på honom den “bästa tänkbara” uppfostran. Han hade bara fått lyssna på klassisk musik och läsa “goda” böcker, föräldrarna hade varit noga med att han skulle gå med i en folkrörelse av något slag, det blev en skytteförening. Dom menade att en ung man inte skulle slarva bort sitt liv och spela bus. Pappan var bitter. Han menade att grabben hade förött sitt liv och han sa: “Jag hoppas han kommer hem i en låda.” Dom var fruktansvärt besvikna på att han svikit deras långa uppfostringsarbete.
    — Jag blev skärrad. Det var som första kapitlet i en bok om kriminalpsykologi. Vi gick upp på Köpenhamnstidningen BT och jag frågade deras kriminalreporter om det var något nytt från jakten på grabben. “Ja, dom sköt honom för
en halvtimme sen, sa han kommer hem i en låda ..”
    — Då var det bara att åka hem och skriva. Det tog emot både att göra jobbet och skriva det, men det var en väldigt rak uppföljning av uppdraget...
Rune:
    — Jag minns när jag intervjuade Caryl Chessman i fängelset i USA. Han skulle avrättas tre veckor senare,  han hade suttit inne i 11 år. Jag fick träffa honom i ett rum och inte med galler mellan oss. Vi satt ett par timmar, jobbet gav sig självt. Men jag minns ett par repliker. Vi kom in på det här med kärleken. “Det finns en flicka sa Chessman. Dom hade träffats medan han satt i fängelset och fattat tycke för varandra. Dom fick bara träffas med galler emellan. “Det är henne jag tänker på”, sa Chessman. “Men oddsen är ju förfärligt små”, sa jag. “Både hon och jag är vana vid små odds”, sa Chessman
    — Det är ett annat jobb jag minns och ofta funderat på, fortsätter Rune. I en stad i Tyskland som heter Ludwigsburg fanns ett fängelse och därinne fanns ett västtyskt organ för uppspårande av krigsförbrytare. Bosse Dahlin (fotograf som jobbat med Rune i många år) och jag tog oss in där och började snacka med en befattningshavare. Dom jobbade just med “Babi Jar”, ett ställe i Ryssland där nazisterna jagade ner över 
30.000 människor i en klyfta och besköt dom med kulsprutor tills ingen rörde sig och sen skottade dom jord över.
    — Befattningshavaren tog fram en lunta, en och en halv decimeter tjock och började bläddra i den. “Vi har fått tag på honom”, sa han, “inte kommendanten för han är död, men hans närmaste man.” Han höll för texten med händerna, men jag kunde titta över dom och plötsligt läste jag namnet på den efterspanade, upp-och-ner och bak och fram, jag läste hans adress, alltihop. “Han vet inget ännu”, sa befattningshavaren. “Men vi ska ta honom.”
    — Det hade inte varit någon konst för oss att sätta oss i bilen och köra direkt till mannen. Men jag gjorde det inte. Förmodligen har jag missat mitt livs scoop och jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt. Sen tog dom honom och han fick livstid, jag var på rättegången i Darmstadt.
•   Har det inte varit några floppar under åren?
    — Jodå, missade jobb har väl förekommit, minns Rune. På gott och ont. Det var under 50-talet en polis som tog livet av en rad människor och var med och utredde saken själv. Sen tog han livet av sig och hittades i en sjö.
    — Dåvarande chefen kom med ett förslag. Vi skulle ha en bild av polismannens hjärna! En s k “stor idé”. Jag kände obducenten Sjöwall och chefen bad mej ringa honom och höra efter om det gick för sig. Efter stor tvekan ringde jag.
    — Sjöwall var borta på en tillställning, men jag ,fick tag på numret dit, och framförde SE:s önskemål. Det blev tyst i luren en lång stund och sen sa Sjöwall: “Detta var, utan all konkurrens, det dummaste jag har hört i hela mitt liv.”
    — Det förefaller som man kunde tolka det som ett nej, skrockar Stig.
    Många nitar har man ju åkt på, säger Stig. Folk som ringer och tipsar om kluriga gubbar som man borde hälsa på. Och så åker man. När man väl kommit fram kan det heta “Du skulle ha varit här för 12 år sedan” och när man frågar varför så kommer svaret “Jo, för han dog då.”
•   Nya garv. Det blir gärna så med dom här två skrivarna. Tyngd och allvar,  jovisst, men så kommer humorn, det lätta sättet att se på livet.
    När jag sätter mej för att skriva det här har Stickan börjat minnas historien om när SE skulle utföra “Gåsprovet”, enligt ett annonsrecept för diskmedlet Clin. Man skulle sätta en gås i ett badkar och hälla i Clin varvid gåsen skulle sjunka.
    — Inte fan sjönk gåsen, raspar Stig, fast reportern hällde mer och mer Clin i vattnet. . .
    Jag stänger dörren till mitt rum för att stänga ute minnenas garv.
Det känns lite tomt i korridoren nu när Stickans och Runes rum står tomma.
    Fast deras spalter kommer att leva vidare. Alltid — och i SE.