Hjälp! SE bara växer och växer!
                        
nr 13 19
76 
■■■ Sture Lundström är Sveriges meste SE-läsare. Den 25 september 1938 köpte han det första numret av den nya bildtidningen SE. Tycke uppstod mellan Sture och SE och sen dess har han inte bara köpt och läst vartenda nummer, han har sparat dom också! De tio första årgångarna lät han binda in, de står på hedersplats i bokhyllan hemma i lägenheten Drottningshusgränd 5 i Stockholm. Resten ligger buntade i prydliga paket på hans vindskontor.
  Sture är inte ensam om att samla på SE. Många gör det, men få har en så hundraprocentigt komplett samling som Sture. Många ringer Sture och erbjuder höga summor för nummer som fattas i deras samling. Gamle radiochefen Carl Anders Dymling var t ex riktigt tjatig. Det fattades några nummer från 40-talet för honom.
  Det var bilderna, säger Sture och bläddrar i sina gamla tidningar så det dammar. Det var det nya bildspråket som fick mej att tända på SE. Första och andra numret var inte så märkvärdiga, men tredje numrets omslag var något som fick oss att spärra upp ögona. Det föreställde fyra fötter i en telefonkiosk, ett par herrfötter och ett par damfötter. Herrfötterna står tryggt parkerade på golvet men damfötterna står på 
tå. Folks fantasi kom i rörelse genom denna bild, man anade en kyss som utväxlades utanför kameran. Alla som var roade av fotografi på den här tiden, tyckte bilden var genial. Sen blev SE bättre och bättre. Den fick ju ett helt världskrigsdramatik, att spegla. Bilderna från finska vinterkriget var överdådigt bra, Paul Melander och K G Kristoffersson var SE:s utsända vid fronterna. Man slukade varje bildrapport.
  Efter kriget trodde man att ens kära gamla SE skulle få det svårt att fylla tidningen. Men då började SE att spegla svensk vardag på ett sätt som också var nytt. Människor på undangömda platser i Sverige lyftes fram på första sidan, vi lärde känna Sverige genom SE:s bilder och roliga texter.
    Det kom nya fotografer och ställde sej i ledet bland de gamla, Eric Collin t ex. Honom följde man med spänning. I höstas var jag på Fotografiska museet och tittade på hans utställning. Vilket härligt återseende. Där satt alla bilderna som gjort en till så trogen SE-läsare under åren!
  Att samla på SE var jobbigare än man kan tro, får man veta, Sture låg i lumpen nere i Skåne och hade ryggsäcken full med SE när han reste till Stockholm på permis. Kompisarna på luckan var sura för att dom inte fick lösa korsordet i Stures SE. Det var strängt förbjudet, för tänk om dom använde bläckpenna och fördärvade någon bild.
  Offer för gemensam nostalgi bläddrar Sture, Sven-Gösta Johansson och jag igenom de gamla årgångarna. 40-talet med hemma hos-reportaget om swingpjatten från Nynäshamn som jagades genom Stockholm av 300 ilskna nalensnajdare som ville rycka håret av honom. Han räddades av en radiobil från polisen vill vi minnas. 
    Det var 1942 . . . De kusliga bilderna från de öppnade massgravarna i Belsen och Buchenwald . . . Det första reportaget inifrån Sing-Sing, Collin förstås, och Essingeolyckan . . . bussen med de döda som dras upp ur djupet, Collin det också. Och så 50-talet . . . Hasse Malmbergs överdådiga bilder på Hemingways ställe på Kuba den dan han fick Nobelpriset . . . Lennart Nilssons skildring av myrornas liv . . . Rune Mobergs berömda artikel "Res hem, Anita Ekberg" . . . K Johanssons artiklar om Helanderaffären . . . Kristofferssons bildberättelse om en svensk småstad . . . Koreakriget med Kalle Hillgren och Hasse Malmberg vid fronten . . . och all festlig ishockeydramatik med Tumba som självskriven centralfigur . . .
    Ack ja.
    Vad tycker Sture Lundström om SE i dag contra SE då?
    Jo, han tycker artigt att vi håller stilen. Han börjar veckans SE med Rune Mobergs ledare, "fast har han inte blivit lite snällare med åren? Han var fränare och tvärsäkrare förr". Han fortsätter med spalten "Vad dom sa" med citaten av vad folk sagt i veckan. Sen läser han Mummel i kön, kollar Tecknar-Anders ruta och sen, säjer han, lutar jag mej bakåt i soffan och njuter av bilderna. För mycket naket? Nej lagom, tycker jag. Mer än två sidor bör det dock inte vara, då kan man lika  gärna köpa en porrtidning. Fast Sture, nybliven pensionär, erkänner blygt, att hans favorit alla kategorier tjejer är Grace Kelly! Vårt omslag med Grace i profil år 1955 går enligt hans förmenande utanpå allt som utvikes i pressen i dag. Men när Sture njuter så är det av bilder som speglar nuet.
    — Det är ju ett jäkla nu ni har att spegla, säjer han fundersamt. Dessutom verkar det som om människor har blivit fullkomligt avtrubbade av all brutalitet i samhället. När SE började komma ut 1938 levde vi för all del under det omedelbara hotet av ett nytt världskrig, men Sverige var likaväl en idyll. Jag är gammal nog att minnas hur kriminalreportaget såg ut i forna dagars tidningar. Hammarbymordet, Nackamordet
Sågargatsmordet, vilka kriminalreportage vecka ut och vecka in! Och vilket läsintresse. Salaligan, folk slet tidningarna i försäljarnas händer. Man slickade i sej varenda en av de ruskiga detaljerna. Eller de stora eldsvådorna. När Mjölkcentralen brann. Det stod sida upp och sida ner i tidningarna i flera dagar om den branden.
  I dag omkommer 15 pensionärer i en brinnande buss utanför Jönköping utan att allmänheten ens ids reagera. Det står om'et i tidningen dan efter. Va ruskigt, säjer folk och gäspar. Sen är det glömt.
  Sverige är ingen idyll längre, filosoferar Sture, tillvaron är brutal och frän. Har ni inte svårt på SE, som ju ska spegla verkligheten, när folk har blivit så avtrubbade att dom inte ids intressera sej för verkligheten? undrar han.
    Jo, medger vi.
    — Thunborg och Tellenberg, säjer Sture. Undrar om dom ens hamnat på löpsedeln i dag? Det var i slutet av maj 1925. Sture var på Ladugårdsgärde där man hade arrangerat fallskärmsuppvisning från flygplan. Åtta hoppare kasta de sej ut över Gärdet i sina fallskärmar. Två av skärmarna löste inte ut. Thunborg slog i backen två meter från Sture och ljöt en ögonblicklig död. Tellenberg dödades mot asfalten utanför 6:an på Tysta gatan. Det skrevs i tidningarna om detta i veckor.
    Thunborgs och Tellenbergs levnadshistorier ältades om igen, fallskärmsexpertis utvecklade långa teorier om varför de omkomnas skärmar inte vecklats ut. Folk vallfärdade till platsen, folk skulle läsa allt som tidningarna skrev.
    — I dag, menar Sture, hade det väl på sin höjd blivit ett par minuter i TV och en rubrik i kvällspressen.
    — Dom säjer att SE har förändrats, säjer Sture. Jag som läst den i 38 år vet att det är fel. Med vissa moderniseringar är den i stort sett sej lik i sitt sätt att skildra verkligheten. Men verkligheten har blivit fan så förändrad.