SEGLA I STOCKHOLM, NORDENS VENEDIG...
nr 27 1967                 
■■■ Varför åker man inte båt i Stockholm?
    Ända sen man var liten har man blivit itutad att Stockholm är staden mellan broarna, staden på vattnet, Mälardrottningen, Nordens Venedig och allt vad det brukar heta.
    Det är klart att en sådan stad måste man någon gång i livet bese från vattnet! På den tiden folk ansträngde sej att skriva poetiska schlagertexter sjöng Zarah Leander så här;
    Jag vill ha en gondol uti Nordens Venedig
    ty där spelar en stråke av sol på Vår Herres fiol. . .

    Okay, jag lånade en gondol, en Moby Dick som är en härlig utsiktsveranda med 50 puttrande hästkrafter därbak, och med den reste vi runt i Venedig för halv maskin. Stråken, d v s solen, var utan anmärkning, men Vår Herres fiol, d v s själva det glittrande vattnet, det var ganska ostämt för att inte säja skitigt. I trånga passager som Pålsundet, Karlbergskanalen och Djurgårdsbrunnskanalen, är det så pass grötigt att en framåt person skulle kunna ösa det på plastpåsar och saluföra det som färdiglagad ärtsoppa. Vid stranden av Klara sjö stod en tant och hyvade trädgrenar i sjön men hennes tax vägrade bestämt att hoppa i efter dem. Jag har alltid framhållit att taxar är klipska djur. Själv var man inte vidare förståndig som grabb. Man dök på örona från gamla Tranebergsbrons landfäste och kom upp med apelsinskal i håret och ett begagnat preventivmedel hängande på örat. Kompisarna hångarvade och sjöng: "Jag vill ha en kondom uti Nordens Venedig". . .
  Att se Stockholm från vattnet är som att semestra i Syditalien: Man får hålla blicken lyftad, koncentrera sej på arkitekturen och sevärdheterna och försöka glömma smutsen och eländet som det hela vilar på.
  Man höjer alltså blicken och frossar i de hisnande brospannen där långtradare rinner över som dropparna på ett brutet vasstrå. Man fröjdar sej åt Skeppsholmen, detta lummigt prunkande blomkålshuvud mitt i Strömmens oljiga blask och man njuter anblicken av Stadsgårdens lyftkranar, denna imposanta rad av Dinosaurier som står perfekt rättade i matkön, redo att slafsa i sej inkråmet på anlöpande fartyg. Man kan slå av motorn och spana in Slusskarusellen, denna betongseparator för trafikanter, en burk som klockan åtta på morron, när tiotusentals förgiftade storstadsbor lubbar runt i labyrinten och Katarinahissen spelar jojo med båda korgarna, ser ut som en lattjo grej av Per Olof Ultvedt. Man kan glida in under akterstävarna på finlandsbåtarna och få en påminnelse om vilket litet ynkligt kryp man är. (Men pass på, rätt som det är häller en finsk köksa femton liter smörgåsbordsrester i skallen på en.) Man kan med två knops fart klucka fram under Karlbergskanalens hängpilar, låta deras försommardoftande grenar smeka sin hjässa och drömma att man är en Huckleberry Finn på sakta resa med flotten på Mississippi. Idyllen störs endast av en galen gubbe med Archimedes som vägrar att väja. En snabb rattmanöver räddar oss från att bli rammade. Gubben ser oss inte, han kramar ratten och stirrar rakt ut i tomma intet. En flygande holländare från Bällsta? En 18 hästars Chichester från Ulvsunda båtklubb? Vad vet jag?
   Alltjämt i maklig fart styr vi in mellan Långholmen och Söder för att forcera Pålsundet, detta Pearl Harbour för 20-talets cigarrsmala Petterssonbåtar i mahogny, forna eleganter som ligger här och hoppas på ännu en sommar på Mälarens fjärdar, en sommar med gubbar med vegamössa och nubbeglas ombord, handklaver och klarinett i klubbholmens skyddande vik. Pålsundet är ett stycke 20-tals Stockholm som blivit kvar. Människorna som här pysslar med sina båtar verkar efter sin tid på ett sympatiskt sätt. Vi såg t ex en gubbe i spetsbyxor och benlindor sitta grensle över ett fördäck och putsa de förnicklade bokstäverna som bildade båtens namn. Även änderna i Pålsundet går efter. En 0,25 hästars andmamma kom simmande rakt emot oss. Hade vi inte slagit back i maskin skulle de fem dunbollarna i hennes kölvatten ha blivit moderlösa. Det är nog på tiden att någon talar med andmorsorna i Pålsundet om att det är högertrafik på sjön.
  I höjd med Bergsundsvarv ökar vi till fem knop. Och har man sett på fan, håller man inte på att att bli rammad av en gubbe med 18 hästars Archimedes igen! Vi får se upp med denna Chichester från Bällsta i fortsättningen.
  Man stryker utmed Söder Mälarstrands kajer och kollar livet. Det var här man »lossa sand, ibland». . . Grushögarna finns kvar men gubbarna med spadarna är borta, dom har ersatts av stora sandsugare som sköter jobbet. Plötsligt är vi nära att kastas upp mot kajen av kraftiga vågsvall! Chichester igen? Nej, det är det tungt lastade fartyget »Underås Sandtag» som drar på för fullt i Riddarfjärden. Man undrar varför. Är det så bråttom med sanden? Eller har kaptenen hämningar? Kanske drömde han i sin ungdom att styra ett fartyg på värmen, att bli kapten på Singaporelinjen. Och så blev han skeppare på en sandpråm i Mälaren! Få har väl i så fall fått sina förhoppningar så bokstavligen grusade.
  Annars ligger sjöfarten nere på Söder Mälarstrand. Det är mest knarkpråmar utmed kajerna. Så här på dagen ligger pråmarna tysta, det enda man förnimmer är ett sprött klirr från en öppen ventil. Nån därinne håller förstås på att diska injektionssprutorna, det ska kanske bli utsträckt tid i kväll?
  Kryssande mellan Strömmens plankstumpar, ölburkar och tetra pakpåsar letar vi oss in bakom Gröna Lunds baksida som är så ful att det inte ens hjälper att man håller blicken lyftad. I Beckholmsviken blir man förstämd. Här ligger dom, alla de gamla djurgårdsfärjorna som man undrat vart dom tagit vägen. Djurgården 5 och Djurgården 6 går i trafik, men 1:an tom 4:an ligger bakom Gröna Lund, skamfilade, sönderslagna och med rutorna förspikade. Även gamla Strömfärjan tillbringar här sin pension i djup misär. Och på andra sidan Strömmen, nedanför Vikdalen, ligger ens barndoms flytande oas, Gambrinus 5, uppdragen på land lite på tre kvart. Det var den som for runt i skärgårn på 30-talet och sålde läsk och pilsner vid bryggorna. Jag har den att tacka för hundra sockerdricka. Men nu ligger hon här och rostar bort, det är tacken det! Kan inte törstiga stockholmare samla till ärofullare ålderdom för Gambrinus?
  Med bröstet fullt av nostalgisk smärta backar man ut från den stenstrand där Gambrinus kastats upp, men man ska se sej för även när man backar. Det var två meter mellan mej och Chichester från Bällsta, en kollision var ytterst nära. Vi knöt näven åt Chichester, men han reagerade inte. Med sin 18 hästars Archimedes rusade han vidare, stirrande rakt ut i tomma intet. Just när han passerade, tyckte jag att jag kände igen honom, Om jag inte tar alldeles fel, så är det samma galning som kör grön spark i Sollefteå om vintrarna. Och på sommaren flyttar han då till Stockholm för att fungera som enda dissonans när en stråke av sol gnir på Vår Herres fiol . . .