Skärholmen Centrum stänger inte, det dör!
     
nr 18 1971        
    Klockan halv nio en torsdagskväll i april vandrar vi med ekande steg genom en övergiven stad av glas och betong Skärholmen Centrum. Där råder en spöklik tystnad.
    Det dånar mellan väggarna när vi knackar ur pipan mot den stängda korvkiosken på Skärholmstorget. En vårhosta låter som en kanonad från kustartilleriet.
    De enda varelser med mänskliga drag som vi möter denna aprilkväll är varuhusfönstrens skyltdockor. Förstenade som i sagan om Törnrosa stirrar de på oss med sina debila plastögon.
    Det verkar som om krig och flyglarmet just har gått.
•   Albert Aronson, som skapade Vällingby och sen fortsatte med att skapa Skärholmen Centrum, yttrade vid invigningen dessa ord: Jag är övertygad om att Skärholmen Centrum vid Europaväg 4 kommer att bjuda ett sjudande liv utan motstycke i något annat storcentrum.
•   Tidningarna som var ute och invigningstittade, sa tvärtom. Den hårdaste domen över Skärholmen Centrum fälldes av Dagens Nyheter som sa. att detta är en monstruös och människofientlig skapelse, ett jättemonument över allt vad kallhamrad kommersialism heter. Det enda människor kan ta sej till i detta centrum om kvällarna är att rulla tomma ölburkar i gränderna så att det ekar mellan stenväggarna.
•   Aronson fick inte rätt, det sjudande livet förbyttes i en spöklik tystnad av den art som möter astronauterna på månens baksida. På sätt och vis hade Dagens Nyheter också fel för det finns ingen som rullar ölburkar i detta centrum på kvällarna.
    Den bistra sanningen om kvällarna i Skärholmen är att där finns ingen.
•   Mellan sjutton och arton är här däremot ett liv och ett kiv. Var femte minut kräks Tunnelbanan upp ett par tre hundra medborgare på Skärholmstorget. Människorna sprider sej på köpgatorna med brådskande steg. Unga husmödrar rafsar åt sej falukorv och pommes frites-paket i febrig iver att hinna hem och brassa käk, det är ju "Familjen Ashton" på TV:n i kväll och det är önskvärt att disken är klar innan man ska lida med Sheila i hennes helvete med den knölaktiga David.
•  "Vårhandla, vi löser in ert i barnbidrag!'' ropar skyltarna i varuhusen. I Domus jättefönster tindrar två uppförstorade bokmärkesbarn med rosende kinder. "Barnbidragsdags!" står det under barnen. På Tempo lyser stora vårgula plakat med texten "Barnbidrag, Tempo-dag!" Man är ovanligt högröstad på det här stället, när man ropar efter människornas slantar. Varför textar man inte affischer där det rent ut heter "Hit med era pengar!"? De kommersiella skamgreppen är i Skärholmens varuhusgiganter så påträngande att man rent reflexmässigt tar sej åt bakfickan för att kolla att blixtlåset är stängt om plånisen.
•   "Möt våren på Tempo!" manar andra affischer. Då gör vi det. Vi traskar igenom hela varuhuset från golv till tak utan att hitta våren. Möjligen skulle den konstgjorda gräsmattan, som låg under en gräsklippningsmaskin för 280 kronor, föreställa våren. Vi blev trots allt glada när vi såg dem. Konstgjord eller inte så är det dock de enda grässtrån som står att finna i Skärholmen Centrum.
    Annars är det som vanligt på Tempo. Broilern kostar 7:90 och märgpipan 15:90. På ICA-hallen satsar man med lockpriser, bara 7:80 för broilern. Domus deltar inte i detta tioöreskrig utan går fram på egen front. I entrén till varuhuset får människorna dagens budskap i halvmeterhöga bokstäver. Budskapet lyder; "PÖLSA 5:40 kg!"
•   De privata företagarna är mera lågmälda. Man får 50 kronor för sin gamla transistor om man köper en ny för några hundra hos radiohandlaren, man får entrecote för 14:50 på den mycket brittiskt inredda puben "Charles Dickens". Det låter frestande  men när vi försöker, häktar barmästaren ner skylten. 17.00 stänger köket och därefter är det bara öl och prickig korv å 2:50 skivan. Sex personer dricker öl i lokalen, två kastar pil under sammanbiten koncentration.
•   På ungdomsgårdarna, två stycken, spelar det unga Skärholmen pingis. Genom de öppna fönstren kan man på celluloidbollarnas tickande studsar höra att det är glest mellan smasharna. Bollarna går tio femton gånger över nät innan de går ut. På polisstationens gård utvecklar sej dramatik. Kylaren kokar på utryckningsdodgen och två konstaplar hoppar baklänges som kängurur när dom lättar på locket så att sotigt kylvatten sprutar fem meter opp i vädret. En liten knatte från den närmaste ungdomsgården sticker racketen under armen och tar upp en varm applåd.
•   Centrumets bingolokal, "Showboat Bingo", som skyltar med priser av samma eländiga krimskrams kvalitet som alla andra bingohallar i denna världen, har samlat fyra trogna som prövar lyckan till den kvinnliga spelledarens monotona mässande.
•   Klockan 20.00 går ridån ner i Skärholmen. Då stänger varuhusen. Då stänger shoparna. Då stänger t o m korvkioskerna på Måsholmstorget och Skärholmstorget. Förvandlingen är fantastisk för den går så fort. Efter några minuter är en husse med svankryggig tax de enda levande varelserna på Bredholmsgatan.
•   Klockan 20.10 ligger Skärholmstorget lika öde. Det enda som hörs är en matarbuss från Fruängen som brummar på tomgång utanför Svenska Missionsförbundets hus. En liten grabb kommer knatande nerför trapporna från Äspholmsvägen. Man hör inte hans steg för han springer i strumpfötterna. Men han storskrattar. Femtio meter efter kommer hans morsa som skriker: Andre, kom tillbaka!. . . Springa ut i bara strumpfötterna! . . . André! . . . Passa dej unge!
    Men Andre bara fnittrar och springer. Då genskjuts han av en kvinnlig släkting, uppenbarligen nån moster eller så. Stoppa honom. ta'n! skriker Andres mamma.
    Haha. skriker André och luggar bägge fruntimmerna med en kringspringande rörelse.
    Visst är André en satunge, men vi välsignar honom. Man är tacksam för varje tecken på mänskligt liv i detta månlandskap.
•   Klockan 20.38 skymtar vi en dam i Byholmsgången men hon hinner försvinna om ett hörn innan vi får upp kameran.
•   Klockan 20.50 passerar sex personer Skärholmstorget och försvinner in på biografen "Vågen". Där ger man "Vampyrernas hus,  en skoningslös filmchock". Kassörskan säjer att ungefär hundra personer löst biljett till det skoningslösa under aftonens två föreställningar.
•    Klockan 21.00 sitter det fyra personer på Skärholmens restaurang som heter "Gyllene Bägaren". En ensam herre står vid bardisken och tar sej en krök och vägrar efterkomma den kombinerade hovmästaren och rockvaktmästarens uppmaning att ta av sej rocken.
    — Det skiter jag i, för jag har bara skjortan under!
•   En annan ensam herre sitter vid bord och sågar målmedvetet med bordskniven i en hög pommes frites.
•   Två herrar diskuterar politik. Den ene bryter på utrikiska när han försöker övertyga den andre om att Arne Geijer är en plös. Mannen är dessutom motståndare till att Sverige skickar pengar till utvecklingsländerna.
    — Jefla y-hjelp, säjer han, månka svenskar skylle pehöve dessa penkar . . .
     Servitören står med ryggen åt lokalen och tittar ut över det öde torget. Men det tycks inte komma någon mer gäst i kväll. 
•   Klockan 21.40 ser vi en dam med en schäferhund vid horisonten.
•   Klockan 21.45 skramlar och dånar det av plåt från Bredholmsgatan. Vi befinner oss i Lillholmsgången men rusar till för att se vad som står på. Det låter som något spännande, inbrott eller så. Men det var bara personalen på "Showboat Bingo" som låste in dagskassan i Svenska Handelsbankens nattfack. Det var när dom stängde luckan som det ekade så ruskigt i hela spökstaden.
•   Klockan 21.50 möter jag en full herre, som tvärbromsar och säjer:
    — Tjänare Jolo!
    Skärholmens Centrum är Skandinaviens största förortscentrum med P-hus för 4.000 bilar, etthundra företagare och ett kundunderlag på , 300.OOO människor. Det breder ut sej på 160.000 kvadratmeter, det har 74.000 kvadratmeter butiker och 19.000 kvadratmeter för social och kulturell service. Det har kostat miljoner och åter miljoner, men den enda människa man möter där efter klockan nio på kvällen är ett fyllo som kallar en för Jolo.
•   På dagarna kanske det fungerar, på dagarna har det kanske en uppgift och ett ärende till människorna. Även om budskapet är något torftigt, Pölsa 5:40 kilot.
    Det tragiska med Skärholmen Centrum är att det inte stänger på kvällarna — det dör...