Sörgården finns inte mer!


    SE-special: Gits Olsson     
nr 52 1972         
••• Människorna i städerna har börjat flytta ut på landet. De står inte längre ut med livet i stan. Detta kallas för “Den gröna vågen”.
    Men vet människorna vad det är dom flyttar till? Den romantiska idylliska bild av svensk landsbygd som via läseböckerna  “Sörgården”och
“I Önnemo” förmedlats till miljoner svenskar gäller inte i dag.
•   Det är inne att bosätta sej på bondlandet. Längtan från stan ut till vischan kallas för “Den gröna vågen”.
    Det här är en varning för “Den gröna vågen”.
•   Att svensk ungdom, den generationen som har vuxit upp på ketchup och pommes frites. Längtar till landet, det kan man förstå. Den är jagad sedan barnsben av skolans poänghets, den är djupt desillusionerad där den står i dag med fil kand och fil mag och tigger om verkstadsjobb på Asea och LM.
•   Att den gröna vågen även gripit stadgade medelåders människor är betänkligare, de borde veta bättre.
•   Det finns anledning misstänka, att de flesta människor som flyr till bondvischan i dag, har en felaktig bild av livet där och inte riktigt har klart för sej vad dom flyr till. De flesta grundar sin uppfattning om livet på landet på de orgier i idyllmakeri som ritades i de båda läseböckerna “Sörgården” och “I Önnemo, utgivna i miljonupplagor och lästa och älskade av flera generationer svenskar. Varför i stället inte se den bistra sanningen i vitögat, Sörgården finns icke mer, inte idyllen i Önnemo heller.
•   Hur såg det ut i Sörgården 1912, när boken om gården inledde sitt segertåg genom landet? Jo, där bodde Gustav och Karin och Sven och Greta och Lill-Olle. Far i Sörgården hette Anders och mor hette Anna. Gamla farmor bodde också i gården, en trappa upp på vinden i ett undantagsrum.
    Åldringsvården fungerade så på den tiden.
•   Åldringar på Sörgårdens tid blev aldrig så senila att dom började spela på läpp. I tvärdraget mellan de iskalla vindsväggarna och den glödheta kakelugnen fick dom reumatisk feber eller lunginflammation och avdog i god tid innan de blev gaggiga och svårhanterliga.
    I dag sitter det inga åldringar och dunkar vävstolar på dragiga bondvindar, bostäderna är utdömda av hälsovårdsnämnden.
•   Far och äldste sonen på Sörgården, Gustav, hjälptes åt med jordbruket och familjen levde på självhushåll. Det lilla man behövde köpa, handlade man i Önnemohult, den lilla byn kring stationshuset, där tåget stannade tre gånger om dan.
    Det går inget tåg till Önnemohult i dag. På 40-talet gick det fortfarande en rälsbuss. På 50-talet hade man dieselbuss. Idag får man åka egen bil om man har nån.
    Tusentals svenska husmödrar sitter i sina elektroniska kök och drömmer om rollen som bondmora på landet. Vad innebär drömmen i nykter verklighet? Jo, 50 meter till en iskall brunn, spisar som ryker in och små troll som tjatar om gröt.
•   Bagaren som sålde kringlor till folket i byn, klappade igen redan 1952. Brödbussen är indragen och vill man ha färskt bröd får man åka många mil till super marketen i stan. Om man inte vill baka stup i kvarten.
•   Stationshuset är ombyggt till ungdomsgård, där Lill-Olle brukar kräkas mellanöl på lördagarna.
•   Far och Gustav steg alltid upp klockan 5 om morgnarna förr i världen. I dag stiger dom upp klockan 4 för att hinna till AMS-verkstaden i Kolsva där de omskolas till revolversvarvare.
•   Förr brukade Lill-Olle hjälpa far att köra oxarna hem från höstplöjningen.
    Oxar finns ej mer på svensk landsbygd. Oxar var ett slags desarmerade tjurar som hängde med huvudet och drog tunga lass, bara man piskade dem duktigt. Den sista oxen slaktades redan under den idylliska epok när oxfilén ännu kosta de 25 kr kilot. Oxarna har i dag ersatts av traktorer, men det är inte ofta som lille Olle får igång traktorn, för har inte batterierna laddat ur, så har det kommit skit på tändstiften.
    Då blir det till att veva i gång traktorn och det förmår inte Lill-Olle, därtill är han alltför svag av all ketchup och mellanöl. Han får vänta tills fader Anders kommer hem från omskolningskursen. Fader Anders är stark och vevar som en dåre. Om traktorn inte startar då heller, sparkar fader Anders fordonet där bak och säjer att du kan fara åt helvete med dej traktorjävel!
    Så uttryckte han sej aldrig i “Sörgården” eller “I Önnemo”, men så fick ju oxarna aldrig skit på stiften heller.
•   Sörgården är inte längre vad den var och det är frågan om den nånsin har varit det. Fira en svensk lantjul, heter det i dessa dagar i reklamen. En svensk lantjul verkade inte särskilt livad.
    Lill-Olle jublade över granen i storstugan. Det var på den tiden folket i Sörgården kunde hugga sej en gran lite hur som helst utan att fråga markägaren, oftast Kronan, om lov. I dag är det bäst att köpa gran i stan om man vill undvika böter. Eller skaffa en av plast.
    Julen i Sörgården firades med kaffe och bullar och gröt varpå man läste julevangeliet och gick och knöt sej. Det var inte tal om att ta ett järn till skinkan, för skinka förekom inte. Julklappar då? Jo, “I Önnemo” berättar om dem;
    “Nu reste far sig upp. Han gick fram till byrån och drog ut den översta lådan. Så sade han: 
    — Gustav, kom hit!
    Och Gustav steg fram till far. Då tog far fram en klockkedja, som han gav sin äldste son. Och Gustav tackade och såg så belåten ut. Han hade ju en silverklocka, som han fått för två år sedan, men han hade bara haft en snodd i stället för kedja.
    Nu visste alla barnen, att de skulle få var sin sak. Och med strålande ansikten gingo de fram, en och en, till far. Sven fick en präktig fällkniv med många blad. Karin fick en skinnmössa, Greta ett halvt dussin näsdukar och Lill-Olle ett par röda vantar. Och Maja fick en halsduk och Pelle ett par varma handskar.”
    Det framgår av skildringen att självhushåll på det gamla bondesamhällets tid endast kunde genomföras genom en långt driven snålhet. Fader Anders ger äldsta barnet en sketen klockkedja i julklapp, vilken han rimligen borde ha fått samtidigt som han en gång fick klockan, och Lill-Olle får ett par vantar som han ändå skulle ha för att inte frysa fingrarna av sej. Maja fick en halsduk och Greta fick ett halvt dussin näsdukar att snyta sej i. Och barnen var uppenbarligen så indoktrinerade av denne maktfullkomlige snålvarg till farsa, att dom t o m lydigt jublade över presenterna.
•   Man la sej vid åttasnåret för att orka opp i julottan. Det är sannolikt annorlunda i dag, även i Önnemo by. Man sitter väl och kollar TV tills ögona blör även där. Gamla farmor, som har börjat se lite härsket, tycker att Tommy Körberg talar en förträfflig engelska som kaptenen i Onedinlinjen.
•   I Sörgården av år 1912 höll man sej med tomtar, små snälla gubbar, fem centimeter i strumplästen, vilka släpade hem de ax som klarat sej undan räfsan och blivit kvar på åkern efter slåttern. Tomtar var bra, dom stärkte gårdens ekonomi. I den mån tomtar förekommer idag, är de inte särskilt lönsamma, de har fullt sjå att släpa på sej själva, där de vadar till knäna i klibbig hormoslyr.
•   I ett avseende måste livet på landet vara riktigare i dag än för 60 år sen, kvinnornas arbetsbörda måste ha lättats. På Sörgårdens tid skulle kvinnorna inte bara ta reda på allt det slaktade, sylta och safta och kärna smör och byka tvätt i ån och virka och sy som trälar, dom skulle framför allt ropa in korna. Varenda kväll skulle dom ut och söka korna genom att blåsa i näverlur och sjunga svagsinta lockvisor. Därpå skulle de mjölka korna. Och när kvinnorna i solnedgången kom kånkande hem på de stora 50-litersflaskorna med mjölk, vad gjorde karlarna då? Jo. “de sutto på förstukvisten i den fagra kvällningen och sög förnöjt på sina pipor”.
    Kräk.
•   I ett annat avseende har livet på landet inte förändrat sej ett dugg, nämligen beträffande inställningen till överheten. När prinsessan kom resande genom Önnemo gick det enligt läseboken till så här:
    “När nu prinsessan kom åkande i sin fina vagn och körde in i Önnemo by, då fick hon se på ena sidan av vägen en hel rad små flickor med stickstrumpor i händerna och på den andra sidan en lång rad gossar med en träsked i handen. Och alla skeno de av glädje när de fingo se en riktig prinsessa med ett rött parasoll och riktigt hovfolk, granna hästar och fina kuskar. Och alla nego de och bockade. . .”
    Den inställningen har definitivt inte förändrats i dag. Skillnaden är bara den, att det inte står några debila barn med strumpor och träslevar i händerna utmed landsvägarna i dag. Dom står i stället som vuxna på Norrbro i Stockholm och vinkar till kungen med näsdukar och 50-kort.
•   Livet på landet är inte vad ni väntar er, ni som drömmer om att rida dit på den Gröna vågen. Sörgården finns inte mer. Önnemo by finns inte mer.
    Allvarligt talat tror jag aldrig att den funnits.