Sveriges dyraste ångbåt!
         
nr 14 1974        
    "Gustafsberg VII" har snart ångan oppe igen. Hon byggdes 1912, döptes om till "Saxaren" 1929, sjönk 1964, bärgades av två unga skolgrabbar och såldes till Norrbotten som danspråm. Köptes tillbaka till Stockholm 1073, gör come back under sitt ursprungliga namn i maj 1974. Ägarna har skiftat. Hon har kostat dem sammanlagt 1 miljon 330.000 kr. Hon är Sveriges dyraste ångbåt. Ja må hon bolma uti hundrade år!
    Gustafsberg VII ligger vid kaj på Finnboda varv, fin och vit som en nykär svan. Hon är Sveriges dyraste ångbåt. 
•   Det kostade 155 000 för Gustafsbergs fabriker att bygga henne i Oskarshamn 1912.
•   Det kostade 129 000 för Vaxholmsbolaget att förvärva henne 1929 och döpa om henne till Saxaren.
•   Det kostade försäkringsbolaget 150000 kronor när hon i maj 1964 gick på en felmärkt grynna i västra Saxarfjärden och sjönk vid Stor-Kråns brygga, sedan kapten styrt mot land och satt passagerarna i säkerhet.
•   Det kostade två stockholmsstudenter 1 200 kronor att köpa vraket, som försäkringsbolaget dömde som värdelöst och hopplöst att bärga. Pojkarna lyckades och satte henne i trafik.
•   Det kostade 95 000 kronor för ett konsortium i Luleå att köpa henne 1972 för att använda henne som flytande danssalong i Luleå skärgård. När hon väl kom dit upp, utdömdes hon av sjöfartsinspektionen. Det läckte i panna och oljesystem. Lagren var slut. Det skulle kosta 100 000 att få igång henne igen.
•   Det kostade 125 000 för ångbåtsentusiasterna i bolaget Strömma Kanal att köpa henne till Stockholm hösten 1973.
•   Det kostade 15 000 att bogsera ner henne till Stockholm.
•   Det kostade 100 000 att sätta maskinen i stånd igen.
•   Det kostade 40 000 att byta tuberna i pannan.
•   Det kostade lika mycket, dvs. 40 000, att byta ut ett antal plåtar i skrovet.
•   Det kostade 80 000 att förse henne med modernt air condition-system.
•   Det kostade 250 000 att bygga om henne, reparera inredningen och ge henne en matsal med plats för 150 gäster i stället för den gamla, som bara rymde 16.
•   Det kostade 100 000 att utrusta henne med nytt elverk och byta hela det elektriska systemet ombord.
•   Det kostade 40 000 att förse henne med vakuumtoaletter, vilket hon behöver för att kunna ligga stilla vid kaj på vintrarna och fungera som restaurang.
    I allt har Strömma kanal kostat på henne 800 000 kronor och givit henne det gamla namnet tillbaka, Gustafsberg VII.
    Sen 1912 har hon kostat skilda ägare sammanlagt 1 miljon 330 000 kronor. Hon är därmed Sveriges dyraste ångbåt.
    Naturligtvis finns det folk som menar, att det är hispan att kosta på en gammal ångbåt så mycket pengar.
Men sen är det alla vi andra, vi som diggar ångbåtar, som bara bockar, tackar och tar emot. Nostalgi, skrev kåsören Red Top häromdan, det är ånga.
•   Människors inställning till ångbåtar må skifta. För egen del faller jag i trans när Gustafsberg VII börjar harkla sej med skorstenen efter år av tystnad. Det är min barndom som ryker ur det röret. Vi som bodde i arbetarbarackerna kring Odelbergarnas porslinsfabrik i Gustafsberg, två mil från Stockholm, i början av 30-talet talar inte om Queen Mary eller Kungsholm. Vi talar om Gustafsberg VIII och Gustafsberg V. Det var dom som räknades. Det var dem man stod på kajen och passade om eftermiddagarna för att hämta Social-Demokraten åt farsan. Ibland kom Tvåan och på söndagar hände det att dom satte in Gustafsberg VI. Ettan var redan degraderad till bogserbåt.
•   På lördagsförmiddagarna, när gubbarna hade ledigt från fabriken, åkte man med Trean in till stan. Farsorna hade svarta figursydda överrockar med sammets krage, plommonstop och smålandsportmonnäer. Dom skulle på Systemet och köpa ut ransonen. Fruarna fladdrade som en gräshoppssvärm in på Västerlånggatan, där modebutikerna låg. Gustafsbergsbåtarna lade till vid Gustav III:s staty nedanför Slottet. Jag minns att farsan brukade peka mot andra stranden, mot Saxaren som låg nedanför Grand Hotel med ångan oppe för att gå till Ljusterö. Och han sa:
    — Där grabben, ligger Gustafsberg VII!
•   Sjuan hade sålts till Waxholmsbolaget tre år tidigare. Hela Gustafsberg sörjde. Men nog tyckte vi att det lät som en vemodig hälsning när Saxaren backade ut och klämde av en munter fjärt med ångvisslan när hon la in halv fart fram och passerade akter om Gustafsbergsbåtarna på väg mot skärgårn.
    Gustafsbergarna tålde inte Waxholmsbolaget som berövat dem Sjuan. Och varje gång Waxholmsbolagets kaptener satte Sjuan på en sten och det stod i Socialen om det skrattade man rått i bersåerna mellan Bruksgatans baracker.
•   Befälhavaren ombord, Kadimir Bäck, sa 30 år senare om henne: 
    — Hon var lite lynnig ibland, ville hon inte vända så gick det aldrig att tvinga henne.
Ett uttalande som skulle få dagens ledamöter av fartygsinspektionen att falla i stilla gråt. Hennes tjurskallighet finns det många exempel på. men det var först på 40-talet som man började bokföra krumsprången.
•   Den 22 oktober 1944 körde hon stäven mitt i magen på en stor fet tanker som låg för ankar på Strömmen.
•   Den 14 oktober 1951 klev hon upp på ett grund utanför Vaxholm.
•   Den 18 augusti 1955 tacklade hon en sten utanför Älgö.
•   Den 4 mars 1956 var hon rubrikernas båt igen, hon satt fast i isen i 35 timmar med 34 begravningsgäster ombord.
•   Den 27 juli 1960 brakade hon med full fart in i urberget bredvid Saxaröns brygga.
•   1 juni 1963 fick hon maskinhaveri i Tenösundet, la sej tvärs över farleden och lät den övriga båtvärlden tuta så mycket dom orkade.
•   1 mars 1964 bröt hon is utan för Stavsnäs, mötte en ovanligt envis isbarriär, backade och tog sats. Det var inte is, utan en grynna. Alla ombord ramlade på örona och reste sej för att skriva insändare i pressen.
•   Den 21 maj 1964 small det på allvar. Pricken, som ska stå nord väst om grundet vid Stor-Krån i Västra Saxarfjärden, hade av islossningen eller något pråmsläp eller något annat flyttats så att den stod 150 meter fel. Dvs. söder om grundet. Saxaren styrde efter pricken och gick rätt över grundet som ligger på 9 fots djup och består av vassa taggiga stenar. Saxaren sticker 13 fot. Ändå fick hon bara två apelsinstora hål i skrovet. Kapten Torsten Andersson satte i gång alla pumpar och styrde kurs på närmaste brygga. Passagerarna hann i land innan fartyget sjönk och lade sej på sida på tre-fyra meters strandvatten.
•   Det var där som stockholmsteknologerna Staffan Lindhé och Hasse Johansson bärgade henne mot alla experters odds. Hundratusentals ångbåtsälskare höll tummarna och jublade för varje meter som båten höjde sej ur djupet den sommaren. Hennes färd in till Stockholm från Resarö ska sent glömmas. Hela skärgården stod på stränderna och vinkade, en armada av aktersnurror eskorterade. Det gick långsamt fram men det gick ändå fram, och man hurra för den resan när man kom till Stockholm fram.
•   Varför hurrar folk i alla åldrar för en gammal skärgårdsbåt? Jo, därför att skärgårdsbåtarna är en del av alla stockholmares liv. Det skulle inte falla någon in att resa till Bromma och hurra för en gammal DC 6:a. Det skulle inte falla någon in att gå ut på Järnvägsmuseum och hurra för ett lokomotiv.
    Men med skärgårdsbåtarna förhåller det sej annorlunda, de var lustans båtar, de var de vita fartygen som styrde ut mot sommarlov, abborrgrund och glädje. Kurt Bergengren, som skrivit en hel bok om det här, “Skärgårdsbåt till sommarnöjet”, ger er en bakgrund i det här citatet från svunna somrar på Ljusterö:
“Ur sommargästens synpunkt bestod Stockholms skärgård av se bryggsamhällen. Alla olika. Alla styrda av vita båtar från stan. De flesta familjerna återvände sommar efter sommar till samma bryggor Saxaren, avgångstid från Karl XII:s torg kl. 10.10 på vardagarna kom till vår brygga strax efter halv ett. Kallades halvettan. När den en kvart dessförinnan blåste till Linanäs samlades ungdomarna på Laggars brygga. Några pojkar gick ut i småbåtar för att möta svallen som det hette. Båtens ankomst samlade alla vid bryggan.
    Tidningarna och paket slängdes i land och lästes upp framför postlådan. Läsa upp posten var ett jobb som lockade ledartyper, såna som tyckte om att höra sin egen röst.
•   Handelsman Gideon Larsson kärrade upp sina varor. Det var dels kartonger från grossisterna i stan, dels backar med långtidspastöriserad mjölk och sterilgrädde från mjölkcentralen i Vaxholm. Hela skaran som varit nere vid båten satte sig på handlarns trapp för att vänta på beställda kotletter och kalvstekar. Kunderna gav sig god tid i handelsbon. Där bestämdes träff till badutflykter och kvällsnöjen. Eftersom kön i affärn var lång, blev hela dan förskjuten, kvällen sen och nästa morron också sen.
Saxaren fortsatte till Västbystrand. Där vände hon om till Stockholm och kom dit 15.35.
Saxaren mötte då strax före Fjäderholmarna Östanå I på utgående. Östanå I kom till Laggars 17.30 och kallades för halvsexan. Vi gick ner till den för att köpa Aftonbladet och Nya Dagligt Allehanda och eventuellt möta gäster från stan. Direkt efter båtdags skulle vi äta middag. Halvsexans signal angav att det var dags att sätta på potatisen.
•   Saxaren stannade inte länge vid kaj. 17.18 styrde hon ut igen. Nu kallades hon av oss halvåttan men drog vid denna tid inte så mycket folk till bryggan. Ungdomar som inte visste vad de skulle hitta på gick ner för att träffa likasinnade. Saxaren fortsatte nu genom Bulleröströmmen in i Bolbyviken och la sig i natthamn vid Marum... När söndagsbåten kom skulle flaggan vara hissad, trädgårdsgången krattad och tennisskorna kritade. Då sprang vi ner till båten för att köpa dagstidningar som vi inte prenumererade på. Söndagsbilagorna med noveller och korsord var eftersökta. Nån gång var tidningarna slutsålda vid tidigare bryggor. Man fick kliva längst ut på bryggnocken och ropa över till tidningspojken medan trossen låg i luften.
    Efter båtdags stod frukosten dukad på verandan. En söndagsfrukost på landet! Det var strömming i tio former, därav alltid ättiksströmming och inkokt med dill, vidare sill, ansjovis, Janssons frestelse, solöga, prickig korv, prinskorv, ost och som varmrätt omelett med kantareller eller blomkålsstuvning eller också skinkstuvning med hårdkokta ägghalvor. I sista stund skickades något av barnen till källarstugan efter nubben, pilsner och sockerdricka. När vi satt oss till bords gled den snabba ‘Norrtelje’ förbi med röken vit av måsar...
    Tack, Kurt Bergengren, för den beskrivningen. Förstår ni nu då, varför folk älskar dessa skärgårdsbåtar?
•   Den 28 maj seglar Gustafsberg VII igen, gamla Saxaren, lika stilig som 1912, fast komfortablare. 150 amerikanska resebyrågubbar har chartrat henne. De ska fara runt och se på Stockholms skärgård och avgöra om den kan vara nåt för amerikanska turister. En uppgift värdig den kära gamla båten.
    Vid rodret kommer det att stå en fin representant för de gamla Waxholmsskepparna , kapten Richard Blomqvist. Han vet var grynnorna ligger, hur fan dom än behagar flytta sej.
•   Vaxholmskaptener är ett släkte för sej. Man brukar berätta historien om en skeppare som med bolmande skorsten låg vid kaj nedanför Vaxholms hotell och fick se en smörgåsnisse från hotellet ila uppför lejdaren till kommandobryggan.
    Nissen sa:
    — Jag skulle hälsa från kapten Adelsparre vid Vaxholms Grenadjärer, som njuter sin grogg på verandan, till kaptenen på Saxaren, att röken från skorstenen generar honom!
    Kapten röt tillbaka:
    — Hälsa till kapten Adelsparre vid Vaxholms Grenadjärer från kapten på Saxaren, att det är inte krutrök, så han behöver inte vara rädd!
•   Det bästa med gamla Gustafsberg VII är inte hennes 500 häst krafter, hennes vackra linjer, hennes stolta brygga, det bästa är att hon har ångmaskinen kvar, att hon bolmar!