TYSTNAD! 
   
SE-special: Gits Olsson      
 

 
nr 11 1967        
■■■
I ett nattligt dödstyst radiohus, sitter Telefonväktarna och svarar på allt som svenska folket frågar om. Men de som försöker säja runda ord i etern får tji, för väktarna har möjlighet att "sudda" bort dem.
    22 71 40 är ett telefonnummer som svenska folket lärt sej anlita på sistone. Det är numret till radions »Telefonväktare», ett nattligt program som vunnit en enorm popularitet över allt i landet utom på Operan. För Operan har nummer 221740 och varje tisdagsnatt ringer det folk till Operan och frågar hur man gör när man tar bort såsfläckar på slipsar. En direktör i Riksbanken har också ett snarlikt nummer i sin bostad. Nästa gång det ringer jämtlandsbönder hem till honom och undrar vad de ska göra med korna som gått i sin, tänker bankdirektören svara något fult i luren.
■   »Telefonväktarna», det är tre lustigkurrar som med en rik fond av vetande, sunt förnuft, mellanöl och cigarretter tar emot mellan klockan 22.15 och klockan 00.00. Det är en muntlig insändaravdelning där insändarna får svar på stubben. Det händer att det drar ihop sej till insändarstorm. Om Svea Johansson i Kalix säjer till Telefonväktarna att hon tänker måla taket grönt, så ringer både Karl-Anton Nilsson i Borås och Gustaf Persson i Finspång och säjer att Svea Johansson i Kalix inte är riktigt klok, för se gröna tak är det jävligaste man kan hitta på.
■   Häromveckan var det en dam som undrade vad man skulle göra med halvtomma färgburkar, det blir ju alltid skinn på dom efter en tid. Telefonväktaren Pekka Langer föreslog att hon skulle vända upp och ned på burken och öppna den med konservöppnaren så fick hon färsk färg. Sen ringde en massa färghandlare och menade att den där Pekka Langer ska man nog ta med en nypa salt. Till de mera intrikata problemen som väktarna haft att reda ut hör också frågan om varför en oxe, tillhörig en lantbrukare i södra Norrland, alltid reste sej med fel ända först så att han slog roten i foderrännan varenda gång och bölade av smärta.
    — Tar han intryck av de omkringstående kreaturen, undrade telefonväktarna.
    — Int fan! sa lantbrukaren.
    Men Telefonväktarnas förmåga har sin begränsning. Hur förträffliga råd och tips de än kunde prestera, har man i Radiohuset en känsla att oxen i Jämtland fortsätter att slå huvudet i foderrännan åtta gånger om dan. 
   För att folk ska få se hur dom ser ut som dom ringer till, passade SE på att vara med när Telefonväktarna sände sitt tolfte program från studio 13, två trappor upp i det nattysta radiohuset. 
   Kl. 21.20 kom Pekka Langer och undrade om det skulle bli lika mycket frågor om Per Oscarsson som förra gången.
   Kl. 21.35 kom Hatte Furuhagen för att vikariera för Carl Uno Sjöblom vilken försvunnit till Berlin på tjänsteresa.
   Kl. 21.40 kom det en massa tekniker, en som sköter sändningen, en som sköter grammofonskivorna, en som handhar bandspelarna mfl. Ja, bandspelare behövs för detta är radions enda bandade direktsända program. Vad väktarna säjer i studion spelas in på en bandspelare och sänds ut i etern tio sekunder senare av en annan bandspelare. För det kan ju hända att folk säjer fula saker och då vill producenten Thord Carlsson ha tio sekunder på sej att sudda bort de fula orden.
   Kl. 21.45 kom det sex telefoinster. Det är dom som svarar på 227140 och antecknar de uppringandes namn och adress samt det ämne som de uppringande vill dryfta med väktarna. Det ringer mellan 400—500 människor per sändning. Thord Carlsson gallrar bland lapparna, det är sällan fler än 20 som får chansen att komma till tals.
■   Kl. 22.00 kom Moltas Eriksson, nyponröd och rund med nysnö i mustascherna. Va? sa de övriga. Kommer du? Redan?
■   Kl. 22.10 kom ölet och smörgåsarna och de första påringningarna.
■   Kl. 22.15 började programmet. Melodiradiobasen Folke Erbo var inne och tittade efter så att allt klaffade.
■   En som heter Granberg i Piteå ville man skulle sluta intervjua Picko Troberg så mycket i TV:s Sportspegel. »Han är ju ingenting längre, han får ju stryk varenda gång.» Säj inget ont om Picko, sa väktarna, »Då får man väl säja nåt om hans bilar då», sa Piteå, »dom måste det vara nåt fel på för dom stannar alltid precis framför TV-kamerorna».
■   En fru i Blekinge ville att man skulle göra något åt alla skrotbilar i naturen... En herr Åström i Härnösand undrade varför det heter »fettisdag». . .
En dam som heter Eriksson hade det så svårt med månen, hon blev så förfärligt romantisk varje gång det är fullmåne. Hatte Furuhagen sa, att eftersom man inte kan vara svettig och romantisk på samma gång, så ska man klä på sej ordentligt med varma kläder vid fullmåne... En gubbe från Malmberget ville tillbaka till Dalarna och kom med rena platsannonsen... Stinsen i Ronneby trivdes inte han heller, han tjänstgjorde i Nässjö förr i världen och där var det bra. Men här på låglandet hade han fått både reumatism och knackiga luftrör... En militär i Roslagen skulle upp på norrlandsmanöver och bo i igloo och undrade hur man skulle kunna hålla sej varm i en igloo när man inte fick ha fruntimmer hos sej. Moltas sa:
     — Kan ni inte ta in någon löjtnant i igloon? Eller nån general som kan hålla ångan oppe,
■   Hur ska man göra när ens fru har varit i Stockholm och tagit en kurs i judo? undrade en konditor i Motala. Maktbalansen har blivit rubbad i hemmet. Förr var det inte lönt att frun stack opp, men nu när hon är slängd i judo så är det hon som börjat bestämma. Det blev t ex en röd fåtölj i stället för en ljusgrå som maken valt ut.
    — Men, sa Moltas, ska hon inte ta på sej en sån där kimono med brokigt skärp först innan hon börjar hantera folk med judo?
    — Jo.
    — Men ett familjegräl i den uniformen kan man väl inte ta på fullt allvar? Det måste väl komma av sej på halva vägen?
    — Nej tyvärr.
    — Då vet jag inget annat, sa Moltas, än att ni som är konditor, svarar med en kastpaj när frun börjar bli handgriplig. Den där kombinationen av pajkastning och judo kan ju skapa ett mycket intressant hemliv.
■   Sedan en dam i Norrköping ojat sej över att dom säjer »tjuett» i stället för »tjuguett» i radion och att dom dessutom sjunger psalmerna för fort i kyrkorna, rena Thore Skogman, bedyrade damen, var det dags för fru Kempe i Jakobsberg som fått vademecumfläckar i taket och ville ha tips om hur man blir av med dem.
Pekka: 
    — Gurglade ni er och nös på en gång då, eftersom det blev fläckar i taket?
Damen: 
    — Nä, jag skakade flaskan för att desinficera rummet efter min mans förkylning. Det blev 60 stycken grådaskiga fläckar i taket.
Moltas: 
    — Konstiga vanor. Hur är det med ketchupen? Sitter den i kökstaket?
    Det slutade med att damen råddes måla om hela taket grådaskigt.
■   Men det var drygt 400 som inte kom till tals. Ett hundratal som ville prata om Per Oscarssons runda ord, ett hundratal som ville prata om radioledningen och sändningarna från ishockey-VM. Dessa orkade man inte prata med längre. Trots allt ska väl Telefonväktarna vara ett underhållningsprogram, även om det stod på DN:s kultursida häromdan att det är ett kulturprogram som speglar samhället och nuet och registrerar nya intressanta livsmönster.
■   Bland livsmönster som registrerades men aldrig hann ventileras i etern hittade man detta:
■   En Greta Ericsson ville veta varför det bara är kvinnor som spelar harpa.
■   En herr Åkerström i Härnösand undrade varför skidor blir bakhala.
■   En Jan Antesjö i Björklinge ville bli av med sin seriebiljett till ishockey-VM.
■   Marianne Axelsson på Mälaröarna ville dryfta en sådan detalj i nuet och samhället som snabbmakaroner.
■   Kurt Dahlberg i Norrbotten ville veta om värdinnan i ‘Tänk på ett tal’ är syster till Anita Lindman i TV.
■   En dam undrade varför det finns mjölbaggar även i nya fastigheter.
■   En mamma ville veta hur hon skulle göra med sitt spädbarn, som skrikit i åtta dygn. Nu vill pappa sova.
■   En som aldrig frågat förr ville veta varför det heter fotgängare.
■   En som heter Ingalisa Pettersson och var lekkamrat med Pekka Langer hade fått sitt liv förstört av honom. På ett kalas hos tant Frida Hällqvist hade Pekka ätit opp alla kakorna så att Ingalisa blev utan. Ingalisa tappade därvid tron på allt vad karlar heter och är alltjämt ogift.
■   En lyssnare i Linköping ville veta hur många sekunder det tar för ljudet att gå per telefon, från Stockholm till Linköping.
   En Lasse Silvén i Härnösand ville diskutera olika människors sätt att knäppa händerna.
    Och många, många fler stod i kö utan att komma till tals.
   I USA, där dom haft Telefonväktare på ett otal lokala radiostationer i många år, säjer dom att sådana här program kan gå hur länge som helst, därför att dom bygger på ett outsinligt material. Så länge människor känner sej ensamma och vill ha någon att prata med för att tillgodose sitt kontaktbehov, så länge kommer den här programtypen att bestå. Och folks behov av att prata tar som bekant aldrig slut.
■   Är det inte ett riskabelt program det här? Kan det inte hända att någon uppringande lyssnare helt plötsligt börjar säja runda ord och sånt?
Jo, det är just därför som man sänder programmet med 10 sekunders. fördröjning. På 10 sekunder hinner producenten gripa in och tysta ner de fula orden. Har det inträffat någon gång under de tolv sändningarna hittills?
    — Nej, säjer producenten Thord Carlsson, men när porrförfattaren Toste, han som skrev »Ligga i Lund», ringde och bad väktarna hjälpa honom med handlingen i hans nya bok, då satt vi faktiskt med fingrarna på knappen!