SE-special: Gits Olsson  
nr 11 1970         
••• Vi är ledsna att behöva säja det, men en bestämd varning måste utfärdas beträffande underbara. uppblåsbara Barbara, hur mycket på svensktoppen och andra toppar hon än ligger! Hon är uppblåsbar, men hon är inte särskilt underbar. Hon är rent ut sagt ganska läskig.
    Robban Broberg sprang och gömde sej när SE presenterade henne för honom.
•   Och ändå är det Robbans fel att vi skaffade henne. Han sjöng så entusiastiskt om denna kärlekstant för vilken han blivit representant:
    Hon var gjord av härlig mysig plast, heter det i visan. Hon va den underbaraste kvinna du nånsin kysst, hon ligga sängen hela dagen snäll och tyst och hennes rumpa den kan du pumpa. . .
    Aftonbladet frågade Robban efter succén i Hylands Hörna om det inte var diskutabelt att sjunga om gummitjejer, sådana som ensamma män köper för att trösta sej med. Robban svarade:
    — Varför det? Det är väl inget fel att sjunga om en sån där docka så länge den säljs på fria marknaden. Vem som helst kan gå in i en affär och köpa en docka som Barbara.
•   På den punkten var dock Robban lite illa underrättad. SE, som länge sökt ett originellt och trevligt pris till vinnaren av den stora omröstningstävlingen om “Spensliga eller mulliga flickor”, kastade sej ut på den fria marknaden för att köpa en Barbara som pris. Det visade sej dock att ingen av butikerna i det stockholmska porrträsket hade någon Barbara att sälja.
    — Vi importerar inte sånt sa en innehavarinna.
•   All-Erik, den stora grossistfirman i Malmö, som importerar det mesta i branschen såsom lösnuppar och massageapparater av diskutabel design, förklarade att ingen i den svenska porrbranschen ännu kommit på idén att sälja gummitjejer i naturlig storlek. ‘‘Dom finns nog bara i USA”, antog All-Erik.
•   Antagandet visade sej riktigt. SE lät en korrespondent inköpa en docka i Denver, Colorado. Hon kostade 70 dollar och kom som ett yrväder till Arlanda, en marsafton med en genomskinlig behå kring halsen.
    Vackrare dockor har vi sett. Hon hade stjärt och byst som Mae West, midja som Twiggy och fötter som Kronblom. I nacken satt en ventil att blåsa i. Det var svårt att blåsa upp henne, det var svårt att få ventilen att hålla tätt. Genom att ventilen satt där den satt måste man omfamna Barbara bakifrån medan man blåste. En matexpert från en av förlagshusets damtidningar, som råkade passera när vi höll på, hälsar icke längre på oss. När man blåst så att ögonen blodsprängts sa det pyssscchh om Barbara, varpå flickan vek knäna och sjönk ihop som en avsvimmad tulpan.
•   Trots ett infernaliskt blåsande lyckades vi inte fylla ut knävecken och vristerna ordentligt utan måste låna tryckluft på bensin macken vid Norra Bantorget. Där blev hon rund som en korv och vi ilade ut för att visa Barbara stan.
    Men när skönheten kom till byn, då var klokheten där, då hade de bara etter och galla. . .Visserligen väckte flickan munterhet var helst hon dök upp, och visst blev chauffören på 52:ans buss så förtjust att han lät Barbara åka gratis, men ett par tanter bakom oss i bussen sa högt att ‘‘Dom borde åtminstone betala hundbiljett”. Över huvudtaget föreföll det som om särskilt kvinnor vämjdes av Barbara.
•   Det var vår ambition att presentera Barbara för Robban Karl Oskar Broberg, som höll på med en skivinspelning på EMI:s grammofonstudio i Hammarbyhöjden.
    Vi har aldrig sett en kille knata så fort som Robert Karl Oskar Broberg. Med gitarren i näven lubbade han in i kontrollrummet och slog igen dörren om sej.
    — Jag vill inte vara med om det här, skrek han. Dockan är vidrig!
    När han lugnat ner sej, menade han att denna amerikanska docka för ensamma män är något mycket tragiskt och otäckt.
    — Det där är inte min Barbara, säj inte det ... Min Barbara lever endast i min fantasi, hon är något vackert. Jag fick idén till visan av en genomskinlig tjej som Pepsi Cola använde i sin reklam. Men henne pumpade man upp med luft. . .
    — Det gör man med den här också, sa vi och vred på ventilen, Pysssscchh, sa Barbara.
    — Hjälps inte, sa Robban hon är lika läskig för det. Hudfärgad och allting. . .
•   Vi förstår Robban som inte ville ta Barbara i hand och absolut vägrade fotografera sej tillsammans med henne. Skriva visor om att ‘‘pumpa rumpor” och “härlig mysig plast som man kan ha hos sej i en hast’’ är en sak, att stå öga mot öga mot den kalla verklighetens smaklösa, hjärtlösa kvinnosurrogat är en annan. Det var fler än Robban som fick en chock.
    Vi bestämde oss raskt för att hitta på ett annat pris i SE:s omröstningstävling. Vi ställde Barbara i en snödriva i Kungsträdgården för att se hur förbipasserande herrar skulle reagera. Efter tre minuter föll Barbara raklång över gångbanan för en vindpust. Fyra unga män på väg att dela en låda öl de bar på, lyft dockan och kastade upp henne på axeln och gick med repliken: Den bär får vi en låda öl till för!
•   Vi lät det hela passera. För ärligt talat var vi ganska tacksamma för att bli av med kadavret. Vi vinkade åt henne där hon försvann nedför Kungsträdgårdsgatan i muntert lag. Stackars Barbara, efter bara en dag som nysvenska mötte hon sitt öde som fallen kvinna i Kungsträdgården.
•   Tre timmar senare ringde en man till SE. Han trodde han hade ett tips som kunde intressera tidningen.
    — Jag har mitt fönster åt Handelsbankens bakgård, och där står ett naket fruntimmer i bara behå och bikini. Man kan fråga sej vad Handelsbanken har för sej på bakgården numera. Uppenbarligen är det fråga om en docka, sa mannen som förmodade att det kunde vara av intresse för SE att ta en bild på denna docka.
•   Vi blev alltså inte av med Barbara. Just nu undrar vi hur vi ska bära oss åt med flickan?
    Ett försök att fylla henne med grus och dränka henne fick avskrivas på grund av den rådande issituationen i Klara sjö.
    Förslaget att låsa in henne i garderoben hos någon vi tycker illa om för att kompromettera denne, har avskrivits.
    Förslaget att lägga henne i en av Gatukontorets sandlådor avslogs med omtanke om stadens uteliggare som kunde få en chock när de kom hem till lådan på nattkvisten.
    Vi är i samma situation som Dagmar Lange och Vic Suneson, vi blir inte av med liket.
    Kanske fyller vi henne med vätgas och skickar upp henne i stratosfären till glädje för astronauterna.
    Men Houstonkontrollen kommer aldrig att tro dem.