VAD HAR VAXHOLMSBOLAGET FÖR SIG I SKÄRGÅRDEN? 
                                        
 
 nr 15 1974        
■■■
Ur sjöbon tittar fiskarn med undran och med skräck. Vad är det för vidunder som Vaxholmsbolaget släppt lös i skärgårn? Jo, det är en svävare, framtidens lösning av skärgårdsisoleringen under svåra isvintrar.
    Från Stavsnäs till Sandhamn brukar det ta sin modiga timme med ångbåt. Men med den engelska svävare vi sitter i nu, tar det bara en kvart. Maskinen susar fram i 40 knop på en luftkudde över vågorna, stannar graciöst vid bryggorna och gamla skärgårdsbor kliver på och av som om de inte gjort annat än åkt svävare i hela sitt liv.
■   Vid spakarna sitter captain George Bottomer som är så engelsk att man får te i ögonen, brittiskt blodtryck, cykelstyre till mustasch i ansiktet och en röst som antyder att gin är gott. När han sätter nosen mot kajen Sandhamn grinar han upp sej och väser: 
    — Jolly good . . . eh?
■   Vad är det Vaxholmsbolaget har haft för sej i skärgårn i vinter? Leden Stavsnäs — Sandhamn — Möja har trafikerats av en manick på tio ton som varken är fågel eller fisk. Massmedia har haft stora rubriker om protest från skärgårdsfolket, om en framväxande opinion mot vidundret. Oppositionen visade sej dock bestå av en farbror på Möja, som protesterade redan när de första ångbåtarna kom. Övriga skärgårdsbor prisade nymodigheten som en fantastisk möjlighet att bryta isoleringen i denna vår närmaste glesbygd.
■   Vad är, en svävare?
    Jo, i princip är den en båt som har propellern riktad mot sjöbotten och kjolar kring vattenlinjen. När propellern, som är 2,10 m i omkrets, drivs runt med hjälp av en 1 050 hästars gasturbinmotor, lyfter båten från vattenytan och innanför kjolen bildas den luftkudde som farkosten “flyter” på. Sen finns det en luftpropeller i aktern som driver båten framåt. Den propellern kan man vrida bladen på så att hela rasket backar. 
    Sen finns det små hål i farkostens sidor där man kan blåsa ut luftstrålar och styra med. Om captain Bottomer är på det humöret kan han blåsa med babords förliga jetstråle och styrbords akterstråle och snurra på vattnet som en karusell.
■   Tål den här manicken att gå i sjö?
    Ragnar Alvenäs, f.d lots som numera jobbar på Vaxholmsbolaget, har hjälpt captain Bottomer att hitta i skärgården under vinterns försökstrafik. Han säjer:
    — Vi har prövat farkosten i 18 sekundmeter på Kanholmen. Vid en våghöjd på 1 1/2 meter färdas man fortfarande komfortabelt. Vid 
2 meters vågor får man hålla i sej. Den klarar 3 meters sjö, men sen får det räcka. Den är svår att manövrera, att bli svävarkapten kostar 
15 000 kronor, för kursen är på 100 timmar.
    När man väl behärskar manöverorganen, är det egentligen bara ett problem som är svårt att be mästra, och det är att hålla stäven mot kajen vid tilläggningar i sidsjö och sidvind. Men det problemet är ju borta vid trafik på is.
    För det är ju det som är vitsen med svävaren, den går lika bra på land och på is som på vatten!
■   Är den dyr i drift?
    Javars, 296 liter flygfotogen i timmen drar hon. Men man kommer ju en bit på en timme. Från Stavsnäs till Åland tog det två timmar, när Alvenäs och Bottomer försökte.
■   Varför håller då Vaxholmsbolaget på och mixtrar med den här svävaren i skärgårn? Håller båtarna på att ta slut?
    Nej, Vaxholmsbolaget har inga planer på att köpa sej svävare för att sätta in dem i reguljär drift. Men man vill, i händelse av att vi får svåra isvintrar, som exempelvis vintern 1969—70, ha ett sånt kontrakt med engelsmännen, att man med kort varsel kan chartra en svävare för att bryta skärgårdsisoleringen. Nu har man svävat in sej på traderna och svävaren har återgått till sin ordinarie trad hemma i England. Den är mellan Isle of Wight och fastlandet, en sträcka på sju minuter, där hon uppehållit trafiken i sex år.
    Men skulle det knäppa till nästa vinter och vi får tjugo tums is i skärgårdarna, då pinglar Vaxholmsbolaget igen.