Vad säjer du Tage, var det roligare förr?

 
                                             
           
SE-reportage: Gits Olsson                                                         
                                                             
  nr 10  1976      
 
■■■  Folk säjer att den här lotteririksdan vi har är en utsökt samling torrgökar. Det säjs att den var roligare förr, när Rubbestad levde på en femma om dan, när Ovanmyra stoppade i gula knäbyxor och Dickson viftade med snoken. Är det så? Har riksdagen förlorat alla sina färgstarka personligheter? 
    
Det är tråkigt i den svenska riksdagen. Det var roligare förr när dalkarlen Ovanmyra satt där i sina gula knäbyxor, när Rubbestad försäkrade att han kunde leva på en femma om dagen och kammarherre Dickson argumenterade med en levande snok i näven.
  Förr kunde man kosta på sej ett litet skämt i debatterna. Som när Tage Erlander skulle gå upp i replik efter en mycket kortväxt borgerlig ledamot och den höj och sänk bara talarstolen hade hakat upp sej. Han är ju lång, Tage, så han ropade: "Är det ingen som kan hjälpa mej? Jag kan omöjligt tala på samma låga nivå som föregående talare."
    Men det var på den tiden.
  I dag är personligheterna borta, heter det, inga färgstarka gubbar slänger käft. Den som uppsöker åhörarläktaren för att se de stora elefanterna dansa har kommit förgäves. Inte nog med att alla ledamöter ser ut att ha köpt sin kostym i samma hylla på Domus, de pratar som om de läste upp protokoll i samma fjäderfäavelsförening.
  Riksdagen vid Sergels torg en onsdag när den första vårsolen avslöjar, att det är dags att ringa på riksdagshusets fönsterputsare. 
    Korridorerna och hyllan och lobbyn utanför plenisalen myllrar av folkvalda herrar som småsnackar med varandra.
    Där inne i salen står en liten figur i rutig kostym och säjer till en tom kammare: "Hänvisande till det relevanta i det nyss sagda är det enligt mitt förmenande angeläget göra ledamöterna uppmärksamma på det faktiska förhållandet att. . ." Det är bara de närmaste sörjande och den rutiga mattan som lyssnar".
   Tage Erlander kommer släntrande från restaurangen med Aina och yngsta pojken Bo. Vad tycker han? 
   På vilken nivå talas det i dag?
   — Man säjer ju att debatterna var färgstarkare förr och att det satt flera personfighter i riksdagen då. Mja, det är inte så säkert, säjer Erlander. Jag gick igenom gamla debatter när jag skrev memoarerna, och jag fann att det talades samma språk i riksdagen då som nu. Bertil Ohlin och jag hade två fina debatter om ideologiska spörsmål 1953 och 1956, det rörde sej om socialliberalismen kontra socialismen och det var fina formuleringar och verkligen bra saker, men det slog mej att det färgstarkaste drabbningarna hade vi utanför riksdagen, i Vasaparken och annorstädes.
    — Men det här med personligheterna . . . Ovanmyra t ex och Rubbestad. Svensson i Grönvik med sina eviga galoscher, Olsson med skägget. . .?
    — Tja, Ovanmyra ja. . . han hade ju kortbyxor förstås. Men det är ju inte säkert att man är en personlighet för att man är färgstark.
    — Är det partiernas ängsliga styrning av ledamöterna som hämmar dem och hindrar dem från att blomma ut? Riksdagsgubbarna fick kanske lov att vara sej själva förr i världen.
    — Inte då, skrattar Tage, vi hade nog styrning på dom förr också. Vad är det som föder en sådan ängslig styrning? Jo, det jämviktsläge som innebär att varenda man måste rösta rätt i voteringarna för att politiken ska kunna drivas. Men vem hade inte jämviktsläge i riksdagen? Det hade Per Albin, det hade jag. Vi genomförde ATP med en enda rösts övervikt. Så nog höll vi hårt i gubbarna redan på den tiden. Det var vi tvungna till. . . 
   Jag skulle vilja tala mycket om det här, säjer Tage, men jag måste kila nu så att jag inte tappar bort Aina. Hon håller på att läsa korrektur åt mej. . . Aina, Aina!
    På förvånansvärt snabba skånkor ilar den avsuttne landsfadern i väg för att fånga in Aina i myllret av snackande ledamöter.
  Erlander har alldeles rätt, säjer Gunnar Hedlund, som gör sin 35:e och sista riksdag. Det tycks vara svårt för folk att skilja på färgstarka gubbar och personligheter. Och att styrningen skulle hämma debattkonsten, det tror jag inte på. Men när det drar ihop sej till votering, förekommer det förstås styrning. Dom får inte trycka hur som helst. 
    Han har blivit lite hippie på gamla dar, doktor Hedlund. Små söta hårtofsar kring örona. Det klär honom.
  Sirenerna tutar upprepade signaler och ledamöter störtar genom draperierna in i plenisalen. Det är dags för en av dagens voteringar. När sirenerna tutar har ledamöterna tre minuter på sej att hinna till sina bänkar. Dom kommer störtande från muggar och telefonhytter, från arbetsrummen i riksdagshusets hotelldel, från restaurangen, där det inte kan hjälpas att de sitter mitt i varmrätten. "Håll ett öga på min biff, flåsar Eriksson i Arvika (fp) mitt på spurtsträckan mellan krogen och lobbyn.
  Även om det satt roligare gubbar i riksdagen förr, så klagade man på debattspråkets torftighet redan då. Åkerberg i Örebro (s) manade på 40-talet i ett skarpt tal sina kolleger att i större utsträckning försöka tala utan manuskript. Kammaren log, för Åkerberg höll detta förmaningstal efter manuskript. Men visst var han rolig, Åkerberg. Kammaren log också åt hans starka entusiasm för eldbegängelserörelsen som var ny på den tiden och rönte ett etiskt motstånd. Men Åkerberg kämpade, och en gång fick han med sej ett helt utskott till kyrkogården i Enskede för en demonstration av det nya krematoriet.
  "Jaha, sa krematoriechefen, så här funkar det, men någon riktig demonstration kan det ju inte bli, för vi har ju för tillfället inget lik."
  "Jaså", sa Åkerberg och såg sej om i utskottet, "men vi kan väl alltid offra nån liten suppleant."
  Och Gunnar Svärd (m) var elaking som kunde få till'et. Han råkade reta von Heland i Blekinge till en sådan oherrans ilska med en enkel fråga, att von Heland gick upp och malde sina synpunkter i en och en halv timme. Då begärde Svärd replik och sa: 
    — Om det var min enkla fråga som utlöste föregående talares anförande, så ber jag kammarens ledamöter om ursäkt.
  I dag är det tråkigare i riksdagen. Så tråkigt att man kan bli färgstark och rikskänd på att motionera om burfåglarnas frisläppande. Eller som Carl Wilhelm Lothigius (m) från Gränna, han kom på löpsedlarna bara för att han i en motion manade folket att äta kråka. Det behövs inte mycket för att man ska framstå som originell personlighet.
    Hur ser riksdagsjobbet ut för Lothigius? Han gör sin 16:e riksdag i år. För det första, vad tjänar man som folkvald? Jo, 87.000 kronor om året. En riksdagsman ska ha 10/12 delar av en byrådirektörs lön. Under riksdagsperioden utgår 8.000 i månaden, under sommaruppehållet ligger lönen lägre, mellan sex och sju tusen. Av de 87.000 är 3.600 kronor skattefria. De ska riksdagsmannen från landsorten använda till att hyra bostad i Stockholm. Lothigius har en liten lya i Gamla stan, men många riksdagsmän hyr slaf och badrum i själva riksdagshuet för 250 kronor i månaden.
    Vidare har riksdagsmännen fria resor på tåg, Linjeflyg och SAS inrikeslinjer.
  På måndagen är riksdagsmannen ledig. Då ska han vara hemma i bygden och arbeta kommunalt. På tisdagar pågår utskottsarbetet. Alla riksdagsmän sitter i utskott. Lothigius sitter i trafikutskottet. Utskottsarbetet börjar klockan 10.00 och slutar klockan 16.00, då Lothigius går på sammanträde med folkpartiets förtroenderåd, där man går igenom aktuella frågor och finslipar partitaktiken. Klockan 17.00 träffas den folkpartistiska riksdagsgruppen för att gå igenom det kammararbete som väntar på onsdagen.
  Onsdagar börjar plena klockan 10.00 på förmiddagen och pågår hela dan så länge det finns ärenden att behandla. Ibland är man inte färdig förrän sent på natten. På torsdagar är det utskottsarbete. Fredagar är det plena igen. Så här års, när ärendena i riksdagen inte hunnit så långt, kan riksdagsmannen hoppas på att komma i väg till hemorten med ett hyfsat tåg. Karl Erik Eriksson (fp), auktionisten i TV, hinner ofta med 16:08 till Karlstad och Arvika. Men längre fram i vår när ärendena hopas, blir det långa plena även på fredagarna.
  Är han frisk och kry nu igen, förresten?
    — Ja det kan du lita på, säjer han på sin rikskända värmländska. Fast jag har ju trappat ner lite på uppdragen. Jag stod där i talarstolen hemma i Värmland och pratade mej varm för den regionala sjukvården, när det började snurra för mej. Jag hade fått propp i huvudet och halva sidan förlamades. Och när jag låg där på sjukhuset och gruvade mej för att jag inte kunde sköta alla uppdrag i styrelser och nämnder, så märkte jag till min förvåning att dessa styrelser och nämnder fungerade utan mej. Ja men då så. 
    Karl-Erik Eriksson har pratat i flera minuter utan att dra en enda historia, men när vi kommer in på sjukdomar, så blir det förstås en bit.
    Det var en gubbe hemmavid som hade tappat orken och inte förmådde göra ett handtag. Och han sa till doktorn: Kom ihåg nu doktorn, att jag vill ha besked på ren svenska varför jag inte orkar arbeta. Inga märkvärdiga latinska ord. 
    — Jag ska säja er, sa doktorn, vad ni lider av. På ren svenska är ni lat! 
    — Jaså, sa gubben, fundersamt. Vad heter det på latin?
  Sirenerna tutar och Eriksson måste kuta iväg till votering. Dom är mera stressade av den där sirenen, riksdagsmännen, än industriarbetarna var förr av fabriksvisslan.
    — Är en bara vaken, så hinner en, säjer Eriksson och kränger på sej kavajen. Det är värre när det är på kvällarna och man ligger och tar sej en tupplur. Värst var det för riksdagsman Wikner från Mattmar (s). Den gömde vi skorna för, så han fick knata ner och votera i strumpfötterna. En har inte roligare här på riksdan än en gör sej.
  Det är inte riksdagen som förstör ledamöternas språk, dom har det med sej redan när dom kommer, säjer Kaj Axelsson, riksdagsreferent sen många herrans år. Det finns ett speciellt riksdagsspråk som många tycks ha svårt att komma ifrån. Jag minns t ex gamle talman Patrik Svensson, en trevlig man som i kaféet pratade rakt fram utan krusiduller, men när han skulle säga något i kammaren, så uttryckte han sej som det värsta riksdagsprotokoll.
  Tycker han, som gått här och antecknat de folkvaldas tankar i tjugo år, att riksdagsledamöterna var färgstarkare förr? Jo, visst fanns det färgstarka gubbar som var färgstarka både i
uppträdande och ord. Men i dagens riksdag sitter det ett effektivare folk, människor som dels har en bättre bildningsbakgrund än di gamle, dels är mäktiga en målmedvetnare satsning i sitt politiska arbete. Det är möjligt att vi hade en roligare riksdag förr, men den är mera skärpt i dag. Säjer riksdagsreferenten.
 Ture Dahlberg från Norrbotten (s) vaggar sakta korridoren fram. Han blev inte nominerad av sina partikamrater inför det här valet. Så det här blir hans sista riksdag. Men han har suttit så många år, att han får pension. Sen några år tillbaka får de riksdagsmän som suttit mer än 15 år pension när de avgår. De får behålla 60 % av de där 87.000 kronorna.
  I riksdagsrestaurangens matkö, där de folkvalda kandiderar för skomakarelåda á 13:50, är det somliga som beställer en "Nettelbrandtare", vilket är en blodig entrecote med endast grönsaker. En och annan ledamot nöjer sej med "Riksdagens bantalätt", en varmrätt på 365 kalorier för 10:50. Tage Johansson i Jönköping (s) säjer i kön, att det är bra med den här pensionen riksdagsmännen får, för det ger bättre omsättning i riksdagen. Förr gick de gamla kvar en eller annan period för länge, därför att de inte hade något annat än riksdagsarvodet att
leva av. För somliga, som inte blev nominerade, väntade ekonomisk tragedi.
    För Tage Johansson, som är arbetsförmedlare hemmavid och har en anställning att gå tillbaka till, går det väl an. Sven G Andersson i Örebro (fp), som har frisörbutik därhemma, är inte heller ekonomiskt beroende av riksdagsjobbet.
  Sven G säjer: Det finns många intressanta människoöden i detta hus. Här finns långväga ledamöter norrifrån som aldrig kommer utom huset på månader. Dom jobbar, äter och sover här och dessutom hittar dom inte i Stockholm. så dom går ogärna ut. En kollega bad mej en gång: "Du Sven G, jag måste ha en ny slips. Kan inte du följa med mej, du som hittar i Stockholm?"
    Då var det kaxigare gubbar i riksdagen förr. Eller var det så att Olsson med skägget bar sitt skägg för att han inte vågade gå ut och köpa slips?