SVENSKA BADORTER
                                           
 TYLÖSAND
               
SE,s testpatrull: Gits Olsson -  Björn Larsson (foto) -  Haidie Nilsson (flicka)      
nr 28 1969
••• Vad är det för fel på de svenska badorterna? Något måste det väl vara eftersom folk inte åker dit i samma utsträckning som förr utan tar flyget till Mallorca?
    SE tänker under sommaren ta reda på var felet ligger. Vi ämnar kuska runt till de mera framstående badbaljorna utmed kusten och kolla det lata livet i sommarparadisen.
    Vi börjar denna vecka i Tylösand.
•   Vad är det till exempel för fel på Tylösand? Platsen har länge legat i topp bland svenska badorter, ja ändå sen företagsamma gossar började plantera skyddsskog bland sanddynerna och reste den första badrestaurangen 1917. Men under detta kära 60-tal har anläggningen tvingats rapportera vikande publiksiffror. Vad beror det på?
•   Ska man skylla på 60-talets darriga somrar?
•   Kan man förklara fanflykten med de höga priserna?
•   Har folk kanske ledsnat på badortens rutin, bada, sola, sova, bada, sola. Är vi moderna människor alldeles för stressade för att orka ligga på rygg? Kan vi inte längre ligga stilla på en plats i solen utan att få liggsår på nerverna?
•   Föredrar folk, som haft det långtråkigt i femton tältsomrar i Tylösand att i fortsättningen ha det långtråkigt i Spanien?
•   Eller har vi att göra med en radikal förändring av semester vanorna? Har svenska folket tältat färdigt och flyttat in i eget fritidshus i en sådan utsträckning att badorterna avfolkats?
    Låt oss se. . .
•   Efter fem veckor av stekande sol på östkusten sätter man sej på tåget mot Tylösand men vaknar redan i Göteborg klockan 07.04 av att något konstigt händer. Miljarder av små blanka vattendroppar faller ner från himlen. Det påminner om det där vi hade på östkusten förr i världen, det där fenomenet som de gamla kallade för regn.
•   I Tylösand slutar regnet på morgonen, men badorten är ändå lamslagen denna lördag, ty det blåser småspik och den röda flaggan är hissad på livräddarnas torn, vilket innebär att undervattenströmmarna är så starka, att man avråder från badning på djupt vatten.
    Vid trappan ned till stranden står det på ett anslag att hundar inte får medföras. Stranden ligger öde så när som på en herre som står till fotknölarna i vattnet. Han medför hund. Han kastar en pinne ut i vattnet men det ger hunden fan i. Den springer in bland dynerna i stället och husse lunkar efter. Sen är det alldeles tomt på den vita sandstranden, ända tills det kommer en ung man som joggar för att hålla värmen uppe. Han har walkie-talkie på magen och det står LIV med blå bokstäver på ryggen på honom.
•   En sådan här lördag när det blåser kallt från havet anar man något av just den här badortens dilemma: De dagar man inte kan bada står badorten stilla, för det finns ingenting annat att göra i Tylösand än att bada.
    Några rundnätta disponenter spelar visserligen tennis i varma ylletröjor, och de som ännu orkar mobilisera intresse för minigolf går omkring i täckjackor och puttar bollar genom rör.
    Resten av publiken ligger på hotellrummen och läser Mickey Spillane, och mellan kapitlen tar man sej en promenad, en runda från hotellet till kiosken, från kiosken till grillbaren, från grillbaren till värdshuset, där man tittar på en urblekt bild av tjänstgörande strippan, från strippan till busshållplatsen, från busshållplatsen till hotellet.
•   Bland flanörerna tycker man sej kunna urskilja olika grupper av turister.
•   Där finns de gamla skrynkliga farbröderna med KAK-mössa med vitt kapell, stora fladdrande kostymer av omodernt snitt och slitna bambukäppar som säkert gått sina modiga 18000 promenadrundor på olika badorter. De är de sista resterna av den gamla societen, den som häckade här på 20-talet och enligt Povel Ramel repartiserade en Apollinaris och livnärde sej på rökt svan.
•   Där finns också gruppen av officerare, som just släppts ut från staberna för att fira semester i clubjacka, baskermössa, grå flanellbyxor, kartfodral och sandaler där tio tår tittar ut. Säja vad man vill om svenska officerare, i det civila har dom i alla fall rätt gulliga tår.
•   Där finns också den nya societen. Den går inte. Den åker. I Ford Mustang, i Chevrolet Corvette och Chevrolet Camaro. Det är unga män med lappade jeans och 30 000-kronorsbilar. Det är diskoteksägarna och discjockeys från Lord Nilsson och Apple i Stockholm som flyttat hit och öppnat sommardisco i gamla 20-talspang. Då och då bromsar dom in vid kiosken för att se om det händer nåt. När det inte händer nåt, och det gör det sällan en sån här dag när det blåser, så offrar dom en halv kilo däcksgummi på en rivstart och dånar ner till grillbaren för att se om det händer nåt där. Det gör det inte.
•   Vid 13-tiden tittar solen fram och ett tjugotal personer vågar sej ner till stranden trots att det fortfarande är så mycket sekundmeter i luften att den röda varningsflaggan smäller på sin stång. Det är mest medelålders folk som badar. Det är ju ändå 19 grader i vågorna.
    Man noterar att svenska kvinnor har en oförfärad attityd vis á vis badmodet. Men att tanter som har sådana aktermått att de ensamma fyller baksätet på en droskbil ska envisas med att uppträda i bikini, det är en utmaning mot tyngdlagarna.
    Det är nästan lika många livräddare som badare på stranden. Man har åtta anställda. I fjol avvärjde de 20 drunkningstillbud, mest tokdårar som plötsligt får för sej att de är Johnny Weismüller och börjar simma mot Danmark men får kramp efter 500 meter. Livräddarna gör ett fint jobb, men dom är missbelåtna med lönen, som inskränker sej till 35 kronor i dagtraktamente.
•   Klockan 13.45 tror man det är dags för en livräddning på landbacken. Luftmadrassen seglar i väg med blåsten för en medeltjock byråchef och det ser ut som om han skulle knata infarkt på sej i sina försök att fånga in den. I höjd med strandkiosken har madrassen en betryggande ledning, men människan är i laddade situationer mäktig oanade prestationer, helt överraskande gör byråchefen ett ryck och hinner i fatt. Det rosslar i honom när han sjunker ner på den infångade madrassen för att så gott som genast falla i sömn.
    Vi drar oss upp mot hotellet igen. Krogen ligger tyst och stängd. Öppnas klockan 17, står det på en lapp. Väggtermometern i entrén har pajat, någon som inte kunde bärga sej till klockan 17 har kanske krossat den och satt i sej spriten?
    En ung man i trasiga jeans och Mustang skrikbromsar för att kolla om det händer nåt. Det gör det inte. Han säjer:
    — Här blir de ingen fart förrän krogen öppnar.
•   Klockan 20.01 anar man att aftonens hålligång så smått har börjat. Det råder en viss panik i receptionen på hotell Tylöhus. Någon dåre på nåt av rummen har dristat sej till att kräva service. Han vill låna en korkskruv, men det finns ingen på hotellet. Jourhavande piccolo skickas över till krogen för att skaffa en. Han återkommer med hälsning att tjänstgörande spritkassörska satt sej på den enda korkskruv hon äger och inte ämnar släppa den ifrån sej. Portiern får ringa runt i stugorna. Uppenbarligen är det någon sommargäst som förbarmar sig, för ungefär klockan 20.14 hör man ett glatt plopp från hotellets övre våning.
    Matsalen på Tylöhus är enorm. Det känns som att äta middag på Norrmalmstorg. Inredningen är snygg, utsikten över solnedgången i det stormiga havet är magnifik och servicen är utmärkt. En tysk orkester, Pip Seeborg, uppträder i höghalsade vita rockar och ser ut som ett fotonegativ från ett prästmöte. Det är kanske därför dom spelar så gudomligt.
    För 25 riksdaler får man en danssupé med gravlax eller löjrom som förrätt och en utsökt helstekt oxfilé som varmrätt.
•   De vitrockade prästerna kan sitt jobb. Dom öppnar med lite evergreens, Strangers in the night och Tonight ur West Side Story och fortsätter med Tijuana Taxi och andra låtar ur den repertoar som gjort Herb Albert till en burgen man. Den medelålders publiken är raskt eldad till stordåd på dansparketten. Herrar som inte har motionerat ett smack sen sportlovet, när ungarna tvingade upp dem i backen i Åre, buggar på ett sånt varvtal att man ängsligt ser sej om efter livräddarna. Medelålders damer, som med synbar tvekan reste sej när de blev uppbjudna första gången, blir snart så i tagen att de kastar jackorna och huladansar med bar mage och rullande akterkastell. Detta dansgolv visar sej vara ett sista reservat för den gamla håll-i-varandra-stilen, och ju längre kvällen lider desto mer benägna synes kavaljererna vara att hålla hårt i flickorna. Pip Seeborgs orkester accelererar musiken för varje kvart som går, och till slut kastar KAK-mössorna ifrån sej bambukäpparna och backar en tango med tanten så brallorna fladdrar. Aftonen kulminerar här liksom på andra ställen i en konditionskrävande La Bostella, där gästerna har påtagligt svårt att träffa sina egna handflator i handklappningarna. Folk har roligt, helsikes roligt, i Tylösand klockan tolv på natten, strunt samma att väderleksrapporterna är dystra och att det antagligen inte blir nåt bada av i morron heller. Pip Seeborg spelar allt rivigare, herrarna håller på att dansa skorna av sej, och längs väggarna sitter storögda tyska turister och känner sej lite utanför. Kunde inte orkestern klämma i med Alte Kameraden och ge även dem en chans?
•   När krogen stänger går folket över till nattklubben Natt Natt! som ligger i gamla restaurangbyggnaden och är öppen till tre. Strippan, en av de få tjejer i Tylösand som i rådande väderlekssituation vågat ta av sej kläderna, har insjuknat. Sannolikt har hon blivit kall om magen och förkylt sej. En reservstrippa från Danmark hoppar in i hennes ställe och visar sig äga nöjaktiga färdigheter i konsten att knäppa av sej trosorna. Den unga publiken trängs omkring henne med ölmuggar i nyporna och fäller hånfulla kommentarer på generade ungdomars vis.
•   Torsten Senje är direktör för det kommunala bolaget (Halmstads stad) som äger Tylösand med hotell, nattklubb, grillbar, strippor, annex och rubbet. Han medger att publiksiffrorna varit dåliga under 6O-talet men påstår att trenden pekar uppåt.
    — Tylösand gjorde i många är det misstaget att alltför starkt satsa på de gamla herrarna i halmhatt och stödkäpp och vit badkappa, säjer han. Nu satsar vi inte på långliggarna längre. Tylösands politik går ut på att skapa en avstressningsanstalt för moderna människor. Närmast på programmet står ett nytt stort hotell och en stor swimmingpool, där man ska kunna bada utan maneter och bottenströmmar. I de 130 rum man har i dag kan man ta emot 300 gäster, men snart nog har man alltså ökat kapaciteten väsentligt.
•   Men, säjer man, samtidigt som Tylösand tar 62 kronor om dygnet i halvpension (stor frukost + middag), samtidigt som Hallands Postens annonssidor myllrar av lockande västkustattraktioner, så annonserar Reso i Halmstad på samma sida om en vecka på Sardinien för 495 kronor, Costa del Sol för 570 kronor och Riccione för 345 kronor. Jetflyg ingår i priserna. Rubriken över annonsen är en utmaning: “Ni har inte råd med en dålig semester!”
    — Är verkligen badorter av Tylösands typ, med Tylösands priser och Tylösands opålitliga sommarväder, konkurrenskraftiga i dag, när det är billigare att flygsemestra på kontinenten? Kommer folk i framtiden att betala 43! kronor för en vecka i Tylösand när dom kan få en vecka i Riccione en hundralapp billigare och spritpriserna dessutom är avsevärt lägre i Riccione än i Halmstad? Upplever man inte som företagare i svensk västkustturism denna konkurrenssituation som tämligen hopplös?
    — Inte alls, säger Torsten Senje och viftar bort hela frågan. Folk kommer snart att tröttna på Mallorca och Kanarieöarna och Italien. Vi ser med förtröstan mot framtiden. Dom kommer att resa hit i stället, för vad folk vill ha, det är fraternisering. Dom vill gnugga sej mot kändisar, och det har vi här. Erlander bor ju inte långt härifrån på somrarna
    — I Laxvik. Och Sträng har vi här. Dom brukar ha en och annan representationsmiddag här på sommarn. För att inte tala om alla andra kändisar. 
•   Tylösandschefen sätter tummen opp. Den ljusnande framtid är hans. . .

     
    SE:S BADLIGA, Tylösand fick 59 poäng av 85 möjliga!
•   SE startar här de svenska badbaljornas allsvenska tabell. Vi sätter poäng på det mesta som de svenska badorterna har att erbjuda. Vi till- lämpar poängskalan 1—5 och bedömer service, väder, badtemperatur, komfort, matstandard och kylning av drycker, musik, underhållning och trivseldetaljer över huvudtaget. Här är Tylösands poäng:

    
BADMILJÖ: Hav och vida sandstränder, 5 poäng 
    
BADTEMPERATUR: Genomsnitt 20 grader, 4 poäng 
    
VÄDERLEK: Regn och blåst har irriterat badfriden i vitt utsträckning under den hittillsvarande säsongen, 3 poäng
    
HOTELL: Tylöhus, förnämsta hotellet, saknar telefon på rummen, och det finns ingen knapp i väggen för den som vill ha upp en kopp kaffe. Inredningen är rätt sober, men när det blåser från havet får man ta en extra filt på sej, 2 poäng
    
RESTAURANGERNA: Stora matsalen bjuder på trivsam och smakfull inredning. Utsikten över havet är magnifik, 5 poäng. Den tillhörande grillbaren bygger på självserverlngsprincipen, är nyligen upprustad, 3 poäng.
    
MATEN: Stora restaurangen håller toppkvalitet under ledning av en restaurangchef som tagits ned från Ambassadör, 5 poäng.
Grillbaren serverar en fin tournedos för 9:50, 4 poäng.
    
SPRITEN: Stora restaurangen serverade nubben ganska kall. Rödvinstemperaturen var den rätta, 3 poäng.
    
SERVICE: Smidig och sympatisk personal på båda matställena, 4 poäng.
   
 MUSIK: Pip Seeborgs orkester med skickliga musiker och sinne för hur man ska locka upp tröga svenskar på dansgolvet, 4 poäng.
    
UNDERHALLNING: Strippa, dansk, 2 poäng.
    
ANDRAHANDSSYSSELSÄTTNINGAR: Utöver tennis och minigolf, inga alls. En dålig konstutställning i en kafékällare och en mera kvalitetsmedveten fransk utställning är det enda. Inga fiskeutflykter anordnas annat än möjligen på gästens eget initiativ, ingen vattenskidåkning får förekomma mellan Tylön och stranden. Eftersom här inte finns någon genuin bebyggelse som i fiskelägena uppe i Bohuslän och ingen genuin befolkning att umgås med, känns bristen på dagsysselsättning besvärande. Det enda genuina är sanden och havet, resten är bara badgäster, 1 poäng.
    
PRISERNA: Något för höga på Tylöhus hotell, rimliga på Tylöhus restaurang, 3 poäng.
    
KOMMUNIKATIONER: Buss till Halmstad en gång i timmen. 10 min väntan på taxi, 2 poäng.
    
GÄSTER: Rätt trivsam publik, festlig blandning av pensionärer och dagdrivande ungdom, 3 poäng.
    
ÖVRIGT: Härliga diskotek med öl, svett och dårar. Musik och discjockeys av högsta klass, 5 poäng.
•  Allsvenska badbaljeligan rullar vidare nästa vecka, då vi testar Båstad!