En torsdag i Avesta, blev brakseger för Perssons korv!
   
nr 14 1971 
■■■ Avesta är ett torg med två korvkiosker. Det är klart att borgmästarn i stan inte gillar den beskrivningen något vidare och hörde stadens store man, Ax:son-Johnson, densamma, skulle salig konsuln sannolikt vrida sej i sin grav.
    Men för oss som bilar i Sverige är Avesta ett torg med två korvkiosker. Vi upplever tyvärr inte mer av städerna vi far igenom än de mest iögonenfallande detaljerna. 
    Vad minns vi av Enköping annat än ett vattentorn och en skylt där det står "Sveriges närmaste stad"? Vad minns bilisterna av Västerås annat än en rad knasiga rondeller mitt i genomfartsleden? Vad minns vi av Örnsköldsvik annat än en gräslig Domusbunker mitt i den gamla fina träarkitekturen? Av Hedemora, Nyköping, Strängnäs och Söderhamn minns vi inte ett smack, dom är dömda att falla i glömska sen dom drog genomfarterna utanför stadskärnorna? Är det nån som kommer ihåg hur det såg ut i Uppsala? Jag har för mej att man rundade ett universitet eller nåt? Och var det inte nån slags domkyrka mitt i stan? I dag upplever vi Uppsala bara som en oändlig rad bensinmackar.
    Alltså . . . Avesta är ett torg med två korvbarer!
  Vi som bilar i landet om nätterna brukar dock längta till detta torg i Avesta. Vare sej vi har kommit från fjällräddningsreportage i Härjedalen, Vasalopp i Mora eller glesbygdsreportage i Orsa finnmark, så är det Olles och Perssons korvbarer i Avesta vi längtat efter, två ljuvliga fyrbåk i ett mörkt och sovande land.
    I decennier har Avestas torg varit matkontroll för den svenska nattbilismen, i decennier har Olles och Perssons tryckt miljoner korvar i halsen på handelsresande, journalister och annat löst folk. I decennier har vi sen passerat Sala ljudligt rapande av den korv vi spisat i Avesta.
  Då och då har vi sagt oss: Vi borde stanna i Avesta nån gång, inte bara susa vidare med korven ännu osmält i krävan, utan stanna och lyssna på snacket. Korvbarerna i Avesta har ju inte bara levt på bilismen, de är lika mycket samlingsplats för folket i Avesta. I det kalla skenet av kioskernas neon brukar Avestas ungdom träffas för att snacka lite och titta på stockholmare. Det kan förefalla lite torftigt som nöje betraktat, men så är det i Avesta, så är det på tusen andra platser i Sverige i kväll och varje kväll. Eller som skalden Nils Ferlin formulerade det i en vers på 30-talet:
    Att nöjen är högst relativa
    jag lärde mig tidigt förstå
    I Nykroppa mente man så:
    Vi har en och annan begravning
    och tåget att titta på.

  En torsdag mellan två svenska ishockeynederlag stannar vi i Avesta och tillbringar hela kvällen på torget.
    När klockan slår 18 tystnar hela stan, persiennerna rasar ner för butiksdörrarna, neonskyltarna släcks och människorna hastar hem till TV:n.
    Nöjena är faktiskt ganska relativa om man får tro Avesta Tidning. Det är dans på Stadshotellet till tonerna av Levins trio. Central-Bio visar "Mannen med kastknivarna" och på Röda Kvarn ger man "Sound of näverlur" med Sten Ardenstam och Eva Rydberg. I ett rivningshus har Filadelfiaungdomarna inrett en träfflokal som de kallar för "Lyktan". Man hälsar välkommen till "fika, sång och gemenskap".
  Vid 21-tiden ligger torget helt öde. Det är så tyst i stan att det dånar när en korvkund hos Olles släpper ett korvpapper i backen.
  21.10 får stadsbuden liv. Två bilar med tyska skyltar bromsar upp framför Perssons, ett halvdussin tyska ungdomar skriker på korv på tyska.
    — Vi pluggar i Uppsala, säjer dom, men den här veckan åker vi skidor i Vikmanshyttan.
    — Finns det ingen korv i Vikmanshyttan?
    — Jo, flinar en tysk med polisonger som tumvantar, men Vikmanshyttan är bara sju kåkar och ett järnvägsspår. Vi kom hit för att se lite av världen.
    När dom betraktat den del av världen som representeras av korvbarerna i Avesta, försvinner dom med en rivstart så korvpapprena virvlar över torget.
    Det står 6-1 i korv med mos i kampen mellan Perssons och Olles. 
    En dam med pudel köper korv till sej och pudeln hos Olles, som reducerar till 3-6.
  En yngling från Grytnäs bromsar in en PV 444 och komponerar sej en middag. Underst en bädd av potatismos, på den två grillade korvar med senap och ketchup. Ovanpå detta ett tumstjockt lager räksallad. Ovanpå räksalladen ett nytt lager ketchup. Som kronan på verket två gurkskivor. Det krävs en svajmastartists balanssinne för att stoppa i sej denna middag utan att få räksallad över hela kroppen. Med delar av den rosafärgade salladen på överläppen dryftar han den förestående fotbollssäsongen med en som heter Leppe och går på hamburgare.
    — Såg du att Klubben fått en ny från Stockholm? Nilsson heter han.
    — Det kan dom behöva i stället för Simo.
    — Vadårå?
    — Simo sticker till Stockholm, ha'runte läst de? Han ska spela för Tumba säje'rom.
    — Å fan, säjer räksalladen.
    Diskussionen gäller alltså det faktum att Reine Nilsson från Triangelpojkarna i Stockholm värvats till Avesta AIK som får släppa ifrån sej Simo Åsvik till Tumba, en transfer som är dagens lokala samtalsämne i Avesta.
  Annars är det VM-hockeyn som vädras när det unga Avesta samlas för att tugga korv.
    — Ut me Strömberg, säjer en täckjacka.
    — Arne Carlsson och Strimma mot Finland, säjer en annan täckjacka, såg ni hur dom stod å vispa pucken fram å tillbaka mellan sej i flera minuter?
    — Dä skulle vara flera leksandspojkar i laget, fastslår en tredje täckjacka. Åtminstone Labråten.
  Klockan 23.30 noterar vi att Perssons dragit ifrån. I grenen grillad med mos står det 42-19 till Perssons. Däremot har Olles ett övertag i kinesiska vårrullar och grillad kyckling.
    — Vi för inte vårrullar, säjer flickan i Perssons lucka. Det går bara tre-fyra per kväll, så det kan Olles hålla på med . . .
    Klockan 23.40 kommer tre täckjackor till. Dom hör också till Persson-gänget. Det blir korv med mos och räksallad.
    — Ska'ru fiska nåt på lördag?
    — Ja. Mälarn.
    — Eskilstunahållet då?
    — Nä, Bro. . .
    — Ända där nere?
    — Visst. . . utanför Charlie Norman finns det massor av abborre.
    — De e väl tusenbröder?
    — Visst, men vicka tusenbröder. . . två-tre hekto styck?
  En ung flicka som delar ut reklamlappar för Filadelfiaungdomarnas fikagemenskap på "Lyktan" avfärdas bryskt.
    — Fan, dom lura opp mej dit en kväll. Dom hade världsmästerskap i bibelläsning. . . dom avlöste varandra och på tre dar hade dom läst igenom hela Bibeln. Va ska de vara bra för?
    Ja, säj det.
  Klockan 23.58 står det 54-26 till Perssons kiosk. Då dånar en Volvo Duett från GT-glas i Krylbo in på två hjul och en rundnätt gosse med polkagrisrandig toppluva kastar sej fram till luckan för att få en korv innan ridån går ner, kiosken stänger tolv i kväll. På lördagsnätterna stänger dom inte förrän tre-fyra. 
    Den rundnätte i toppluvan hoppar upp i Duetten och försvinner i natten med en rykande korv som en fackla i näven.
    — Tog ni ingen bild på'n? undrar flickan i luckan.
    — Var det nån särskild?
    — Ja, det var ju våran kändis. Manolito, speedwaystjärnan!
    Sen åker luckan igen och nattlivet i Avesta är slut. Olles kiosk är två sekunder före med sin persienn efter att ha förlorat med 26-55. Lamporna slocknar och torget läggs i mörker. En ensam raggare i en Ford Thunderbird sticker in kylarn från en tvärgata och kollar om något är på gång, finner torget öde och rivstartar därifrån så att bakhjulen låter som en vedkap. Det är den femtioelfte rivstarten på Avesta torg denna afton. Känner ni något smattra på hatten när ni är i Avesta, så är det inte hagel. Det är dubb från ungdomens automobiler.
  Det sista vi gör är att fotografera den enda neonskylten som fortfarande lyser på ströget. Det är Herr-City som säljer ut frackar för 70 kronor. Firman ska gå i konkurs. Det är väl därför som skylten lyser. Dom struntar i vad dom kostar på sej . . . En nattvandrare på hemväg från hotellet på ömma fossingar efter trettioåtta foxtrot säjer:
    — Vafan gör SE mitt ute i natten?
     Vi språkas vid lite, berättar om korvkommersen på torget och skildrar det som en förkrossande seger för Perssons korvbar.
    — Ha, skrattar det hånfullt i natten. Dä ä Olle som är grossisten, han levererar Sibyllakorv både till sej själv och till Perssons, så om Perssons råkar sälja nåra korvar fler, så spelar dä inge roll. "Dä ä Olle som tjänar påt lik, fan!"
    Med denna nattliga lektion svensk näringsfrihet går vi till sängs på Avesta stadshotell, ett av de ännu överlevande av de gamla, fina stadshotellen med knarr i trapporna, sirlig portier och dörrar som man måste knuffa på om nyckeln ska gå runt. Det sista vi hör är Avestaforsens brus på avstånd och en sämre vaggsång kan man tänka sej. Fast på morgonen säjer fotografen att det var en vattenklosett som hakat upp sej, Avestaforsen har inte brusat på den dag avestaborna kan minnas. . .