Det våras på E4:an 

nr 15 1976
    Biten Stockholm - Norrköping har man väl kört femtioelvahundra gånger i sitt flackande liv. Men det är först den här vårdagen, när man inte kör själv utan sitter bredvid som man ser vad som händer vid sidan av vägen. Att åka bil som passagerare är att se Sverige.
    IKEA i Kungens kurva vågar ha neonskylten tänd på taket igen. Det var ju i den som det blev överslag så att hela kåken brändes ur för några år sen.
    Strax söder om Södertälje har någon målat ett hakkors med vit oljefärg på en bergvägg. Man kommer på sej själv med ett nostalgiskt leende och rodnar skamset. 
    Gula helvetet är under ombyggnad. Gula helvetet är vårt namn på ett litet motell söder om Nyköping. 
En tidig morgon 1959, när vi gjorde reportage om nattrafiken på dåvarande riks 1:an, drack vi gryningskaffe på stället. Då instolpade i lokalen fem killar i gula overaller som höll på att måla gula linjer på vägbanan. Dom var gula om händerna, gula i håret, gula om skorna, gult, gult, gult överallt. Och dom sa till tjejen bakom disken: 
    — Får vi fem fika och fem wienerbrön, men du . . . det ska INTE vara nåt gult på wienerbröna!
    Numera är E4:an målad i vitt. Det enda gula på vägen är spårvagnen i Norrköping.
    Vid Kila är det nostalgiskt igen. Det står en skylt vid vägkanten. På skylten står det "Omnibus". Man undrar hur gammal den kan vara? Är det någon mer än Grönköpings Veckoblad som använder ordet omnibus i dag?
    Ålberga motell badar i vårsolen, det första motellet som Sverige fick. Det blev klassiskt för historien om långtradarchaffisen och mc-knuttarna. Fyra knuttar stolpar in på motellet. Enda gästen i lokalen är en långtradarchaffis som sörplar i sej ärtsoppa. Knuttarna går fram och rufsar till hans hår, fimpar sina cigarretter i hans soppa och häller sen en halvdrucken pilsner över honom. Långtradarchaffisen säjer inte ett ord. Knuttarna tröttnar och börjar tugga med servitrisen bakom disken.
    — Den där kisen var det ingen stake i, säger dom när chaffisen dunstat.
    — Nej, säjer flickan och tittar ut genom fönstret, och inte var han nåt bra på att köra lastbil heller. Just nu körde han över fyra motorcyklar. Det var Ålberga det i början på 50-talet.
    En vårlig hagelby gör det vilda Kolmården ännu mera dramatiskt. Men uppe på högsta krönet bryter solen igenom och man ser hela Bråviken breda ut sin blåis. Hade man haft kikare med sej kunde man kanske ha vinkat till Zarah Leander på Lönö brygga.
    Vad är det för byggnadsnämnd som har givit Stavsjö bruk tillstånd att fördärva hela den fina fasaden med en tillbyggnad i form av en bananlåda?
    I nedförsbackarna mot Norrköping drar man den vanliga sucken av lättnad, gud vad skönt att man numera slipper ta vägen genom Åby. Ni minns den där biten från Getå fram till rakan in mot stan. Först denna smala slingrande asfaltsremsa ut med Bråviken, de trånga portarna genom banvallen och så nittigradarn framför lanthandeln inne i själva Åby. Och så Beverloos korvkiosk.
    Tecknaren George Beverloo hade köpte ett sprillans nytt fartåk och kom den där vägen samma vecka som de nya fartgränserna införts. Det var 50 knyck genom Åby. Beverloo observerade inte skylten utan rasade in i samhället för fulla cylindrar. Men framför kiosken tvärnitade han och köpte en grillad med bröd. tuggade i sej korven, startade och körde ut ur samhället med samma krydda. Men där stod polisen.
    Dom sa:
    — Vi klockade er vid infarten och här vid utfarten. Ni hade ett snitt på 54 km. Ni slipper böter den här gången, men gör inte om'et!
    Det är mycket man ser när man inte kör själv. Vilka präktiga bondgårdar t ex - stora hejare med lagårdar som ishockeyhallar! Det tycks tvärtemot vad som sägs vara lönande att idka jordbruk. Största lagårn såg vi strax söder om Nyköping, rena höghuset, ett Tensta för kossor.
    I vårkvällens blå timme kör vi tillbaka mot Stockholm. Middagspaus i Nyköping är inte till att tänka på.
Stora hotellet, berömt för sin böckling, har slagit igen. Standard då? Jo tegelkåken ligger där och lyser snett emot gamla teatern, men portiern låter som en begravningstalare när han säger:
    — Beklagar, restaurangen är stängd sen årsskiftet. Det gick från 1913 till nu, men sen gick det inte längre. Herrarna får gå på Värdshuset. Sarapriser och Saramat.
    Men Värdshuset har stängt 17.15. Vi får äta nån annanstans. De gamla stadshotellen trillar i kull det ena efter det andra, utkonkurrerade av dessa trista Esso Motorhotell som växer upp som svampar ur jorden. Detta är något av en tragik. De gamla hotellen var sina städers signaturer, ett bra stadshotell speglade alltid något av sin stads särart. I dag vet man knappt om man är i Piteå, Norrköping eller Falun, det är samma Essomärkta tegelhög överallt.
    Man får handla en korvbit på snabbköpet innan dom stänger. Det är samma snabbköp överallt också. Det är nåt konstigt med tjejer som sitter i snabbköpskassor. Dom säjer du till kunderna men inte till varandra. Flickan i Nyköping tittar på mitt juicepaket och säjer:
    — Jaha du.
    Paketet saknar nämligen prislapp vilket ställer flickan i en brydd situation. Hon vänder sej till flickan i kassan bredvid och säjer:
    — Lundgren, vad kostar den här?
    — 4:30, säjer flickan Lundgren.
    Sen tittar expediten på en långfralla och vänder sej till Lundgren igen. Men då har Lundgren försvunnit i ett ärende så att flickan får höja rösten och anropa en kollega i trejde kassan.
    — Jolmemyr, vad kostar långfranskan?
    — 3,20. skriker Jolmemyr tillbaka.
    Till mej säjer flickan:
    — Ja, hörrudu. det blir 13:90 hörrudu.
    Solen går ner över vårens Sverige och kastar sina sista röda strålknippen ut över isarna. Havet skickar in en hälsning till E4:an i form av en havsvik här och där. I Södertälje tycks isen fortfarande vara rätt tjock, flera fartyg ligger infrusna vid kaj. Vad är det för stil? 
    Släpp ångarna loss, det är vår!