FLICKORNA ÄLSKAR DEJ JACK RUBY! 
   
    SE-special: Gits Olsson          
 

 
nr 50 1963        
■■■
 Bartendern Andy Armstrong är chef för Jack Rubys nattklubb i Dallas, Texas, medan chefen själv sitter inspärrad i distriktsfängelset för mord på Lee Harvey Oswald, mannen som i sin tur anklagades för att ha mördat president Kennedy. Andy berättar:
    — I förrgår fick Jack Ruby tillstånd att ringa hit från fängelset. Vi pratade i flera minuter.
    — Vad sa han?
    — Han frågade om hans vänner var förbittrade på honom. Men det sa jag att dom inte var. Jag sa, att ingen i Dallas tror att Jack hade något med mordet på Kennedy att göra. Då sa Jack: »Är det verkligen sant?» och så grät han. Och då sa jag att alla flickorna här på klubben hälsar att dom älskar dej, för det gör dom. Och då sa Jack att han var så glad att han ville gråta. Men det hade han ju redan gjort. Care for another beer, sir? (Ska det vara en öl till?)
  Medan polisen, FBI och folk i allmänhet försöker lista ut hur der ligger till med sambandet mellan presidentmördaren Lee Harvey Oswald och nattklubbsägaren Jack Ruby, har lokaltidningarna här i Dallas gjort sitt allra bästa för att tvätta Jack Ruby ren inför allmänheten.
 Jack
Ruby har aldrig haft några politiska intressen, heter det. Jack Ruby har aldrig nånsin träffat Oswald, bedyrar de. Jack Ruby sköt Oswald endast därför att han inbillade sig att så skulle en god amerikan göra och därför att han ville bespara den stackars Jacqueline Kennedy smärtan att behöva närvara vid en rättegång mot Oswald.
    Man blir nästan rörd av Dallas-tidningarnas skildringar av Jack Ruby. Denne framstår som en sån god Amerikan att man får Coca-Cola i ögonen.
   Det är tämligen nermörkt på den här syltan. Vi kom just in i mörkret och famlade efter dollarsedlarna i plånboken, för flickan skulle ha två dollar i entré. För ölet tog man 1,5 dollar flaskan, ungefär åtta kronor i svenska pengar. På scenen står entertainern — underhållaren — Bill de Mar. Han är konferencier och komiker på en gång. Nåja, komiker . . . Hans skämt avlockar inte publiken ett enda fniss.
    Han försöker sig på som buktalare och har en likadan docka som Edgar Bergen hade. Men hr de Mar är en dålig buktalare. Dels rör sig läpparna på honom, dels pratar dockan som Gunnar Heckscher. Och för att ni ska få en uppfattning om varietén på det här stället, så är en kort redogörelse för hr de Mars toppnummer på sin plats. Det är en pantomim. Mannen skulpterar i luften. Först en kvinna. Sen skulpterar han en man. Och humorn kommer när hr de Mar på slutet skulpterar och applicerar på mannen en två meter lång... ja just det! Huva!
   Detta är enda stället av den här typen i den här stan. Underhållning är tillrättalagd för publiken. Texasmiljonärerna som byggde denna skrytstad byggde aldrig någon riktig teater. Dom nöjde sig med en nattklubb, förmodligen därför att det i Dallas bara är pengarna som betyder något. Kultur har man inte tid me?!. Texasmiljonärernas kulturella utveckling slutade vid Abbot och Costello.
    Jag sa, att det här är det enda stället av den har typen i Dallas. Det är inte alldeles korrekt. Det är det enda stället av den här typen som får servera så starka saker som vin och öl! Sprit får inte serveras nånstans i Texas. När jag bad den guldgalonerade killen i baren på Sheraton Dallas Hotel om en whisky och soda skrattade han mig rakt upp i ansiktet och sa:
    — Har ni nån whisky med er då?
    — Nej . . .
    — Det måste man ha i Texas. Gå ut i hotellvestibulen här. Till vänster finns en spritbutik. Köp en flaska whisky där, så ska jag hålla med sodan och blanda drinken åt er. Lagen är sån.
   Mycket skall man höra innan öronen ramlar av. Köpa skjutvapen, det får man göra på vartenda varuhus. Och skjuta och knalla får man. Men att sitta på en bar och bli knall, det är alldeles förbjudet i lag.
    Det är därför som Dallas lider av bruna påssjukan.
    
Jag lade märke till denna åkomma redan första dagen här. Alla människor som rantade ut och in genom lyxhotellens svängdörrar bar på en liten brun påse. Efter det skakande beskedet som bartendern på Sheraton gav mej började jag studera fenomenet lite närmare. Det visade sig att den bruna påssjukan dök upp i olika stadier. Där var de skrynkliga påsarna som gått sina modiga fyra—fem representationer. Och där var de släta alkispåsarna som aldrig hann bli skrynkliga. Och så fanns där den tragiska påsen, den som var blöt och öppen nedtill och alldeles tom — den bars av man som ögonblicket innan drabbats av sorg.
    Ja, sån är spritsituationen här. och därav anar man kanske att Jack Ruby, som backar ut öl och vin till halv två på natten, drar folk.
    I kväll, när han själv sitter och skakar galler i County Jail, har han inte dragit så mycket folk. Det är närmare bestämt inte mer än 40 personer i lokalen. Hr Bill de Mar har skulpterat färdigt och publiken börjar ropa efter flickorna. Det vankas fyra stycken i kväll. Orkestern, piano, trumpet och batteri, har halsat en öl inför öppen ridå medan de Mar gjort sitt nummer. Nu klämmer dom i med en glad melodeja och första kickan — Jada — trippar in. Men ack, varför skall konsten understundom göra en så besviken? Flickan är i fjärde månaden och trippar omkring som om hon sörjde djupt detta faktum. Melodin hon trippar omkring till är »I wish I could shimmy like my sister Kate». Det är att hugga till. Vi vore tacksamma om hon åtminstone kunde ta ett och annat foxtrotsteg som folk i allmänhet. Jada är en av dem som har uttalat sig för pressen här. Hon sa bl.a.:
    — Jag har arbetat för Jack Ruby i två och ett halvt år och tycker om honom. Han har alltid varit snäll, inte bara mot mej utan i all synnerhet mot min fyraåriga dotter, som han alltid brukade hälsa på när jag låg sjuk. 
    Jada har också sagt: 
    — Snacket om att Lee Harvey Oswald skulle ha varit här på klubben då och då är rena löjan. Jag har ett sagolikt minne för ansikten och jag har aldrig sett honom här.
    Jada trippar vidare med kalaskulan i vädret. Hon är ledsnare än någonsin. There's no business like showbusiness.
■   Bill de Mar kommer tillbaka med ett nytt komiskt nummer som ingen skrattar åt. Jack Rubys rumskompis, den kraftige George Senator, vilken ser ut som en försäljare av begagnade hästar, går omkring i rummet och purrar folk som slumrat in. Det är för bedrövligt alltihopa.
    Fotografen Duane Robinson, som jobbar här i Dallas och tar bilderna i kväll, viskar i mörkret:
    — That guy is terrible. . . den där killen är förskräcklig!
    Det värsta med Bill de Mar är att han aldrig slutar. Samma poängfria gags och samma hjälplösa oförmåga att sälja, de gags som eventuellt kunde ha blivit något. Fotograf Robinson och jag enas om att Jack Ruby sköt fel man.
   Så kommer Little Lynn. Hon är lite bättre. Men inte ens hon förmår entusiasmera publiken. Från scenen går det ut korkmattsklädda tungor bland publiken — en meter breda och tre meter långa landgångar där nakentjejerna ska piruettera i strålkastarljuset. Till Lynns nummer hör att flickebarnet »skall stanna längst ut på en sån där landgång, böja sig framåt och puta med stjärten mot publiken. Det är meningen att folk som därtill haver lust skall åtnjuta förmånen att klappa Little Lynn i stjärten. Men i kväll är det ingen som kommer sig för. Antingen är man inte i stämning, eller också tycker man väl att det är för besvärligt. Little Lynn vänder på huvudet och tittar bakat och försöker uppmuntra med ett leende.
    Ingenting händer. Ingen spekulant på attraktionen anmäler sig. Men, viskar mitt sällskap, för fjorton dar sen var det en full korpral som tog chansen. Han rullade ihop Dallas Evening Herald till en bastant batong och rappade till flickebarnet därbak så att hon höll på att ramla på öronen. Yrket har sina prövningar. Dom har kladdig trycksvärta i Dallas, så man kunde läsa nyhetsrubrikerna och nyhetstelegrammen i skinnet på henne efteråt, och det ansågs allmänt i lokalen att det var första gången som den flickan kom med något nytt.
   Det värsta med den här syltan är ändå ljuset. Små gula lampor lyser förgäves i mörkret. Man ser inte vad man äter. I ett hörn av lokalen säljs varm korv men man ser inte om det är en korv eller en banan man får. Ett tips: den med hårdaste skalet brukar vara korven.
    Nästa flicka är ny. Det märks. Det är inte det riktiga artisteriet över hennes underkroppsrörelser. Det hon åstadkommer, är rena samlagsrörelser, som hon tydligen hunnit få en något längre utbildning i. Men samlag på en person blir gärna lite enformiga tillställningar i längden.
    Om denna nykomling sa Jada till tidningarna i förra verkan:
    — Hon kom till oss samma dag som presidenten mördades. Jag skulle ge henne lektioner i dans hade Jack bestämt. Och jag kom till klubben ungefär två timmar efter mordet. Ruby väntade oss där som bestämt var. Men han satt bara i en stol och grät. Jack har alltid haft en sån varm känsla för John F. Kennedy. Han stoppade alltid Bill de Mar när Bill ville lägga in skämt om presidenten i sin show.
    Tack. Jack Ruby för det!
■   Ja presidenten är död. Nattklubbsdirektören sitter i fängelse men the show måste av någon anledning fortsätta. En stilla eftertanke väcker dock besöket på Jack Rubys nattklubb. När Jack Ruby togs av polisen efter att han skjutit Lee Harvey Oswald, hade han 3.000 dollar på sig. Och en som besökt hans nattklubb tycker nog att Dallas-polisen och FBI är liksom inne på rätt spär när dom säger att var han än fått tag på dom 3.000 dollarna, så inte har han tjänat dom på den här nattklubben!
    
Men man är ju inte så värst benägen att hålla med dem heller, som säger att »det är klart att det var pengar han fick för att undanröja vittnet Oswald». Vad skulle det ha varit för affär i det? Vad skulle det vara för vits med att ta emot 3.000 dollar och sen gå direkt in i polishusets källare och skjuta Oswald? En man som skjuter en presidentmördare i magen mitt bland 50 poliser i själva polishuset, han kan med viss sannolikhet påräkna att bli inlåst i en cell ganska omedelbart. Och vad skall man med 3.000 dollar till där? Där har man ju inga större utgifter. När polisen och domstolen säger: »Varsågod och sitt» och slår på strömmen så tar dom inte betalt. Sånt bjuder dom på här i Amerika.