Följ med till Luleå!


nr 8 1964
••• Norrland är Norrland och norrlänningar är norrlänningar. När jag i 19 graders kyla, barhuvad kliver ut i lågskor på Luleås stationstrappa, ställer ifrån mej två tunga väskor och frågar en inföding om det är långt till Standard att det lönar sej att ta taxi, så svarar han gapskrattande: Haha, tok heller, du går dit på en tie tolv minuter!
    Det blev taxi.
•   Söndagskväll i matsalen på Standard. Det är inte dans, men spontan dans har uppstått kring tio obligatoriska italienarna som skramlar med marraccas. Publiken verkar trött. Kring ett bord för fyra sitter alla fyra och sover över halvdruckna groggar tills hovmästarn purrar dem. En 73 årig affärsman från stan frågar:
    — Har min herre nåt emot att jag flyttar över en stund och pratar?
    — Nähej, varsågod.
    Mannen berättar sitt livs historia, om storstrejken, om affärer, om en svår hjärtinfarkt och om en hustru som vände näsan i vädret på femtiotalet så att han var tvungen att gifta om sej.
    Min nya fru var från Skåne, sa han. Vi hade inga barn i det nya äktenskapet, men vi hade en liten söt pudel. Och så en vacker dag för ett halvår sen så tog hon bara pudeln och stack ifrån mej. Är inte det fan?
    — Jo, medger man, det var ju fan.
    — Ja inte sant, säjer farbrorn argt, det som var en så underbar liten pudel!
    Vad händer i stan? Den lokala debatten rör LKAB:s huvudkontor. Norrbottens-Kuriren anser att det bör flyttas från Stockholm till Norrbotten men Norrländska Socialdemokraten tycker inte det. Och så har dom tyckt och inte tyckt i åratal.
•   Runda av gathörnen i Luleå, ropar en ledarskribent, så slipper vi de ideliga bakvagnssladdarna i biltrafiken! 
•   Luleå brukshundsklubb lovar i tvåspaltiga annonser att lära ens hund att blunda på kommando. 
•   Nykterheten breder ut sej. 401 fyllon finkades i Luleå sista året motboken fanns, 1963 var siffran nere i 338 hånkningar. Och ändå går 30.000 sjömän i land i Luleå varje år. Säj inte Sjöbuse, längre, manar Kuriren. 
•   På den militära fronten är det lugnt, så pinsamt lugnt t. o m. att tre majorer på F21 dragit ut i krig mot TV-skäggen och skrivit till Radionämnden. Men radionämnden fäste inget avseende vid majorernas lilla vinterkrig. Den tyckte förmodligen att majorerna kunde gå till brukshundsklubben och lära sej blunda på kommando.
    Nöjeslivet (Standard, Shoppings topp och Stadshotellet), fungerar trots snön och kylan. Mitt i den flotta nybyggda matsalen på Stadt som vänder en hel glasvägg mot Stadsviken, sitter det en neger och spelar  »As time goes by», medan frostblommorna gnistrar i glasväggen. Ett sånt Casablanca! Vad heter negern? 
    — Bill nånting, det brukar dom heta, negrerna, svarar servitrisen.
    Varför är det så chic med negrer på krog? Känner vi oss kontinentalare bara för att det sitter negerpianister på norrlandshotellen? Är det likadant i Afrika? Skulle det bli rusning till bakfickan på Stadt i Mombazza om vi skickade ner Gnesta Kalle och ett dragspel? Frågan är så intressant, att den nästan vore värd ett försök.
    Med 35.000 lulebor, dom är så många nu, frågar jag mej: Vart tog det utmärkta TV-Aktuellt- teamet Eric Forsgren—Per Åke Blidegård vägen?
    — Tittut, här är vi, sa de båda och tittade upp ur en källarlokal på Magasinsgatan.
    — Varför ser man er aldrig i Aktuellt? sa jag. När ni var frilansers så kryllade det av norrlandsinslag i Aktuellt, men så fort ni blev fast anställda så försvann ni.
    — Nja. sa Blidegård, vi har hört det där förr. Forsgren vågar knappt visa sej på Radiohuset förrän dom pikar honom. Men i samma veva som vi blev fast anställda, så fick dom utrikesfnatt i Aktuellt. Det var utrikeskommentarer för hela slanten och våra inslag här uppifrån fick inte plats. Och eftersom vi ville göra skäl för lönen, så satte vi igång med dokumentärprogram och liknande grejor. Och när sen TV-Aktuellt började ropa på norrlandsinslag igen, så var vi så upptagna av dokumentärt att vi inte hann göra några aktuelltgrejer.
    — Nja, sa Forsgren som svar på samma fråga, redaktionen här uppe har undergått en liten. . . Hm. . . strukturförändring. Du vet det här med Parkinsons lag. Vi är tre producenter här just nu, och du vet hur det blir. . . Man får lite papper att sköta och så. Du tror väl inte att jag sitter och latar mej? Än har jag inte haft tid att ta ut 1963 års semester!
    Och så är det inte så livat som förr, sa Blidegård. En får ju inte flyga på jobb hur en vill, TV, medarbetarna har flygförbud sen olyckan i somras då en reporter omkom. Så nu får vi begära dispens från Stockholm varje gång vi ska flyga på ett jobb. Då ringer man till en säkerhetschef som heter Wahlund och säjer att man tänkt sej en flygtur till Sarek. Då tittar Wahlund ut genom fönstret på Radiohuset i Stockholm och säjer, att »nej, det ser så mulet ut så det får nog vara ».