Här är Norrland: ÖRNSKÖLDSVIK!
                                           


 
  
  nr 5 1966                         
■■■ 16.028 människor bor det Örnsköldsvik, en stad som är en backe mellan kyrkan och krogen. Ungefär 8.000 Ö-viksbor säger att det är en uppförsbacke. De andra 8.000 kallar det för nedförsbacke. Det beror lik som på vilken läggning och vilka intressen man har.
   För mej personligen bar det utför, och jag fick ett alldeles utmärkt rum på stadshotellet med utsikt över hamnen. Varje morgon väcks man av att solen går upp bakom busstation. Röd och trind som en nyss purrad handelsresande vältrar den sig över skogskanten åt Bonäset till. Hotellet har renoverats sen sist och fått perspektivfönster, vilket innebär att man måste vara civilingenjör för att få en nypa frisk luft. När man äntligen lyckats öppna undre fönsterhalvan och fyller sina lungor med luft, då kommer den övre halvan och klappar en i skallen med sådan kraft att luften går ur en med ett skrik. Morgonpromenerande örnsköldsviksbor rycker på axlarna och pulsar vidare i snön. I början föreställde jag mej att man gick in till portiern och sa, att det bor en galning på fyran. Men när det numera står killar i Stadshotellets fönster klockan åtta på morron och gallskriker i pyjamas, så vet man att det är stockholmare i stan.
    Det har hänt en sak till med nedförsbacken i Örnsköldsvik sen jag sist var här. Stan har fått en stor gata på tvären också. Man har bestämt sej för att dra E4:ans trafik tvärs igenom stan. Det är naturligtvis ett kommunalt infall som förvånar främlingen, när alla andra städer anstränger sej för att lägga trafiken på stora genomfartsleder i utkanten. Städer som Södertälje, Söderhamn, Nyköping och Mjölby har man inte sett på flera år. Man bestämmer sej ibland för att åka in i dom och kolla om befolkningen i dom fortfarande lever, men det blir aldrig av.
    Och det var väl just därför som affärsmännen i Örnsköldsvik sa ifrån. Genomfartsleden ska gå mitt i stan för då kommer det turister, och det kan hända att dom stannar och köper nötkola och så blir vi rika.
    Affärsmännen fick som dom ville. Man rev obarmhärtigt flera av dom gamla fina träkåkarna som gav Örnsköldsvik dess speciella profil, man utvidgade Centralgatan och var jättelycklig över det breda asfaltsdike som plötsligt delade stan i två halvor.
    Och nu tjänas det förstås en förfärlig massa pengar på turisterna. Jaha då. Men det är inte köpmännen i stan som gör förtjänsterna. Nej, dom gör sämre affärer än någonsin. Varför? Jo, när man rev ner dom gamla kåkarna så blev det inte bara plats för en genomfartsled utan det blev också plats för ett Domus, en neonsprakande jättebunke som säljer varenda jäkla nötkola som över huvud taget säljs i Örnsköldsvik.
    Ska man vara enskild företagare i Örnsköldsvik i dag, så ska man vara plåtslagare. När två bilar möts i ett gathörn, slår bägge till bromsarna och sätter sej på hasorna som skrämda pudeltikar. Medan ångermanländska svordomar korsar luften hasar bilarna mot varann med låsta hjul. Därpå lägger båda bilförarna in ettan, därpå trampar båda gasen i botten, därpå släpper båda kopplingen. Med vrålande motorer och spinnande och sprutande bakhjul dammar herrarna in i varann så att det säjer klang i plåten. Sen ber man någon verkstad att hämta det som blir kvar och går på Stenmans kondis för att över en halva kaffe diskutera vem som kom från vänster och vem som borde ha kört först.
    Har man inte bil, så får man gå på Stenmans och diskutera någonting annat. För på Stenmans måste man gå. Dom har fönsterbord både mot Storgatan och Torget så att man kan sitta där och kolla vem som köpt ny hatt och vem som går arm i arm med vem.
    Just nu diskuterar man i Örnsköldsvik en så pass seriös sak som orörligheten på arbetsmarknaden. I Stockholm, där arbetsmarknaden är överrörlig, där får man fina löner. Men här i Ö-vik går man kvar på samma jobb år ut och år in, och det blir sällan några löneförhöjningar att tala om. Skillnaderna i löner är i vissa fall rent uppseendeväckande. En metallarbetare i Stockholm får 7.700 kronor om året mer än en kollega i Ö-vik för samma jobb. Och ändå är levnadsomkostnaderna här lika höga som i huvudstaden. Örnsköldsvik har t. ex. landets högsta kommunalskatt, 21:80.
    Rörligheten på arbetsmarknaden i Ö-vik vidrörde vi, som herrskapet kanske minns, på den här spalten för nån vecka sen. Det handlade om en kommunalarbetare i stan som var så lite rörlig att han frös fast på arbetsplatsen.
    De ångermanländska kommunalarbetarna är jättesura på den notisen, allra helst som det var den socialdemokratiska tidningen på orten, Nya Norrland, som publicerade nyheten. Det där att kommunalarbetarna latar sej på jobbet är ett slitet skämt, ansåg dom, och dementerade Nya Norrlands uppgift att kommunalarbetarens stövlar frusit fast när han spolade en skridskobana. Det var i stället så, att kommunalarbetaren släpade en flit efter sig för att få en blank yta på banan, och det var filten som frös fast. Men hjärtlösa insändare i lokalpressen sa bara att nu får det vara stopp: »Inte nog med att karln frös fast, han hade filt med sig på jobbet också!»
    En märklig stad, Örnsköldsvik. Inte är det nåt vidare att vara egen företagare, och inte får man vara kommunalarbetare i fred.
    Vad ska man då vara, för att trivas!
    Man ska vara redaktör, säjer f. d. TV-reportern, den förträfflige herr Olle Norell, sen i somras chefredaktör på ortstidningen Örnsköldsviks Allehanda, upplaga 17.000 ex. Att vara på TV Aktuellt var stökigt och krångligt. Att sitta ungefär mitt i backen mellan kyrkan och krogen och skriva ledare är mycket lugnare, inga intriger och ingen ängslan över att kanske få sparken av Hamberg innan kvällen. Jodå, visst skrev den förträfflige herr Norell en ledare om fallet Linday. Han skrev: »Personligen tycker jag att fockandet av Mats Linday som nyhetsuppläsare var alldeles omotiverat. Dess bättre verkar det som om de högsta kolumnbevararna och stenciltillskyndarna i Monopolhusets topp också börjar inse att här har det gjorts hus i nybyxerna, som man säger i Själevad när man avser att ge talesättet om att ta sej vatten över huvudet ett mera märgfullt innehåll». Sa Norell.
    Ta det lugnt bara. Mats Linday, så ska du se att det ordnar sej. Den ångermanländska riksdagsmannen Sven Sundin (cp) är på gång i din sak. Han kräver att du ska återinsättas bums och vill ha radioledningens redogörelse för omständigheterna bakom ditt fockande. Riksdagsmannen tror sig nämligen veta att dessa omständigheter är ganska märkliga.

    Har Ni hört den här?
    Örnsköldsviks Allehanda berättar på bygdens mål: Det var en flicka som gick sin far och sa:
    — Tycker du att disponent Hansson är en bra och trevlig karl?
    — Ja, det tyck jag.
    — Han är väl ganska rik också?
    — Ja, han är tät.
    — Pappa, jag tror att jag ska ha barn med honom.
    — Men vad säj du... då ska jag vri huvve av en.
    Och så gick fadern för att vrida huvet av disponenten. Men denne var en snäll och generös man. Han sa:
    — Ni ska vi ta det här lugnt och förståndigt. 0m flickan får en tös får hon 40.O0O kronor, om det blir en pojke får hon 6O.000 kronor. Är vi överens om det?
    Ja, det tyckte fadern var bra, men efter att ha tänkt sej för en stund sa han:
    — Men jag har gett fråge en sak. Om det inte blir nånting, kan int disponenten ge na en chans till?