I AMERIKANSK TV RAPAR BARNEN!

nr 51 1963                         
■■■ New York i december.
    Ni som sitter hemma i Sverige, knäpp på TV-apparaterna och njut så länge ni kan av det program vi har därhemma! Om vi inom kort får ett kommersiellt TV-program av den typ dom visar på fem kanaler här i New York, så är det roliga slut.
   Om det är riktigt som det påstås bland psykologerna att TV formar vårt tänkande och vår smak och dirigerar vårt beteendemönster, då är 172 miljoner amerikaner i dag sysselsatta med att pudra små barn i stjärten med Adilon.
    Man sitter framför TV-apparaten på hotellrummet och vrider om från kanal till kanal för all hitta något vettigt. Det är cowboys här, det är cowboys där, det är frågesport här, det är frågesport där, och när man äntligen hittar en kanal med nyheter, så avbryter sej nyhets-
läsaren mitt i telegrammet och säger med högtidlig min: Det kommer mera nyheter men först några meddelanden till tittarna!
    Och så kommer meddelandena. Ett litet barn med gluggar mellan framtänderna hånar en farbror som förgäves försökt få sin skjorta ren med tvål och vatten. Dumma farbror som inte hajar, att enda chansen är Broxol, kvittrar barnet och håller upp en burk Broxol. Nästa meddelande: En äkta man rullar med ögonen och säjer: Hur kan du ha lagat en sån här underbar soppa, du som inte ens kan koka kaffe? Hustrun himlar med ögonen och håller upp en tom plåtburk.     — Cotts soup! suckar de båda och faller lyckliga i varandras armar.
    Därefter kommer nyhetskillen in i bilden igen och läser ogenerat nya telegram om Lyndon B. Johnsons sammanträden i Vita huset och FBI:s undersökningsresultat i Dallas.
    Det värsta med reklaminslagen i de amerikanska TV-programmen är att de exploaterar barnen så hårt. I varannan commercial (= 40 sek. reklamsketch) rör det sej om små lillgamla barn med rosetter i håret som säjer vuxna repliker. Ofta är barnen så små, att de inte kan säja någonting alls. Det är de barnen som pudras i stjärten. Rör det sej inte om pudring, så rör det sej om barnmat och rör det sej inte om barnmat, så handlar det om rap säkra nappflaskor. Ett barn skriker hjärtskärande i natten, det har bubblar i magen. Det skulle aldrig ha hänt med den nya nappflaskan Sugalätt. Man visar ett barn i genomskärning, vällingen rinner ner i magsäcken utan att bubblor uppstår. Och så en inåkning på ett belåtet sussande barns fridfulla ansikte.
    Det ska inte vara något samband mellan reklam och program, heter det. Men nog verkar det vara lite mera än en ren tillfällighet att det stora livförsäkringsbolaget får 3 min. reklamtid direkt ovanpå journalbilderna av Lyndon B. Johnson läggande blommor på Kennedys grav i Arlington Cemetery. Och nog verkar det lite arrangerat, att det alldeles efter en reklamgrej om undernärda barns längtan efter kraftgröten Gogo, kommer fram en komiker som säjer: 
    — När jag var liten, så var det bara skräp med mej. Jag var så ynklig så hade dom vänt på mej, hade det stått Made in Japan på fotsulorna...
   Komikern snackar vidare, och så kommer det en ny commercial som visar en jättefet fjortonåring som mumsar i sej en »delicious juicy paj» med hela ansiktet.
    Sen kommer komikern tillbaka och berättar historien om kille som mötte mamma utanför skolan och grät för att han var så fet. »Alla kompisarna retar mej för att jag är fet», gråter pojken »och alltihopa är ditt fel, mamma»... Mamman svarar: »Dumheter tig nu unge innan jag rullar dej hem»!
    Helgonet har ni kanske sett i svensk TV, den där serien med den snutfagre privatdetektiven Simon Templar. Ni vet på ett ungefär hur långa Helgonet filmerna brukar vara. Jag såg en sån härom kvällen. Det här hann man med att göra reklam för under filmens lopp: Ett magmedel, en ny typ av potatischips, Pertusin för barnhosta (levereras i sprayflaska och sprutas ut i luften över det sovande barnet, så att det håller sej lugnt), det nya grytputsmedlet SOS, flygbolaget BOAC:s jamaica resor, Cotts apelsinjuice, en rad läskedrycker, färdigkokt skinka i plastpåse, de nya bilarna från General Motors samt tandkräm.
    Sen kom det nyheter, det var Mobiloil som serverade dem. Till sist körde dom 40-talsfilmen Rebcca och när det gamla slottet brann ner, dök det av en händelse upp en commercial för ett brandförsäkringsbolag.
    3 minuter reklam före ett program, 3 minuter reklam var femtonde minut och 3 minuter reklam i slutet är den modell amerikansk TV tillämpar. En australisk TV- man som jag träffade på hotellet, var alldeles matt. Han sa: 
    — Jag trodde att vi hemma i Melbourne hade späckat vårt program med så mycket reklam som tittarna tål, men det här var en bra bit värre,
    Efter TV-studier i Los Angeles och New York, skulle han till London. Han sa: 
    — Tyvärr hinner jag inte med Sverige men jag skulle ha god lust. För både hemma och här säjer dom, att vill man se ett TV-program som i fråga om kvalitet och underhållningsvärde ligger på toppen, då ska man åka till Sverige.
    — Stämmer det? undrade han.
    — Ja, sa jag, efter att ha umgåtts i tio dagar med amerikansk TV, är man beredd att kasta slängkyssar till Lars Orup. Åke Söderqvists rapningar kommer att klinga som ljuv musik i mina öron.

    Har ni hört den här?
    Juan Torillo kom i de varmare länderna in på en bar och beställde en dubbel av någonting. Bartendern observerade att Juan hade högra     
armen stramt utsträckt i en cirkel med handen mot höften. När Juan skulle betala tog han med vänstra handen upp plånboken.
    — Förlåt sa barmästaren, men kan ni inte röra högra armen?
    Juan tittade på sin högra arm och svarade inte utan förvåning:
    — Himmel, nu har jag gått å tappat min vattenmelon?