Ingen vet när vaktparaden har sin gång... 
  nr 1  1968 
    Vad händer en vanlig måndag i Oslo? Inte mycket, vaktparaden är den enda attraktionen.
    Det är tolv stycken Kronblom som vaktar slottet åt kung Olav, tolv edsvurna män som håller fästningen under fältropet: Se norsk ut, så springer fienden för dej!
    Rörande med kulspetspennan i en mugg kaffe från Norsk Spisevognselskab möter man Norge i gryningen. 
    De gröna gnistkvastarna från snälltågets rimfrostiga luftledning får landskapet att flimra som en stumfilm på 20-talet. Det är fortfarande mörkt när tåget bromsar in på Östbanestationen i Oslo! På torget utanför bromsar en öppen spårvagn. I 12 graders kyla står norrmän i toppluvor på de öppna plattformarna och läser Aftenposten, bläddrande med röda fingrar.
    Vi är här för att uppleva en vanlig måndag i Oslo, och fy fan vad det är måndag! Hela stan huttrar.
    Sist man var i Oslo var det en tisdag. Det hade varit 17 maj på måndan, så spritbutikerna hade varit stängda i tre dar, och på tisdagen tog norrmännen skadan igen. På Regnbuen var det så spikat att vi fick en piedestal i stället för bord. Kyparen sa, att om vi höll till godo med snitter så blev vi serverade. Han var medelålders och mycket jäktad. Vid bordet bredvid satte sej en fransk affärsman för att bjuda en norsk affärskollega på supé. När den franske värden började tala franska, rasade allt för den trötte servitören. Han daskade servietten i bordet så det small och röt:
    — Di bara krangler og krangler, vill dere bestille så må di göre det på norsk!
    Norska språket är en sak för sej. Det roligaste som finns är att gå på Nationaltheatret och lyssna när dom spelar Hamlet. Jag känner en kollega som fick bäras ut från salongen sedan danaprinsen uttalat den bevingade repliken "Å vaere eller icke vaere, må de vaere det store spörgsmåle da!"
    • Vad vet man annars som dum svensk om Oslo?
    • Ja, man vet att stan är som Falun fast med rättigheter.
    • Man vet att det förekommer stenporr i Vigelandsparken.
    • Man känner till en och annan lokal, såsom Blooms, Frascati, Ghat Noir och ovannämnda Regnbuen. Man har dessutom hört talas om svenskar som varit så fulla att dom tom blivit utkastade från Rosekjelderen. Vidare vet man att nöjeslivet heter Norah Brockstedt och att sevärdheterna är Kon Tiki, Fram och vaktparaden Och på Stortorvets gästgiveri brukade man förr ha en utmärkt rökt ål med äggröra. Till detta serverades Frydenlunds förträffliga öl i halvlitersglas.
    • En måndag i Oslo börjar man med en droskresa ut till Bygdöy för att ta sej en titt på Fritjof Nansens "Fram", det gamla polarfartyget som förvaras i ett stort tält av glas och betong. Men det står på dörren att museet är lukket. Varför?
    — Det är för kallt, sa en vaktmästare.
    — För kallt för att visa ett ishavsskepp? Fritjof Nansen som tog sej fram med Fram genom ishaven men ishavsskeppet kunde inte visas ty det var för kallt...
    — Ja, men Kon Tiki-muséet är öppet.
    Man kollar Kon Tiki-flotten och konstaterar ännu en gång att skyddsänglarna måste ha haft snejs på den tiden den här farkosten gick i trafik.
    • En måndag i Oslo fortsätter man med rökt ål på Stortorvets gästgiveri. Men den var struken från matsedeln. Ack, ingenting i denna världen får vara som det har varit. Dessutom fick man hela krogen att tappa hakan, när man bad om en snaps till lunch.
    — Inte före tre, sa servitören stramt. Fast ni kan ju gå och köpa en flaska på Vinmonopolet ett kvarter längre bort! De norska spritbestämmelserna är ett invecklat kapitel.
    • Ingen Fram, ingen rökt ål, ingen snaps. . . nu kunde man slå sej i backen på att det inte skulle bli någon vaktparad heller! Vi frågade kyparen när vaktavlösningen brukar ske vid Slottet.
    — Ett, tror jag, sa han.
Sen frågade vi portieren på hotellet.
    — Halv två tror jag, sa han.
Sen frågade vi en taxichaufför.
    — Två brukar det visst va, sa han, fast det blir ingen musik, det är för kallt att blåsa i trumpet.
En spårvagnskonduktör ville hålla en slant på att vaktparaden skulle komma klockan 13.45.
    Vi högg en taxi och sa;
    — Kör till Slottet, vi ska tala med vaktparaden!
    — Visst, sa droskförarn, men jag får inte köra ända upp.
    Nähä, det får man inte göra. Då blir Olav förbannad. Så vi stannade försynt i hörnet av den väldiga grusplanen framför slottet. En militärisk och senig herre, Oslos Clifton Webb, marscherade emot oss och sa:
    — Vad vill ni?
    — Fotografera vaktparaden!
Olsson, goddag.
    — Hovstallmästarn, god dag.
    — När sker vaktavlösningen?
Hovstallmästaren svarade inte.
    Det ryckte lite nervöst i ögonlocken på honom. Han genomkämpade en svår inre kris. Sen tog han en chans:
    — Halv två, tror jag.
    — Ingen musik?
    — Nej, inte om temperaturen är under 4. I dag har vi tolv minus. Men ni kan fråga om allt det där i vaktlokalen därborta.
    — Får vi köra bil tvärs över borggården dit?
    — Ja, hälsa bara från stallmästaren!
    Vi rullade stolt över gården mitt framför näsan på Olav. För taxichauffören var det en triumffärd. Aldrig förr i sin karriär hade han varit ute på kunglig mark med sin Mercedesdiesel. En vaktpost höll på att få spader, en kille i lång svart vapenkappa och stor tung karbin på axeln.
    — Här får ni inte köra!
    — Jodå, vi har tumme med stallmästaren!
    Vaktposten gjorde stram givakt. Inne i vaktlokalen flög dagofficeren upp i lika stram givakt så fort vi nämnde stallmästaren. Och nu äntligen ... klockslaget?
    — 13.35!
    — Bergis!
    — Absolut.
    • När högvakten i Oslo patrullerar på poststället har den båtmössor av ylle, men när det drar ihop sej till vaktavlösning, blir det riktigt roligt, då sätter killarna på sej vidbrättade plommonstop och ser ut som Kronblom. Det enda som skiljer är att norrmännen har stora plymer i hattarna. Kronblom kör utan plym.
    • Prick 13.30 ställde den avgående vakten upp, ett dussin Kronblom på ett led linje. Och prick 13.35 kom det tolv nya Kronblom från motsatta sidan av borggården. Därpå drog man på hela repertoaren av militära hyss. Chefen för de avgående skriker Häpphäpphäpp och alla Kronbloms drämmer bösskolvarna i den frusna marken. Den pågående styrkan skriker också Häpphäpphäpp, dunkar bössor i marken och stirrar framåt med arg blick och hotfullt sammanpressade läppar. Sen byter man plats, kör några glada häpp igen och smäller bössor i marken. Efter femton minuters skrammel och häpp är skådespelet över. Men det vore värt att ges på TV nån gång.
    • En måndag i Oslo blir klockan tre och folket dras till Grands kafé på Karl Johan, sen gammalt samlingsstället för stans flanerande borgerlighet. Vi har väl ingen motsvarighet i Stockholm, en stor lokal alldeles intill ströget där folk träffas över en öl, en drink, en kopp kaffe eller en hel måltid. Man är frusen till tusen efter att ha kollat vaktparaden och njuter den sköna värmen vid ett fönsterbord. Publiken är ett tvärsnitt genom det Oslo som rör på sej, unga playboys i början av karriären, översminkade skeppsredargummor med guldkedjor i lomjetten, hurtiga gutter i knäbrallor och stickade tröjor. Det förekommer speglar och palmer och föredömligt dämpad musik. Fast servitören blir askgrå när man beställer två te med rom.
    — Vad då?
    — Te med rom, har ni aldrig hört talas om det?
    — Ni menar att vi ska blanda rom och te?
    — Precis, vad får ni allt ifrån?
    — Nej, det vill jag akkurat inte vara med om. Men te kan ni få och rom kan ni få och blanda får ni allt göra själva!
    Den kontinentala drink som benämnes romtea har tydligen inte nått Oslo än. Hovmästaren kikade fram bakom en spegelpelare och betraktade oss med skepsis, två tokiga svenskar som går in på stans förnämligaste ställe och dricker kask!
    • En måndag i Oslo går man på Chat Noir för att kika på revyn. Där brukar svenskarna alltid få en eller annan snyting. Revyn är glad och sprallig, men svenskarna lämnade man tyvärr i fred. Ledande komiker är Rolf Wesenlund, som får skratt när han säjer:
    — Jag vill vara före Dagbladet, så jag ber att få önska er glad påsk allesammans!
    I en fyllsketch, säjer det hinkade rattfyllot:
    — Va? Adressen? Jo, det är Promillevägen 7,5.
    Jätteskratt!!
    Ett annat nummer som går hem, är en parodi på sexualbrevlåda i radion. Hallåmannen säjer:
    — En man har problem med att han i mörkret tagit fel och i stället för frun våldtagit hemhjälpen. Men vi har ju här i programmet upprepat vikten av att folk har reflexer fram och bak så att man inte blir påkörd hur som helst.
    Jubel!!
    En festlig monolog hålls av den siste patrioten sen ockupationen. Han säjer:
    — Jag var hemlig agent, jag. Ja, jag var så hemlig att jag måste titta efter i brödkortet vad jag hette!
    • En måndag i Oslo avslutar vi med att kolla baren på Grand. Tystnad råder i lokalen, det är något mer än halvsatt men bara ett par personer samtalar. Norrmännens förmåga att sitta i stram givakt i en bar utan att yttra ett ord till sin dam är magnifik.
    En rödbrusig man snubblar på tröskeln vid återtåg från muggen. Det låter som ett brak i tystnaden och alla killarna i stram givakt vänder sakta på huvudet för att se om det är nån bekant som gjort bort sej för tio år framåt. Men det visar sej vara en full trävaruhandlare från Småland.
    • Under natten tjuter sirenerna ute på Karl Johan och vi får förklaringen när vi stiger upp i svinottan för att resa hem. Restaurang Frascati har brunnit ner eller upp, eller vad det nu heter, under natten. De glödande resterna och tusen små blinkande lampor är det sista vi ser av Oslo när vår DC 8 lägger humrarna på ryggen och rusar mot skyn i ett elegant ytterskär.